Lucius
Light?!
Det är ju inte sant!
Sitter just nu på ett hotell i Oslo, 2 bira i kroppen och en uppkoppling på Lap:en.
Kostymen hänger på tork i klädhängaren och TV:n skvalar i bakgrunden. Tänkte skriva av mig lite innan en efterlängtad John Blund kommer och tar mig med längs drömmarnas boulevard.
Åkte hit, till Norge, igår. Landade i Oslo och blev upphämtad av en kollega i bil. Vi tog oss så sakteliga ned till i närheten av Langesund, en resa på ca 20 mil.
Ni som vet hur det är att köra i Norge lider redan med mig. Det finns knappt några motorvägar! De flesta vägar är snirkliga 60/70/80-vägar – perfekt när man sitter på hojjen men inte lika kul när man sitter i en fransk familjebil med en motor som närmast skulle passa bäst i en GoCart. Bilar är dyra i Norge- dubbelt upp våra priser!!
Så en Renault Scenic med en 1.6l motor är inte mycket att hurra för, speciellt eftersom vi talar om en bensinbil - ingen diesel. Vridmoment obefintligt och en acceleration som mest kan liknas en förtöjd Ford Mondeo kombi – d.v.s. obefintlig.
Vägen gick således snirklande och i ett makligt tempo – det snabbaste vi kom upp i var 114 Km/h på en motorvägssnutt och då sa GPS:en 103 Km/h, precis under för att bli tagen för fortkörning i detta land.
Det tog således ett tag att sig de dryga 20 milen ned men ingen fara på taket – jag håller inte föredrag förens imorgon, vi kan ta det lugnt och fint. Ohhh… Mat, vi stannar och tar oss något att äta!!
Efter en norsk hamburgertalrik som mest var ett skämt fortsätter färden och vi kommer snart fram och kan påbörja vårat jobb - ca 3,5 timmar sedan resan startade…
Tiden är väl tilltagen, jag har imorgon 5 timmar på att ta mig tillbaka till Oslo och Gardemoens flygplats för hemtransport.
Ahh! Livet kan vara ganska OK ibland ändå, trots guds lille experiment med mitt liv.
Allt fortlöper OK och klockan närmar sig 12 idag. En halvtimme sena sätter vi oss i bilen för transporten upp till Oslo igen – väl tilltagen tid, det borde inte ta mer än 2-2,5 timmar och jag har 3,5 timmar på mig innan jag bör vara incheckad.
Det blåser satan ute, regnet har en vinkel – den där speciella vinkeln du vet, den som ser till att det regnar in i örat på dig oavsett vilken vinkel du vrider dig i. Pissväder helt enkelt!
Nåja, regn och blåst är ju inget – sätter oss i bilen och jag är passagerare istället för chaffis.
Ca 15 minuters körning i regn övergår som genom en trollkonst i snöföre utan dess like. Himlen har öppnat sig, och det rejält!! Det ligger ca 10cm snö på vägen, bilarna ligger ca 20 Km/h under rådande hastighetsgräns – och den är löjligt låg som den är.
Sitter och börjar reta mig på norrmännen som absolut skall ligga så där jäkla sakta på vägen, jag menar… Det är ju för fan bara snö – inga vita landminor som faller från himlen, det kan liksom inte vara första gången de ser snö heller med tanke på deras lyckade satsningar på just skidor och annat dravel som kallas sport och utövas under vinterhalvåret.
Att ligga i 40 Km/h på en 60-väg som man i Sverige lätt skulle köra 90-100 på under dessa förhållanden kan ge en klåda, skumma eksem och vansinnesutbrott som sällan skådats. Min norska kollega sneglar lite på mig och fnissar.
GPS:en har precis ökat TOA (Time Of Arrival) från 14:53 till 15:07 under loppet av ett par minuter. Jag vrider mig i sätet.
”Lugn nuuu, du kommer fram i tiii” – säger min kollega på klingande norska.
”Ni kör ju för fan som rädda kärringar, har ni inte sett snö tidigare??” svarar jag bryskt.
”Jodaa, men det er bare andre gangen för i år” får jag till svar.
Jag har inte mycket att svara på det, vi svenskar är skit när den första snön kommer vi med – utom jag då som alltid är jävligt bra på at köra. Ge mig en rymdraket och jag skall köra skiten, bättre än Neil Armstrong dessutom… Eum… Så är min mentalitet, de flesta av eran liknar min precis på pricken med enda undantaget att ni inte kan köra lika bra som jag. Eum…
Tiden rullar på, snön bara tilltar och det går om möjligt ännu trögare att ta sig fram.
Jag retar mig på norrmännens konstanta envishet att hela tiden ligga 20 Km/h under rådande hastighetsbegränsning. Jag menar… Underlaget är detsamma hela tiden, om det går bra att köra 60 Km/h när det är 80 Km/h som gräns – varför i hela helsicke måste man köra i 40 när det blir 60??? Du körde ju för fan 60 nyss!!!!?? ARGHHHH!!!
TOA snikar sig uppåt, planet skulle gå 16:30 vilket innebär att jag borde vara framme senast 15:30 för incheckning. Vi börjar snacka om att jag tar tåget från Oslo ut till Gardemoen istället så snart vi kommer dit, det borde spara mig lite tid då det tar 20 minuter och om vädret blir så här kommer det ta 45 minuter från Oslo och ut.
”Vi tar det senare när vi kommer upp mot Oslo, när vi vet lite mer om tiden!” säger jag.
”Okay” säger min kollega på den där hurtiga norskan som kan få en att vilja bita huvudet av halta kycklingar i stressiga tider som dessa.
Snart blir TOA 15:40 och jag inser att jag inte kommer att komma med detta flyg, vi är fortfarande inte inne i Oslo – fan det är till och med en bra bit till Drammen.
”Jahapp, mitt flyg skiter sig nog – vi kan lika gärna köra ut till Gardemoen så jag kan boka om till ett annat!” säger jag.
” Ja, de blir braaa” klingar det till.
Ibland vill jag strypa norrmän, de är alltid så glada – eller rättare sagt; de låter glada!
Kanske därför jag gillar dem så mycket!
Kommer in i Oslo-trakten och trafiken börjar röra sig, vi tangerar vid ett tillfälle 87 Km/h och hoppet kommer tillbaka – jag känner att det finns hopp om att nå flygplatsen idag i alla fall.
Sätet i denna skitbil börjar göra sig påmint, jag har ändrat ställning säkert 500 miljoner gånger de senaste timmarna och nu börjar jag faen tröttna på att sitta i denna bil.
Kollegan gnäller över att isen kockar sig på vindrutetorkarna, som hon gjort de senaste 2 timmarna. Hon sprutar frenetiskt spolarvätska på ruten och sätter dem på läge ”damp”, du vet det där läget när man undrar när bilfan lyfter av all flaxande, i hopp om att kockorna skall lossna. Det blir likförbannat såna där äckliga sträck efter dem så fort de försöker torka rutan.
”Jej er såå trött” säger kollegan. ”Jej ser nu knappt nåe!” fortsätter hon.
”Äsch, du ser ju för fasen lysena på bilen framför och vi ligger i 60, vad är problemet?” säger jag lite halvbuttert.
Klockan passerar 15:30 och vi har precis kommit igenom Oslo, det är flera mil kvar i denna skiten. Det snöar som aldrig förr, det står bilar i väggrenen – jag sitter sammanbiten och inser att jag inte kommer att komma hem förens sent ikväll. Jag som ville sätta mig i soffan, lägga upp fötterna och kolla på en låååång och bra film ikväll. Nåja, bara jag kommer hem så jag får sova i min egen säng är det bra.
Torkarna dampar sig utan dess like, de går fram och tillbaka i 600 Km/h medan spolarvätskan flödar över rutan.
Det är nu stora kockor på torkarbladen – de ser ut som de kommer rakt från ishotellet i Jokkas-fucking-järvi.
Rätt var det är går rutan ned på förarsidan och kollegan sträcker ut handen och tar tag i ett torkarblad. I ett tappert försök att dra av kockorna från torkarbladet lyckas hon nu istället dra av HELA JÄVLA TORKARBLADET. ”Kapoiiiing” sedan ser det ut som det hänger en ridpiska i torkararmen. Det spretar ut både plåtstag och gummisträngar, helt åt helsicke.
Jag börjar garva som satan och hon kan inte låta bli.
”Jej skulle ju bare ta bort isen” säger hon.
”Jodå, isen är nu borta, likaså själva torkarbladet” svarar jag med skrattet bubblandes.
”Jej ser ikke ett skitt nu” svarar hon.
”Jag ser, kör bara – sikta på lysena framför!” säger jag.
Så här fortsätter färden i ca 4 minuter med defrostern på max och kliman på 27 grader i hopp om att snön skall smälta på rutan. Det blir ett smalt streck ca 1 cm tjockt där kollegans vindrutetorkaraxel just nu skrapar mot rutan.
”Nei, nu gar det ikke mer, jej ser ikke ett skitt nu!” klagar kollegan.
Jag suger tag i ratten och säger ”jag kör, jag ser – se bara till att du håller avståndet till bilen framför”.
Så här fortsätter färden i ca 15-20 minuter tills vi hittar en avfart ca 17 km från flygplatsen.
Vi stannar till efter avfarten och går ut för att försöka flytta över torkaren på min sida till förarsidan. Det snöar ymnigt ute och jag står i full svid och försöker bända loss den jävla franska skit-torkaren från staget. Skiten är fastfryst, hur jag än drar i skiten går den inte loss. Det är något skitsystem med lösa mjuka blad som hänger i en upphängning med en slags kåpa över sig.
Jag har snö i skorna, i nacken och på byxor och kavaj.
”Nu skiter jag i detta, vi åker fram tills vi kommer till en mack eller något!” ryter jag.
Vi (jag) styr in i ett litet samhälle i jakt på en mack som har torkarblad och inte pölser eller hamburgare. Varje rondell blir ett spel med livet som insats – försök själv att styra från passagerarplatsen så skall du se!!
Vi hittar en Statoil efter några km. Det kommer ut en ung kille med nya torkarblad, han tittar på bilen och utbrister att såna blad har han inte. Det är speciella blad det.
Franska skitbil… Pissäten, skittorkare och skräpmotor!
Vi kollar på varandra, vet inte riktigt vad nästa steg blir. Jag måste ta mig till flygplatsen, jag vill ha ett flyg hem!
Vi hittar en taxistation, hittar ett nummer att ringa eftersom stationen är helt död. Inom 10 minuter kommer det en taxi och jag kan flytta över väskan. Kollegan beställer en ny taxi till sig själv för att få tag på nya torkarblad.
Efter en smått vansinnig resa till flygplatsen lyckas jag ta mig fram. Under resan kör vi om en gammal 740 kombi som precis just då gör 4,5 varv á 360 grader och hamnar stående mot trafiken (som inte finns, vi är de enda där). Jag stövlar fram till biljettdisken och förklarar läget och ber om att få en biljett till näste flyg hem till Stockholm.
Damen tittar på mig och säger på sån där hurtig norska ”Då har dere ett problem, det går ikke noe fler fly ikväll!”.
DET ÄR JU INTE SANT!!
Jag har fajtats mot vädrets makter i flera timmar, styrt en bil från passagerarplatsen i snöoväder, lekt Mc Yver med torkare, suttit i en vansinnesfärd i en norsk taxi med bakhjulsdrift i 20 cm nysnö och nu finns det inga fler flighter hem???!!!
Ingen idé att bråka med damen, hon kan liksom inte ta mig på ryggen till Stockholm.
Buss eller taxi tillbaka till Oslo känns avlägset, vi lyckades få denna taxi på ren flax. Väntetiden är nu uppe i en timma och det står jag vet inte hur många i tur för att ta sig från flygplatsen.
Lyckas få tag i ett hotell som har lediga rum – det är tydligen inte bara jag som är strandad.
Lyckas ta mig dit efter både det ena och det andra.
Sitter just nu med en ”Erdinger”, en tysk Weissbier och begrundar denna dagens smått tragikomiska event.
Som det verkar just nu så kommer jag hem imorgon eftermiddag i alla fall.
Det skall bli skönt det. Ännu en helg åt helsicke men vafan… Det blir en taxi från flygplatsen imorgon. Varför då? Jo ni…
Min Ford är fortfarande på verkstaden och lita på mig, jag har en hel del att skriva i en fjärde del om just den!
DET ÄR JU INTE SANT!!!
Sitter just nu på ett hotell i Oslo, 2 bira i kroppen och en uppkoppling på Lap:en.
Kostymen hänger på tork i klädhängaren och TV:n skvalar i bakgrunden. Tänkte skriva av mig lite innan en efterlängtad John Blund kommer och tar mig med längs drömmarnas boulevard.
Åkte hit, till Norge, igår. Landade i Oslo och blev upphämtad av en kollega i bil. Vi tog oss så sakteliga ned till i närheten av Langesund, en resa på ca 20 mil.
Ni som vet hur det är att köra i Norge lider redan med mig. Det finns knappt några motorvägar! De flesta vägar är snirkliga 60/70/80-vägar – perfekt när man sitter på hojjen men inte lika kul när man sitter i en fransk familjebil med en motor som närmast skulle passa bäst i en GoCart. Bilar är dyra i Norge- dubbelt upp våra priser!!
Så en Renault Scenic med en 1.6l motor är inte mycket att hurra för, speciellt eftersom vi talar om en bensinbil - ingen diesel. Vridmoment obefintligt och en acceleration som mest kan liknas en förtöjd Ford Mondeo kombi – d.v.s. obefintlig.
Vägen gick således snirklande och i ett makligt tempo – det snabbaste vi kom upp i var 114 Km/h på en motorvägssnutt och då sa GPS:en 103 Km/h, precis under för att bli tagen för fortkörning i detta land.
Det tog således ett tag att sig de dryga 20 milen ned men ingen fara på taket – jag håller inte föredrag förens imorgon, vi kan ta det lugnt och fint. Ohhh… Mat, vi stannar och tar oss något att äta!!
Efter en norsk hamburgertalrik som mest var ett skämt fortsätter färden och vi kommer snart fram och kan påbörja vårat jobb - ca 3,5 timmar sedan resan startade…
Tiden är väl tilltagen, jag har imorgon 5 timmar på att ta mig tillbaka till Oslo och Gardemoens flygplats för hemtransport.
Ahh! Livet kan vara ganska OK ibland ändå, trots guds lille experiment med mitt liv.
Allt fortlöper OK och klockan närmar sig 12 idag. En halvtimme sena sätter vi oss i bilen för transporten upp till Oslo igen – väl tilltagen tid, det borde inte ta mer än 2-2,5 timmar och jag har 3,5 timmar på mig innan jag bör vara incheckad.
Det blåser satan ute, regnet har en vinkel – den där speciella vinkeln du vet, den som ser till att det regnar in i örat på dig oavsett vilken vinkel du vrider dig i. Pissväder helt enkelt!
Nåja, regn och blåst är ju inget – sätter oss i bilen och jag är passagerare istället för chaffis.
Ca 15 minuters körning i regn övergår som genom en trollkonst i snöföre utan dess like. Himlen har öppnat sig, och det rejält!! Det ligger ca 10cm snö på vägen, bilarna ligger ca 20 Km/h under rådande hastighetsgräns – och den är löjligt låg som den är.
Sitter och börjar reta mig på norrmännen som absolut skall ligga så där jäkla sakta på vägen, jag menar… Det är ju för fan bara snö – inga vita landminor som faller från himlen, det kan liksom inte vara första gången de ser snö heller med tanke på deras lyckade satsningar på just skidor och annat dravel som kallas sport och utövas under vinterhalvåret.
Att ligga i 40 Km/h på en 60-väg som man i Sverige lätt skulle köra 90-100 på under dessa förhållanden kan ge en klåda, skumma eksem och vansinnesutbrott som sällan skådats. Min norska kollega sneglar lite på mig och fnissar.
GPS:en har precis ökat TOA (Time Of Arrival) från 14:53 till 15:07 under loppet av ett par minuter. Jag vrider mig i sätet.
”Lugn nuuu, du kommer fram i tiii” – säger min kollega på klingande norska.
”Ni kör ju för fan som rädda kärringar, har ni inte sett snö tidigare??” svarar jag bryskt.
”Jodaa, men det er bare andre gangen för i år” får jag till svar.
Jag har inte mycket att svara på det, vi svenskar är skit när den första snön kommer vi med – utom jag då som alltid är jävligt bra på at köra. Ge mig en rymdraket och jag skall köra skiten, bättre än Neil Armstrong dessutom… Eum… Så är min mentalitet, de flesta av eran liknar min precis på pricken med enda undantaget att ni inte kan köra lika bra som jag. Eum…
Tiden rullar på, snön bara tilltar och det går om möjligt ännu trögare att ta sig fram.
Jag retar mig på norrmännens konstanta envishet att hela tiden ligga 20 Km/h under rådande hastighetsbegränsning. Jag menar… Underlaget är detsamma hela tiden, om det går bra att köra 60 Km/h när det är 80 Km/h som gräns – varför i hela helsicke måste man köra i 40 när det blir 60??? Du körde ju för fan 60 nyss!!!!?? ARGHHHH!!!
TOA snikar sig uppåt, planet skulle gå 16:30 vilket innebär att jag borde vara framme senast 15:30 för incheckning. Vi börjar snacka om att jag tar tåget från Oslo ut till Gardemoen istället så snart vi kommer dit, det borde spara mig lite tid då det tar 20 minuter och om vädret blir så här kommer det ta 45 minuter från Oslo och ut.
”Vi tar det senare när vi kommer upp mot Oslo, när vi vet lite mer om tiden!” säger jag.
”Okay” säger min kollega på den där hurtiga norskan som kan få en att vilja bita huvudet av halta kycklingar i stressiga tider som dessa.
Snart blir TOA 15:40 och jag inser att jag inte kommer att komma med detta flyg, vi är fortfarande inte inne i Oslo – fan det är till och med en bra bit till Drammen.
”Jahapp, mitt flyg skiter sig nog – vi kan lika gärna köra ut till Gardemoen så jag kan boka om till ett annat!” säger jag.
” Ja, de blir braaa” klingar det till.
Ibland vill jag strypa norrmän, de är alltid så glada – eller rättare sagt; de låter glada!
Kanske därför jag gillar dem så mycket!
Kommer in i Oslo-trakten och trafiken börjar röra sig, vi tangerar vid ett tillfälle 87 Km/h och hoppet kommer tillbaka – jag känner att det finns hopp om att nå flygplatsen idag i alla fall.
Sätet i denna skitbil börjar göra sig påmint, jag har ändrat ställning säkert 500 miljoner gånger de senaste timmarna och nu börjar jag faen tröttna på att sitta i denna bil.
Kollegan gnäller över att isen kockar sig på vindrutetorkarna, som hon gjort de senaste 2 timmarna. Hon sprutar frenetiskt spolarvätska på ruten och sätter dem på läge ”damp”, du vet det där läget när man undrar när bilfan lyfter av all flaxande, i hopp om att kockorna skall lossna. Det blir likförbannat såna där äckliga sträck efter dem så fort de försöker torka rutan.
”Jej er såå trött” säger kollegan. ”Jej ser nu knappt nåe!” fortsätter hon.
”Äsch, du ser ju för fasen lysena på bilen framför och vi ligger i 60, vad är problemet?” säger jag lite halvbuttert.
Klockan passerar 15:30 och vi har precis kommit igenom Oslo, det är flera mil kvar i denna skiten. Det snöar som aldrig förr, det står bilar i väggrenen – jag sitter sammanbiten och inser att jag inte kommer att komma hem förens sent ikväll. Jag som ville sätta mig i soffan, lägga upp fötterna och kolla på en låååång och bra film ikväll. Nåja, bara jag kommer hem så jag får sova i min egen säng är det bra.
Torkarna dampar sig utan dess like, de går fram och tillbaka i 600 Km/h medan spolarvätskan flödar över rutan.
Det är nu stora kockor på torkarbladen – de ser ut som de kommer rakt från ishotellet i Jokkas-fucking-järvi.
Rätt var det är går rutan ned på förarsidan och kollegan sträcker ut handen och tar tag i ett torkarblad. I ett tappert försök att dra av kockorna från torkarbladet lyckas hon nu istället dra av HELA JÄVLA TORKARBLADET. ”Kapoiiiing” sedan ser det ut som det hänger en ridpiska i torkararmen. Det spretar ut både plåtstag och gummisträngar, helt åt helsicke.
Jag börjar garva som satan och hon kan inte låta bli.
”Jej skulle ju bare ta bort isen” säger hon.
”Jodå, isen är nu borta, likaså själva torkarbladet” svarar jag med skrattet bubblandes.
”Jej ser ikke ett skitt nu” svarar hon.
”Jag ser, kör bara – sikta på lysena framför!” säger jag.
Så här fortsätter färden i ca 4 minuter med defrostern på max och kliman på 27 grader i hopp om att snön skall smälta på rutan. Det blir ett smalt streck ca 1 cm tjockt där kollegans vindrutetorkaraxel just nu skrapar mot rutan.
”Nei, nu gar det ikke mer, jej ser ikke ett skitt nu!” klagar kollegan.
Jag suger tag i ratten och säger ”jag kör, jag ser – se bara till att du håller avståndet till bilen framför”.
Så här fortsätter färden i ca 15-20 minuter tills vi hittar en avfart ca 17 km från flygplatsen.
Vi stannar till efter avfarten och går ut för att försöka flytta över torkaren på min sida till förarsidan. Det snöar ymnigt ute och jag står i full svid och försöker bända loss den jävla franska skit-torkaren från staget. Skiten är fastfryst, hur jag än drar i skiten går den inte loss. Det är något skitsystem med lösa mjuka blad som hänger i en upphängning med en slags kåpa över sig.
Jag har snö i skorna, i nacken och på byxor och kavaj.
”Nu skiter jag i detta, vi åker fram tills vi kommer till en mack eller något!” ryter jag.
Vi (jag) styr in i ett litet samhälle i jakt på en mack som har torkarblad och inte pölser eller hamburgare. Varje rondell blir ett spel med livet som insats – försök själv att styra från passagerarplatsen så skall du se!!
Vi hittar en Statoil efter några km. Det kommer ut en ung kille med nya torkarblad, han tittar på bilen och utbrister att såna blad har han inte. Det är speciella blad det.
Franska skitbil… Pissäten, skittorkare och skräpmotor!
Vi kollar på varandra, vet inte riktigt vad nästa steg blir. Jag måste ta mig till flygplatsen, jag vill ha ett flyg hem!
Vi hittar en taxistation, hittar ett nummer att ringa eftersom stationen är helt död. Inom 10 minuter kommer det en taxi och jag kan flytta över väskan. Kollegan beställer en ny taxi till sig själv för att få tag på nya torkarblad.
Efter en smått vansinnig resa till flygplatsen lyckas jag ta mig fram. Under resan kör vi om en gammal 740 kombi som precis just då gör 4,5 varv á 360 grader och hamnar stående mot trafiken (som inte finns, vi är de enda där). Jag stövlar fram till biljettdisken och förklarar läget och ber om att få en biljett till näste flyg hem till Stockholm.
Damen tittar på mig och säger på sån där hurtig norska ”Då har dere ett problem, det går ikke noe fler fly ikväll!”.
DET ÄR JU INTE SANT!!
Jag har fajtats mot vädrets makter i flera timmar, styrt en bil från passagerarplatsen i snöoväder, lekt Mc Yver med torkare, suttit i en vansinnesfärd i en norsk taxi med bakhjulsdrift i 20 cm nysnö och nu finns det inga fler flighter hem???!!!
Ingen idé att bråka med damen, hon kan liksom inte ta mig på ryggen till Stockholm.
Buss eller taxi tillbaka till Oslo känns avlägset, vi lyckades få denna taxi på ren flax. Väntetiden är nu uppe i en timma och det står jag vet inte hur många i tur för att ta sig från flygplatsen.
Lyckas få tag i ett hotell som har lediga rum – det är tydligen inte bara jag som är strandad.
Lyckas ta mig dit efter både det ena och det andra.
Sitter just nu med en ”Erdinger”, en tysk Weissbier och begrundar denna dagens smått tragikomiska event.
Som det verkar just nu så kommer jag hem imorgon eftermiddag i alla fall.
Det skall bli skönt det. Ännu en helg åt helsicke men vafan… Det blir en taxi från flygplatsen imorgon. Varför då? Jo ni…
Min Ford är fortfarande på verkstaden och lita på mig, jag har en hel del att skriva i en fjärde del om just den!
DET ÄR JU INTE SANT!!!
) eller kanske något annat trevligt ställe och ta en bira för mig oxå 
