Fist Woman
Guest
En solig novemberförmiddag fick jag den stora förmånen att provköra en Honda CBR 1000 RR,
"En ynnest, ett tillfälle, fantastiskt!" tänkte jag. Firman var mycket tillmötesgående som lånade ut skinnställ, hjälm, stövlar och handskar. Försäljaren följde mig dreglande efter min plånbok eftersom det naturligtvis gällde rent köp, cash.
I min fantasi hade jag föreställt mig en motor som knappt orkar runt på startmotorn på grund av dess höga kompression, en körställning där tuttarna tar i tanken och ett pulver som får Gyllene Rattens svarta gixxer framstå som en pudel, jag trodde kort och gott att jag skulle känna mig som en MotoGP-förare.
Efter fem kilometer var jag övertygad om att jag helt enkelt tagit fel hoj, mjuk fjädring, touringmässig körställning och total avsaknad av vad som som av ducatister brukar kallas för känsla.
Motorljudet, eller avsaknaden av motorljud, nån slags elmotor lät som om något fastnat mellan framskärmen och framdäcket, fick mig att tänka på finniga elektroniknördar i för korta byxor.
Fjädringen, kändes som överkokt spagetti, slemmigt!
Missförstå mig inte, motorn hade nog pulver, men hur tråkigt skall en stackars motorcyklist behöva ha? Vid rödmarkeringen så lät motorn inte mer upphetsad än när Max von Sydow mötte döden i det sjunde inseglet.
När jag lämnat tillbaks hojen och var på väg tillbaks hem så tänkte jag, den påminde mig om Skogaholmslimpa, den såg brun och fin ut men var mest luft och i mitten en degig klump som inte smakade något gott och inte hade något vidare näringsvärden.
Min 999:a däremot framstår som Gott Gräddat i jämförelse, saftigt grovbröd med en fast konsistens rakt igenom. Undrar om det inte finns ett grönt nyckelhål någonstans.
"En ynnest, ett tillfälle, fantastiskt!" tänkte jag. Firman var mycket tillmötesgående som lånade ut skinnställ, hjälm, stövlar och handskar. Försäljaren följde mig dreglande efter min plånbok eftersom det naturligtvis gällde rent köp, cash.
I min fantasi hade jag föreställt mig en motor som knappt orkar runt på startmotorn på grund av dess höga kompression, en körställning där tuttarna tar i tanken och ett pulver som får Gyllene Rattens svarta gixxer framstå som en pudel, jag trodde kort och gott att jag skulle känna mig som en MotoGP-förare.
Efter fem kilometer var jag övertygad om att jag helt enkelt tagit fel hoj, mjuk fjädring, touringmässig körställning och total avsaknad av vad som som av ducatister brukar kallas för känsla.
Motorljudet, eller avsaknaden av motorljud, nån slags elmotor lät som om något fastnat mellan framskärmen och framdäcket, fick mig att tänka på finniga elektroniknördar i för korta byxor.
Fjädringen, kändes som överkokt spagetti, slemmigt!
Missförstå mig inte, motorn hade nog pulver, men hur tråkigt skall en stackars motorcyklist behöva ha? Vid rödmarkeringen så lät motorn inte mer upphetsad än när Max von Sydow mötte döden i det sjunde inseglet.
När jag lämnat tillbaks hojen och var på väg tillbaks hem så tänkte jag, den påminde mig om Skogaholmslimpa, den såg brun och fin ut men var mest luft och i mitten en degig klump som inte smakade något gott och inte hade något vidare näringsvärden.
Min 999:a däremot framstår som Gott Gräddat i jämförelse, saftigt grovbröd med en fast konsistens rakt igenom. Undrar om det inte finns ett grönt nyckelhål någonstans.
