Jag har inte haft nån som helst lust att köra motorcykel i år.
Det har inte lockat på minsta sätt, faktiskt.
Men igår kväll blev jag med R1 (till låns, you understand).
I morse vaknade jag ganska tidigt och såg att vädret var okej.
Jag tänkte bara köra R1-an tillbaka till dess rättmätiga ägare.
Jag tänkte att han säkert inte var vaken än så jag tog en tur neråt bulten till.
Första wheeeeeelien blev på Enskedevägen. Andra med, och tredje också faktiskt. Enskedevägen är hastighetsbegränsad till 50 km/h, vilket bara gjorde det sjukt mycket skönare att köra på bakhjulet i 100+.
Väl nere på Huddingevägen körde jag på bakhjulet förbi fartkamerorna. Sen trängde jag mig mellan bilarna vid rödljusen och tog starten varje gång. Jag körde naturligtvis på bakhjulet.
I korsningen efter Stuvstakorset hann det bli grönt innan jag kommit till pole position, så jag fick tränga mig fram i farten. Väl där slet jag upp hojen på bakhjulet och körde förbi nästa par fartkameror.
Hojen ville verkligen inte sluta uiiila, så jag växlade och åkte glatt vidare förbi nästa rödljus. Det var naturligtvis grönt, jag är ju inte förståndshandikappad. Haken med detta beteende var att det stod en MC-polis i mötande körfält. Han gjorde en ansats att köra över refugen, men en glad vinkning (min specialitet) gjorde att han kom på andra tankar.
Efter det slog jag av till 160 km/h och satt och gluttade i speglarna för att se om han tänkte försöka ta mig, men jag såg honom aldrig igen.
Upp emot sjukhuset var jag såklart tvungen att uiila igen. Det är busshållplatser (eller läktare i min fantasi) på båda sidor av vägen där, så det vore fanimig kriminellt att inte uiiiila.
Sen svängde jag in på vägen som leder in till bulten via Tullinge flygfält.
Jag körde om miljarder bilar i ungefär 200 km/h. Ett par grymma posörknäskrap senare var jag så framme vid bulten. Satte att par rekordrundor och åkte sen mot Södertälje, där det var nån sorts MC-jippo.
Jag är en rastlös själ, så jag stannade inte länge i Södertälje. Jag åkte tillbaka till bulten och vidare förbi Tungelsta ut mot Dalarö. Många bilister fick sig en njutbar omkörning på bakhjulet även här. Omkörningar med på tok för liten marginal, hastigheter över 200, bakhjulsåkning.
Sen var det så dags att lämna tillbaka hojen. Jag stannade vid vägkanten och kollade om ägaren hört av sig. Det hade han inte, vilket ledde till att jag faktiskt fortfarande har hojen hos mig.
Och för att knyta an till rubriken:
Hemligheten för att få ett mer njutbart motorcyklande är att köra som om man har en försvinnande liten penis och är arg på hela omvärlden.
Nu har jag säkert bollat upp för smash med att skriva "som om man har en försvinnande liten penis", men det bjuder jag på.
Köra förståndigt suger späck, köra som en jävla idiot regerar. Prova det, och ditt liv kommer att kännas bättre.
Du vet att du vill.
Det har inte lockat på minsta sätt, faktiskt.
Men igår kväll blev jag med R1 (till låns, you understand).
I morse vaknade jag ganska tidigt och såg att vädret var okej.
Jag tänkte bara köra R1-an tillbaka till dess rättmätiga ägare.
Jag tänkte att han säkert inte var vaken än så jag tog en tur neråt bulten till.
Första wheeeeeelien blev på Enskedevägen. Andra med, och tredje också faktiskt. Enskedevägen är hastighetsbegränsad till 50 km/h, vilket bara gjorde det sjukt mycket skönare att köra på bakhjulet i 100+.
Väl nere på Huddingevägen körde jag på bakhjulet förbi fartkamerorna. Sen trängde jag mig mellan bilarna vid rödljusen och tog starten varje gång. Jag körde naturligtvis på bakhjulet.
I korsningen efter Stuvstakorset hann det bli grönt innan jag kommit till pole position, så jag fick tränga mig fram i farten. Väl där slet jag upp hojen på bakhjulet och körde förbi nästa par fartkameror.
Hojen ville verkligen inte sluta uiiila, så jag växlade och åkte glatt vidare förbi nästa rödljus. Det var naturligtvis grönt, jag är ju inte förståndshandikappad. Haken med detta beteende var att det stod en MC-polis i mötande körfält. Han gjorde en ansats att köra över refugen, men en glad vinkning (min specialitet) gjorde att han kom på andra tankar.
Efter det slog jag av till 160 km/h och satt och gluttade i speglarna för att se om han tänkte försöka ta mig, men jag såg honom aldrig igen.
Upp emot sjukhuset var jag såklart tvungen att uiila igen. Det är busshållplatser (eller läktare i min fantasi) på båda sidor av vägen där, så det vore fanimig kriminellt att inte uiiiila.
Sen svängde jag in på vägen som leder in till bulten via Tullinge flygfält.
Jag körde om miljarder bilar i ungefär 200 km/h. Ett par grymma posörknäskrap senare var jag så framme vid bulten. Satte att par rekordrundor och åkte sen mot Södertälje, där det var nån sorts MC-jippo.
Jag är en rastlös själ, så jag stannade inte länge i Södertälje. Jag åkte tillbaka till bulten och vidare förbi Tungelsta ut mot Dalarö. Många bilister fick sig en njutbar omkörning på bakhjulet även här. Omkörningar med på tok för liten marginal, hastigheter över 200, bakhjulsåkning.
Sen var det så dags att lämna tillbaka hojen. Jag stannade vid vägkanten och kollade om ägaren hört av sig. Det hade han inte, vilket ledde till att jag faktiskt fortfarande har hojen hos mig.
Och för att knyta an till rubriken:
Hemligheten för att få ett mer njutbart motorcyklande är att köra som om man har en försvinnande liten penis och är arg på hela omvärlden.
Nu har jag säkert bollat upp för smash med att skriva "som om man har en försvinnande liten penis", men det bjuder jag på.
Köra förståndigt suger späck, köra som en jävla idiot regerar. Prova det, och ditt liv kommer att kännas bättre.
Du vet att du vill.
LJUGER ingen normalt funtad människa kan köra sporthoj utan att i alla fall någon gång vansinneskört lite
