Jag skulle inget hellre än att vilja rekommendera var och en att köra racer. I min bibel om banracing går att läsa: "...och i begynnelsen varde racer, motorcykeln som Gud själv skapade". För mig är alla andra motorcyklar varianter, plagiat och mer eller mindre misslyckade kopior. Någon som läser detta kanske tror att jag sitter här och ironiserar och försöker vara lite rolig, men inte så, jag är gravallvarlig. Jag tror nämnligen att man kan mäta körglädje, om än subjektivt, och inget roligare går att finna än en racer. Egentligen är motorstyrkan av underordnad betydelse men 250 är den storlek av de tillgängliga som passar min kroppshydda bäst, 125 skulle dock passa min plånbok bättre.
Bara du vet vad du vill, egentligen. Racer tilltalar en viss typ av smak. I raden av upplevda antiklimax finner jag bl a framförande av Mazda Miata i 90 km/h på motorväg. Liten, lätt, hård, brusig och alldeles för direkt på alla sätt och vis, den bara bad om att få bli körd riktigt jävla hårt. Sen var det den där gången jag bytlånades hoj med Neutral och sålunda fann mig själv på långresa genom Tyskland, eller var det tisdagsträning på Sviestad? Jag kan faktiskt inte säga vilket, skillanden var hårfin. Det påstods vara en racehoj, alltså en ZX6R trimmad efter alla konstens regler för STK600.