Thunderchild
Ny medlem
Har länge undrat om man verkligen behöver 1000 kubik med över 100 hästar och massor av vrid.. Lika länge har jag därför sneglat på smidiga 600 kubikare.
Racehojar har aldrig varit intressant utan bashojar med nedtrimmade motorer för bättre mellanregister som blir mera lättkörda..
Så efter lång tid så fick jag äntligen en legitim anledning att ta ut en liten pralin för en provtur.. Det blev en Yamaha Fazer.. Riktigt läcker..
Vrider om startnyckeln, petar i ettan, ger lite gas och släpper upp kopplingen..
Motorn tokrusar men hojen rör sig knappt framåt.. Att fortsätta varva när det knappt rör sig framåt känns ju sinnessjukt, så i med tvåan..
Samma sak.. Motorn tokrusar men mycket mer händer inte.. Petar i trean och har äntligen passerat 30 km på mätaren.
Fyran.. Femman.. Sexan.. Nu börjar ju hojen faktiskt röra på sig vartefter varvet ökar..
Vid körning på högsta växeln så märker man att motorn drar fint från ca 50 km och sen bara ökar tills man gissningsvis passerar 200.. Där har ju radfyran sin charm.. Flexibiliteten..
Men innan man som sagt kommer dit så känns ju hojen som rena skämtet.. Varför lägger man växlarna så löjligt lågt och tätt på en hoj som ändå är stark nog att orka dra ända från låg fart på högsta växeln??
Kan förstå varför ER-6 blev en sån succe.. Finns väl ingen anledning för någon vettig människa att tramsa runt på en lite radfyra när man kan få en lättkörd radtvåa.. Eller?
Racehojar har aldrig varit intressant utan bashojar med nedtrimmade motorer för bättre mellanregister som blir mera lättkörda..
Så efter lång tid så fick jag äntligen en legitim anledning att ta ut en liten pralin för en provtur.. Det blev en Yamaha Fazer.. Riktigt läcker..
Vrider om startnyckeln, petar i ettan, ger lite gas och släpper upp kopplingen..
Motorn tokrusar men hojen rör sig knappt framåt.. Att fortsätta varva när det knappt rör sig framåt känns ju sinnessjukt, så i med tvåan..
Samma sak.. Motorn tokrusar men mycket mer händer inte.. Petar i trean och har äntligen passerat 30 km på mätaren.
Fyran.. Femman.. Sexan.. Nu börjar ju hojen faktiskt röra på sig vartefter varvet ökar..
Vid körning på högsta växeln så märker man att motorn drar fint från ca 50 km och sen bara ökar tills man gissningsvis passerar 200.. Där har ju radfyran sin charm.. Flexibiliteten..
Men innan man som sagt kommer dit så känns ju hojen som rena skämtet.. Varför lägger man växlarna så löjligt lågt och tätt på en hoj som ändå är stark nog att orka dra ända från låg fart på högsta växeln??
Kan förstå varför ER-6 blev en sån succe.. Finns väl ingen anledning för någon vettig människa att tramsa runt på en lite radfyra när man kan få en lättkörd radtvåa.. Eller?
