Inte nog med att vi tittar på Idol, Tre Kronor och Let's Dance, vi hyllar den sämsta tänkbara litteraturen också. Jag har nyligen genomlidit den förmodligen sämsta bok som någonsin skrivits, den heter Män som hatar kvinnor och är skriven av en lyckligtvis död tönt som hette Stieg Larsson.
Ingen behöver försöka förklara varför den tycker de här barnböckerna som får Dean Koontz författarskap att verka återhållsamt, utan istället ska jag förklara varför det här var värsta tänkbara litterära skit, jag kör i punktform eftersom den som behöver en lista och inte begripit hur dåligt det är lär behöva en pedagogisk presentation, jag gör mitt bästa:
Som bonus då, alla jäkla puckskallar som försökt övertyga en om att boken visst är bra och att man borde läsa den? Varför gjorde ni så? Och han på planet som när jag läste sista kapitlet sade att "Läser du första? De blir ju bara bättre och bättre de där", vad fan ville han? Borde jag boxat ner honom istället för att sagt "Mm-hmm" samtidigt som jag tänkte att "de kan ju inte bli sämre i alla fall".
Jag ska aldrig mer läsa en deckare av en svensk författare tror jag. Inte av en kommunistisk i alla fall.
Återupplivar härmed ett tidigare uttjatat uttryck som nu passar särdeles väl:
fy fan
Ingen behöver försöka förklara varför den tycker de här barnböckerna som får Dean Koontz författarskap att verka återhållsamt, utan istället ska jag förklara varför det här var värsta tänkbara litterära skit, jag kör i punktform eftersom den som behöver en lista och inte begripit hur dåligt det är lär behöva en pedagogisk presentation, jag gör mitt bästa:
- Författarens uppenbara önskan att vara huvudpersonen i boken, likheterna att vara chefredaktör för en skittidning och samtidigt gammal och ful är slående, samtidigt förstår alla att ingen med Stiegs briller får ligga lika lätt som huvudpersonen som jag redan glömt vad han hette
- Den extremt överdrivna beskrivningen av den där feministen Lisbeth som någon typ av övernaturlig datahacker med språkkunskaper utöver det vanliga, självklart bra slagskämpekunskaper, ett psyke som är starkare än någon annan AFA-fittas och dessutom kombineras allt detta med en oerhört lyckosam karriär, en omyndigförklaring för att hon är så efterbliven och som grädde på moset: lite supertuffa tatueringar. Precis en sådan människa som man bara önksar ska ramla ner framför tunnelbanan när man ser henne på Medborgarplatsen på sommaren
- Författarens vedervärdiga propaganda och uppvigling mot alla som står till höger om KPML(r), hur många gånger kallade han oliktänkande för "stollar" i boken? Efter tionde gången önksade jag att man satt med Stabilo övertrykningspenna och kladdade i boken. Han påtalade även ett tiotal gånger vad han, författaren själv alltså, tycker om finansmarknaden som han gjort någon typ av halvhjärtat försök att förstå och hans i slutet brinnande tal där han på något förvirrat sätt hävdar att börsen och aktiemarknaden inte har något med företagen de spekulerar i att göra
- De oerhörda överdrifterna, den här punkten kanske inte den som för tillfället läser boken läsa, vad var de bra för? Finns det någon typ av lista innehållandes nazism, säkerhetsföretag, pedofili, våldtäkt, sadism, styckmord, ekonomisk brottslighet, jugoslavisk maffia, colombiansk drogkartell att ladda ner och som man kan komponera sin roman med? Skall man verkligen använda alla ingredienser?
Som bonus då, alla jäkla puckskallar som försökt övertyga en om att boken visst är bra och att man borde läsa den? Varför gjorde ni så? Och han på planet som när jag läste sista kapitlet sade att "Läser du första? De blir ju bara bättre och bättre de där", vad fan ville han? Borde jag boxat ner honom istället för att sagt "Mm-hmm" samtidigt som jag tänkte att "de kan ju inte bli sämre i alla fall".
Jag ska aldrig mer läsa en deckare av en svensk författare tror jag. Inte av en kommunistisk i alla fall.
Återupplivar härmed ett tidigare uttjatat uttryck som nu passar särdeles väl:
fy fan
