Träningsrapport Gelleråsen 090727 eller "Vi hade i alla fall tur med vädret".
Mjaha, träningsrapporten då...
I vanlig god ordning tog allting mycket längre tid än man tror (Donington GP måste kollas, lasta bilen, tanka, osv) så jag kom inte iväg från Stockholm förrän 22.00 på söndagkvällen. Då hade jag naturligtvis inte ätit heller, så i samband med tankningen införskaffades födoämnen på Preem. Den delikata pastasalladen intogs sedan i bilen på E4/E20 medan jag styrde bilen med knät. Tur att bilen har farthållare så jag slapp ett extra moment med att hålla ner gaspedalen.
Efter två och en halv timme var jag så framme i Gelleråsens grandiosa depå. Alla skitiga tävlingsmänniskor hade lämnat drivor med däck och annan bråte, så viss försiktighet iakttogs under letandet efter lämplig depåplats. Till slut hittade jag en fin plats nära ett elskåp, vilket var nödvändigt eftersom jag inte äger en superproffsig 100-meters sladdvinda. Jag var kissnödigast i Värmland, och eftersom jag är från Stockholm och befann mig på landet ville jag friluftskissa på gräsmattan. Jag stegade ut i natten och ner i nån form av insjö. Det verkade ha regnat, för vattenpölarna ute på gräset hade kunnat utgöra boplats för valfri fiskart.
Sen rullade jag ut min fina skumgummimadrass (jag har testat liggunderlag, men fann dessa icke människovärdiga i kombination med plywoodgolv i skåpbilar) och sovsäcken. Kudden hade jag tagit med mig från min säng hemma för maximal trevnad. När det hela var klart gled jag ner i sovsäcken. Så fort jag la huvudet på kudden började det regna. Vilken lycka!
Jag hade mina bensindunkar och en fulltankad hoj i "sovrummet", så jag var lite orolig att jag om jag överhuvudtaget vaknade skulle göra det med en hejdundrande huvudvärk. Det var dock inga problem och jag vaknade tjugo över sju och skådade en mulen himmel. Ingen annan var vaken, så jag försökte sova lite till. Tjugo i åtta hade alla snoozat i tio minuter efter att klockan ringt första gången och det började bli liv och rörelse utanför bilen. Jag ålade mig ur sovsäcken och klev ut. Säkert sexton grader varmt var det! Perfekta förhållanden. Irrade runt och letade efter inskrivningen och hittade Nitrous Ladarp i box nummer tre. Lämnade över min noggrant ifyllda ansvarsbefrielseblankett och köpte el till däckvärmarna jag lånade 2006. Eventuellt ska jag lämna tillbaka dom sen.
Halv nio var det förarmöte. Vi fick veta en del saker vi redan visste och några nya. Sen lastade jag ur fullblodet, rullade på däckvärmarna jag lånade 2006 och gick för att äta frukost. I min enfald förväntade jag mig frukostbuffé a'la bike week, men måndagen efter bjöds inget sånt. Man kunde välja mellan kexchoklad, äggmacka eller pastejmacka. Jag valde äggmacka och kaffe.
Medan jag mumsade i mig detta började folk cirkulera på banan. Massa trista fyrtaktare som lät rätt illa. Jag fylldes av prestationsångest och skräck. Sist jag var på Gelleråsen med rekord i tankarna stod jag på öronen på RAKAN av alla ställen. Det ville jag inte upprepa. Släntrade iväg till min depåplats och klädde om. Startade hojen på depåstöden och varmkörde till alla grannars oförställda glädje. Jag tror dom kan ha blivit lite sura för att jag var en dryg timme sen med mitt varvande. Tvåtaktare ska som bekant startas 08.00.
När jag var nöjd och glad med motortemperaturen rullade jag av däckvärmarna och gav mig ut på mina sprillans nya däck. Jag har aldrig tidigare kört ut på en bana med etikettklistret kvar på däcken, så jag var lite orolig att jag skulle trilla på rakan eller nåt annat pinsamt ställe. Eftersom tok har tur hände inget skrämmande eller pinsamt och jag ökade farten lite försiktigt. Efter fem varv glömde jag däcken och körde som vanligt, dvs ganska sakta. Jag körde ungefär tjugo varv och tyckte att allt borde vara inkört och klart. Det duggade lite smått, så det blev ingen jättelång paus.
Ut och på't igen. Nu tyckte jag att jag hittade runt hyfsat, men startade inte laptimern av rädsla för besvikelser. Körde tjugo varv igen och var lite smått självsäker/självgod eftersom jag faktiskt körde om folk. Oj, vilken succé.
Nästa pass gick också fint, ingen laptimer nu heller. Körde väl tjugofem varv och bestämde mig för att dra igång laptimeriet nästa pass.
Så var det dags. Nu skulle jag köra 16-tider stabilt, och startade laptimern. Åkte runt i fem varv och försökte göra rätt innan jag tittade på laptimern på varv sex. Den måste ha varit trasig för på displayen stod det 1.21,47. Jag sa "WHAAAAT?!" högt för mig själv och överraskade mig själv med att ha missat bromspunkten med en bit. Fan. Nästa varv också förstört. Jag blev förbannad och tog i så det knakade. Laptimern envisades med att håna mig. Sen kände jag att jag lyckades ganska bra genom alla böjar fram till snabbvänstern innan depåsvängen. Jag tog i lite extra genom snabbvänstern och koncentrerade mig på att få till depåsvängen korrekt. Jag fick till den så himla korrekt att jag skrämde mig själv lite genom att åka fortare än förut, vilket ledde till att jag fegsläppte gasen på fel ställe. Motorcykeln tackade för kaffet genom att sladda lite med framhjulet så jag slog på igen, för det ska man säger dom. Ääääntligen kom jag under 1.20 och blev lite glad för min otroligt feta rekordtid på 1.19,6. Tog i ännu lite till, men fegade lite i depåsvängen vilket förvisso gjorde att jag inte tappade framhjulet denna gång, men istället körde ett varv på 1.19,8. Helvete! Jag skulle ju köra fortare, inte långsammare. Jag tog i ännu lite mer, men då blev det yxigt och dåligt och tiderna kröp upp på fel sida om 1.20. Sura miner! Efter 28 varvs slitande gav jag upp och åkte in för att äta lunch. Det var antagligen energibrist som gjorde att jag körde så jävla sakta, eftersom min självinsikt inte följde med till Karlskoga denna dag.
Gick till Pit Stop Café och skulle köpa mat. Chili con carne kändes inte så lockande så det fick bli ännu en äggmacka och mer kaffe. Efter kaloriintaget gick jag runt lite och fiskade efter heta tips från de snabba grabbarna. Jag fick tips som "men med den där måste det ju gå att hålla fullt genom hela depåböjen" och "gasa mer och bromsa mindre", men gasa fullt genom hela depåböjen vågar jag inte, och det andra tipset har jag fått redan för femton år sen. Jag har inte lyckats omsätta det i praktik ännu, bara.
Sen började det regna. Feck. Jag hängde kvar till halv fem för att se om det skulle klarna upp, men även om det slutat regna hade det inte hunnit torka upp.
Jag fick allså vackert åka hem med all prestationsångest kvar i kroppen. Det har gnagt sen dess och jag är på lite dåligt humör. Jag vill skylla på banan och vädret. Får jag det?
Hoppas det är träning på Sviestad nästa vecka, för jag vill bli av med den obehagliga känslan av att vara sämst i världen.
Bah.
Mjaha, träningsrapporten då...
I vanlig god ordning tog allting mycket längre tid än man tror (Donington GP måste kollas, lasta bilen, tanka, osv) så jag kom inte iväg från Stockholm förrän 22.00 på söndagkvällen. Då hade jag naturligtvis inte ätit heller, så i samband med tankningen införskaffades födoämnen på Preem. Den delikata pastasalladen intogs sedan i bilen på E4/E20 medan jag styrde bilen med knät. Tur att bilen har farthållare så jag slapp ett extra moment med att hålla ner gaspedalen.
Efter två och en halv timme var jag så framme i Gelleråsens grandiosa depå. Alla skitiga tävlingsmänniskor hade lämnat drivor med däck och annan bråte, så viss försiktighet iakttogs under letandet efter lämplig depåplats. Till slut hittade jag en fin plats nära ett elskåp, vilket var nödvändigt eftersom jag inte äger en superproffsig 100-meters sladdvinda. Jag var kissnödigast i Värmland, och eftersom jag är från Stockholm och befann mig på landet ville jag friluftskissa på gräsmattan. Jag stegade ut i natten och ner i nån form av insjö. Det verkade ha regnat, för vattenpölarna ute på gräset hade kunnat utgöra boplats för valfri fiskart.
Sen rullade jag ut min fina skumgummimadrass (jag har testat liggunderlag, men fann dessa icke människovärdiga i kombination med plywoodgolv i skåpbilar) och sovsäcken. Kudden hade jag tagit med mig från min säng hemma för maximal trevnad. När det hela var klart gled jag ner i sovsäcken. Så fort jag la huvudet på kudden började det regna. Vilken lycka!
Jag hade mina bensindunkar och en fulltankad hoj i "sovrummet", så jag var lite orolig att jag om jag överhuvudtaget vaknade skulle göra det med en hejdundrande huvudvärk. Det var dock inga problem och jag vaknade tjugo över sju och skådade en mulen himmel. Ingen annan var vaken, så jag försökte sova lite till. Tjugo i åtta hade alla snoozat i tio minuter efter att klockan ringt första gången och det började bli liv och rörelse utanför bilen. Jag ålade mig ur sovsäcken och klev ut. Säkert sexton grader varmt var det! Perfekta förhållanden. Irrade runt och letade efter inskrivningen och hittade Nitrous Ladarp i box nummer tre. Lämnade över min noggrant ifyllda ansvarsbefrielseblankett och köpte el till däckvärmarna jag lånade 2006. Eventuellt ska jag lämna tillbaka dom sen.
Halv nio var det förarmöte. Vi fick veta en del saker vi redan visste och några nya. Sen lastade jag ur fullblodet, rullade på däckvärmarna jag lånade 2006 och gick för att äta frukost. I min enfald förväntade jag mig frukostbuffé a'la bike week, men måndagen efter bjöds inget sånt. Man kunde välja mellan kexchoklad, äggmacka eller pastejmacka. Jag valde äggmacka och kaffe.
Medan jag mumsade i mig detta började folk cirkulera på banan. Massa trista fyrtaktare som lät rätt illa. Jag fylldes av prestationsångest och skräck. Sist jag var på Gelleråsen med rekord i tankarna stod jag på öronen på RAKAN av alla ställen. Det ville jag inte upprepa. Släntrade iväg till min depåplats och klädde om. Startade hojen på depåstöden och varmkörde till alla grannars oförställda glädje. Jag tror dom kan ha blivit lite sura för att jag var en dryg timme sen med mitt varvande. Tvåtaktare ska som bekant startas 08.00.
När jag var nöjd och glad med motortemperaturen rullade jag av däckvärmarna och gav mig ut på mina sprillans nya däck. Jag har aldrig tidigare kört ut på en bana med etikettklistret kvar på däcken, så jag var lite orolig att jag skulle trilla på rakan eller nåt annat pinsamt ställe. Eftersom tok har tur hände inget skrämmande eller pinsamt och jag ökade farten lite försiktigt. Efter fem varv glömde jag däcken och körde som vanligt, dvs ganska sakta. Jag körde ungefär tjugo varv och tyckte att allt borde vara inkört och klart. Det duggade lite smått, så det blev ingen jättelång paus.
Ut och på't igen. Nu tyckte jag att jag hittade runt hyfsat, men startade inte laptimern av rädsla för besvikelser. Körde tjugo varv igen och var lite smått självsäker/självgod eftersom jag faktiskt körde om folk. Oj, vilken succé.
Nästa pass gick också fint, ingen laptimer nu heller. Körde väl tjugofem varv och bestämde mig för att dra igång laptimeriet nästa pass.
Så var det dags. Nu skulle jag köra 16-tider stabilt, och startade laptimern. Åkte runt i fem varv och försökte göra rätt innan jag tittade på laptimern på varv sex. Den måste ha varit trasig för på displayen stod det 1.21,47. Jag sa "WHAAAAT?!" högt för mig själv och överraskade mig själv med att ha missat bromspunkten med en bit. Fan. Nästa varv också förstört. Jag blev förbannad och tog i så det knakade. Laptimern envisades med att håna mig. Sen kände jag att jag lyckades ganska bra genom alla böjar fram till snabbvänstern innan depåsvängen. Jag tog i lite extra genom snabbvänstern och koncentrerade mig på att få till depåsvängen korrekt. Jag fick till den så himla korrekt att jag skrämde mig själv lite genom att åka fortare än förut, vilket ledde till att jag fegsläppte gasen på fel ställe. Motorcykeln tackade för kaffet genom att sladda lite med framhjulet så jag slog på igen, för det ska man säger dom. Ääääntligen kom jag under 1.20 och blev lite glad för min otroligt feta rekordtid på 1.19,6. Tog i ännu lite till, men fegade lite i depåsvängen vilket förvisso gjorde att jag inte tappade framhjulet denna gång, men istället körde ett varv på 1.19,8. Helvete! Jag skulle ju köra fortare, inte långsammare. Jag tog i ännu lite mer, men då blev det yxigt och dåligt och tiderna kröp upp på fel sida om 1.20. Sura miner! Efter 28 varvs slitande gav jag upp och åkte in för att äta lunch. Det var antagligen energibrist som gjorde att jag körde så jävla sakta, eftersom min självinsikt inte följde med till Karlskoga denna dag.
Gick till Pit Stop Café och skulle köpa mat. Chili con carne kändes inte så lockande så det fick bli ännu en äggmacka och mer kaffe. Efter kaloriintaget gick jag runt lite och fiskade efter heta tips från de snabba grabbarna. Jag fick tips som "men med den där måste det ju gå att hålla fullt genom hela depåböjen" och "gasa mer och bromsa mindre", men gasa fullt genom hela depåböjen vågar jag inte, och det andra tipset har jag fått redan för femton år sen. Jag har inte lyckats omsätta det i praktik ännu, bara.
Sen började det regna. Feck. Jag hängde kvar till halv fem för att se om det skulle klarna upp, men även om det slutat regna hade det inte hunnit torka upp.
Jag fick allså vackert åka hem med all prestationsångest kvar i kroppen. Det har gnagt sen dess och jag är på lite dåligt humör. Jag vill skylla på banan och vädret. Får jag det?
Hoppas det är träning på Sviestad nästa vecka, för jag vill bli av med den obehagliga känslan av att vara sämst i världen.
Bah.
