Idag hade jag den äran att träffa en person som led av elöverkänslighet.
Jag har ju hört talas om denna sk. sjukdom förut, men ställt mig minst sagt tvivlande till det som påstås. Verkar vara rätt vanligt med hypokondriska knäppgökar i de leden minst sagt. Dessutom så verkar det vara väldigt spridda skurar på vad man är överkänslig för. Och det i sig är en märklighet, för i de allra flesta andra vetenskapligt dokumenterade sjukdomar så finns det vanligvis några handfasta sympton som alla med samma sjukdom har, samt några som vissa kan ha i tillägg men andra klara sig från. De som säger sig vara elöverkänsliga verkar vara överkänsliga på väldigt varierande grejor.
Nåväl, den person jag skulle träffa var enligt uppgift extremt överkänslig mot all el och levde därför i en liten stuga ute i storskogen. Jag skulle återlämna personens bil som varit inne på reparation/service och hämta hem den lånebil personen haft.
Bilen som skulle lämnas tillbaka var en liten personbil med mekanisk dieselmotor, ingen elektronik. På generatorn så hade man monterat en brytare så att man kunde starta bilen och sen slå av generatorn så att bilen endast gick på batteriet. Klockan på instrumentbrädan var urkopplad och övertejpad och personen hade dispens att framföra bilen utan halvljus undet dagtid... Eek!
Efter att ha letat mig fram till adressen och den lilla stugan så blev jag osäker på om jag kommit rätt, för ingen lånebil syntes på gården, så jag åkte förbi en bit. Men efter ca 200 m så stod lånebilen där, inkörd på en skogsväg.
Vände då och körde tillbaka och parkerade bilen i grindhålet in mot gården. Gick in genom grinden och knackade på. Hade redan tidigare slagit av mobiltelefonen med hänsyn till personens besvär. Men ingen verkade vara hemma i den lilla stugan, så jag beslutade mig att gå ner till lånebilen och se om det fanns några nycklar i den.
När jag nästan var framme vid bilen så hörde jag någon som ropade, och där stod en person uppe vid huset och vinkade. Så nån var hemma änså, konstigt att man inte hört bilen komma eller att jag bultade på dörren ett par gånger.
Jag börjar gå upp mot huset igen, men personen ropar och stoppar mig, och frågar om jag har mobiltelefon!? Nej säger jag, som ju har den avslagen i fickan. Sen ropas det och pekas på handleden!? Jaså klocka, nä sån har jag ingen. Bra ropar personen långt där borta vinkar till mig att komma dit och vänder sig om in mot gården. Då far fan i mig, fråga mig inte varför, men jag kör ner handen i fickan och slår på min mobiltelefon och går ut på Aftonbladet via GPRS och ringer och slår av ringsignalen utifall, men sätter belysningen på "alltid på". I andra fickan har jag en handhållen GPS som jag nu slår på igen och drar upp belysningen på max. I bröstfickan har jag min nya iPod mp3-spelare som jag nu slår på med full skärmbelysning och spelar musik men drar ned ljudet till noll. Fortsätter så upp till personen som nu står inne på gården.
Väl framme så står vi ca 1 meter från varandra och pratar och personen som verkar en smula "egen" verkar inte reagera det minsta på nåt. När jag så bytt nycklar med personen och ska vända och gå så tillfrågas jag om jag kan köra in bilen i carporten inne på gården. Jo visst kan jag det, frammåt eller bakåt in? Framåt så långt det går blir svaret varefter personen skyndar sig bort en 30-40 meter in på gården från bilen innan jag hinner starta den, står där och verkar nästan vilja gömma sig för bilen. När jag så parkerat bilen och stannat motorn så står personen återigen nära mig utanför bildörren, och säger att jag kan låta nyckeln sitta i för personen skall ändå koppla bort batteripolerna.... Eek!
Vi går ut ur garaget väldigt nära varandra för det är ju trångt. Jag tar adjö och ska precis gå bort till lånebilen igen, då säger personen att det var en jättebra bil. Till saken hör att det är en stor pickup med bensinmotor med tändsystem och hela rubbet. Personen hade åkte med den in till byn en tidigare dag, och det hade gått så bra, för en granne hade kört och personen hade suttit på flaket... Cool
När jag så kommer ner till lånebilen så tar jag upp GPS:en, mobiltelefonen och iPoden ur fickorna. Alla hade varit på och gått för fulla muggar under hela vårt möte, utan att den så oerhört elöverkänsliga personen reagerat det minsta på något sätt. Inte ryggat tillbaka eller verka känna olust, eller ens ha sagt typ " har du verkligen inte glömpt nåt i fickorna som är påslaget..!?" Inte ett ord alltså, fast vi var så nära varandra, och trots att personen först stod nästan 200 m bort och oroligt kollade så jag inte skulle ha mobiltelefon eller ens en armbandsklocka på mig. Samma person kutade sen bort och sökte skydd när jag skulle starta bilen. Samma person skruvar alltså av batteripolerna när bilen inte används, trots att det ändå inte finns några förbrukare igång i bilen med tändningen av för de är alla bortkopplade redan.
Man kan ju fråga sig hur ett inkopplat bilbatteri där inga förbrukare är igång i elsystemet, ska kunna påverka en person på något sätt i huset ca 15-20 m bort och genom flera träväggar och bilens kaross.
Likaså kan man ju fråga sig hur mycket energi/strålning eller vad det nu än kan vara, en armbandsklocka kan avge med tanke på att detta bör stå i proportion till tillgänglig lagrad energi och förbrukning av densamma i nämnda klocka. De allra flesta klockor klarar ju sig på ett ytte-pytte knappcellsbatei i 5-10 på raken. Så hur ska det kunna bli någon läckstrålning av något slag stark nog att ens orka igenom boetten....?? Och dessutom vara så pass stark att man känner sig tvungen att på 200 m avstånd ropa och kontrollera så att gästen som kommer och hälsar på i 5-10 min. inte har armbandsklocka på sig.... Eek!
Är man så känslig så kan man ju undra lite.
Hur tål man då att det åker förbi allehanda bilar på vägen ca 25 meter från husknuten, när man måste gå 30-40 m bort när jag startar personens dieselbil!?
Hur tål man då det faktum att det överallt i vår luft och atmosfär finns en massa signaler och strålningar från gud vet allt. Man blir ju inte fri från GSM-vågor bara för att ingen har en nalle i närheten, de finns ju runt oss alltid så länge det finns täckning.
Hur tål man jordens eget magnetfält, det är ju rätt svårt att värja sig från eller ändra på.
Varför reagerade inte denna person det minsta på att mina fickor var fulla av elektroniska grunkor på full gas fast vi var tätt inpåvarandra, med tanke på att oron var stor för att jag skulle ha en armbandsklocka på mig...?
Ja jag vet inte jag, inte kan väl jag sätta mig till doms över detta. Skulle man säga att man kan få huvudvärk av att vistas i ett ställverk en hel dag eller så, så skulle jag köpa det. Likså om det gällde om man bodde under en kraftledning, eller att detta kunde ge kansker eller fosterskador. Det kan jag köpa rakt av, för sånt är mer vetenskapligt bevisat.
Men jag kan ju säga att min starka skepsism mot elöverkänslighet inte har dämpats idag. Om det nu är en sjukdom så är den nog mer av mental art om ni frågar mig.
Det skulle vara väldigt intressant om man kunde få sådana personer att delta i kontrollerade tester för att utröna om de kan pricka in när det finns ström i ledningar och annat, eller inte.
Vet någon om några sådana vetenskapligt korrekt utförda opartiska test?
