Hej alla förväntansfulla barn i vuxna kroppar! NU har jag varit på äventyr igen och jag vet att ni sitter som på nålar för att få reda på hur det gick.
Here goes:
Fyfan jävla skit-sege vill som bekant ha revansch för det nesliga nederlaget 2006 när jag KROSSADE honom i B-rejset på Sviestad. Trots att jag är 36 år och borde veta bättre har jag trots allt en liten dos testosteron kvar i kroppen och kan inte låta såna utmaningar vara.
Seges idé var att vi skulle åka till Sviestad och dela på min hoj. Jag, som gärna vil köra ifrån honom, kände att det inte var en särskilt bra idé. Jag fejkade en darrande stämma och sa att eftersom jag var sååå osäker på min förmåga gärna ville träna så mycket som möjligt ville jag helst köra så mycket som möjligt själv. Han gick på det och fick vackert stanna hemma och gjuta nåt trist till sitt pengahål till hus.
Förmiddagen gick åt till att surfa yr.no och försöka utröna huruvida vädret skulle lägga en stinkande kringla på min väg till framgång. Det skulle regna 0,4 millimeter utspritt på två skurar. Det lät väldigt lite, tyckte jag och bestämde mig för att åka. Åkte och hämtade skåpbil på jobbet och sen vidare till garaget för att lasta min ystra fåle.
Klockan 14.00 åkte jag så hemifrån. Vädret var okej, jag hade solbrillor på. Åkte ner i södra länken med brillorna på. Kom ut ur södra länken med brillorna på, men fick snabbt ta av dom, för här regnade det. Vid Kungens kurva regnade det så in i helvete att jag fick slå av till 70 km/h. BALLE. Sikten var 20 meter i bästa fall och jag undrade stilla om jag bara skulle få åka skåpbil idag igen. Jag tänkte att Sviestad ändå ligger 20 mil bort och att det rimligen inte kunde regna lika illa där, så jag fortsatte.
Vid passage av Norrköping var det fortfarande blött på vägen. Jag suckade ljudligt, men tänkte att Sviestad ligger fyra mil bort och att det rimligen inte kunde vara lika blött där. Jag hann knappt tänka färdit innan vägen faktiskt var helt torr. Himlen såg lite mittemellan ut, så jag suckade ljudligt igen för att låta vädergudarna veta att min vrede bara var ett regnstänk bort.
För att göra resan lite ovanlig och spännande tänkte jag prova en annan väg till banan, istället för att åka in Åtvidabergsvägen förbi flygfältet åkte jag Vårdsbergsvägen via Månestad för att komma till banan från andra hållet. Dessvärre hade nån tagit bort vägen när jag närmade mig banan. Det såg inte alls ut som vanligt. Jag hittade fram i alla fall som tur var och landade i depån strax före fyra. Tog ett par ärevarv för att dels låta alla njuta av Sprintern jag färdades i och dels för att hitta en plats där jag kunde irritera så många fyrtaktsåkare som möjligt med min varmkörning.
Jag klämde mig in mellan en R1-kille och två Ducati-killar. Jag bedömde att de skulle vara ett tacksamt mål för mitt omotiverade pulsgasande. Lastade ur, vände hojen med avgasrören mot de två campingstolarna utanför R1-killes buss. Satte på däckvärmarna (på däcken) och började irra runt lite. Hittade Kobbe, Alx och Zenit. Jag gick dit och berättade hur dålig jag var och hur tråkigt det skulle bli att köra motorcykel. Frågade försiktigt hur fort man måste köra för att vinna, fick svar och sa att det inte alls skulle bli några problem att göra dylika tider. Jag darrade inombords, men det märktes inte.
Sen kom Mah-tin (dialektalt talfel för "Martin") som gör comeback efter fyra års bortavaro från allt vad motorcyklar heter. Sist han var på Sviestad var på en hyrd Nordgrenräser och den enskilt största prestationen han gjorde då var att platta till ett par dyra Samba-pipor. Gick och tittade på hans nya hoj som är bra nog för att slåss i toppen på vilket SS-VM som helst. Ex-Papunen och ex-Ladarp, minsann. Den hade dessutom ett besiktningsklistermärke från IDM, så ursäkterna gällande maskinmaterialet är helt klart som bortblåsta.
Mah-tin verkade inte så värst mycket mer stursk än jag, och tittade man noga kunde man se att hans mage rörde sig av fjärilarna där inne. Förutom oss nervösa veteran-noobs kunde man i depån se storheter som Fredrik Watz (han är väl iofs alltid där), Alex Lind, Steny och Otto Johansson. Förmåga är inget luftburet virus dock, så fjärilarna i magen gjorde sig hemmastadda.
Efter anmälan, betalning och ett kort förarmöte senare infann sig allvaret. Jag kände mig inte riktigt beredd så jag frågade försiktigt vilken grupp som började. Det var dom snabba grabbarna som tur var. Än fanns det tid att hitta något läckage eller spricka som skulle medge stakethäng och lögner om hur fort man skulle ha kört om man hade haft en hel hoj. Nu är ju min motorcykel en pedantskött pärla så inga defekter fanns. Fan.
A-gruppen åkte ut. Larzon åkte också ut, men kom snabbt in igen och skyllde på electrical problems. Moppefrillan han hade fått berättade den riktiga sanningen. Jag passade på att varmköra medan de körde runt. Oturligt nog hade R1-kille kört ut i A-gruppen och hans tjej hängde vid staketet, så min rökridå slösades bort helt i onödan. Det rykte in i hans bil, så lite nöjd var jag allt. A-gruppen flaggades av och jag funderade för nittonde gången på om jag ändå inte behövde gå på muggen igen.
Tog på mig hjälmen, rullade av däckvärmarna och körde ut. Jag kör nog inte tillräckligt ofta, för motorcykeln känns totalt främmande varje gång. Jag vet inte hur jag ska sitta och jag är helt nervös. Mah-tin åkte ut bakom mig för att kunna förnedra mig när han fått upp farten, antar jag. Jag har kört Sviestad en gång sen den nya sektionen kom till. Man ser inte var kurvan är när man ska bromsa. I gräset till vänster om banan sitter skyltar, men den första av dom vrider sig med vinden så jag tog det säkra före det osäkra och bromsade vid den. Det var ju såklart på tok för tidigt och jag hade knappt styrfart när jag väl kom fram till svängen. Nästa varv bromsade jag senare. Lite för sent för min aktuella förmåga, så jag sket i att svänga och åkte rakt fram genom däckchikanen på gamla rakan. Som en bonus kom Mah-tin förbi, vilket snuvade honom på chansen att köra om mig på riktigt.
Jag var lite irriterad över att jag faktiskt inte kan köra motorcykel, så nästa varv bromsade jag på samma ställe som sist, men bestämde mig för att svänga oavsett vad. Det höll på att gå åt fanders, för det kändes lika fel den här gången. Svängde gjorde jag. Med galet spår och mycket broms trollar man effektivt bort eventuell marginal och precis på skarven släppte det fram. Spännande. Jag kom ikapp Mah-tin i alla fall och bestämde mig för att kika på laptimern. Precis som på Gelleråsen visade den helt fel tid. Alldeles för hög. Nu blev jag inte så besviken, utan tyckte att det var roligt och kanske lite patetiskt att nästan trilla i det här tempot.
Jag satt mest och önskade att passet skulle vara slut och tog vägen genom däckchikanen ett par gånger till. Suck. Min ärorika resa mot stjärnorna liknade fan anka! Till slut var passet äntligen slut. Mah-tin och jag tog av oss hjälmarna och undvek ämnet varvtider en stund. Jag surade och försökte tänka ut nån annan fritidssysselsättning istället för att bränna pengar och riskera liv och lem med det här jävla motorcyklandet. Gick runt i depån och berättade för alla som tycktes vilja lyssna hur jävla hemskt det var att köra motorcykel. Zeb-Jens verkade ha stått vid staketet för han sa åt mig att kamma mig och att på det här viset vinner man inget 250SP-VM. Jag skyllde på att jag inte riktigt visste hur man manövrerar gasen. Han erbjöd sig att visa, så jag fick skamset erkänna att jag faktiskt visste. Tulipanaros.
Pass två gick ungefär som det första. Inte riktigt lika yxigt, och flera tider var faktiskt under 1.10. Fyfan, så bra. Jag försökte förmå mig att inte fega så jävligt, men sånt är inte lätt. Gud hade alldeles för dålig tajming och visade sig minst femtio meter för tidigt i varenda inbromsning. För att ytterligare ställa till det för mig var han kvar ända tills det blev rakt igen. Följden av detta är varvtider långt norr om vad jag hoppats. Isch. När jag passerade på depårakan kom en RGV ut. Den hade trimpipor, torrkoppling och slicks så jag tänkte att jag kan ju slinka förbi innan han fått upp farten. Tyvärr fick han upp farten redan ut ur esset. Jag hade tänkt passera honom lite fint på utsidan innan crossböjen, men han höll i gasen så vi åkte i bredd genom den svängen. Sen hade jag insida in i torparn så jag kom ut på rakan före honom i alla fall. Nästa varv körde han om mig in i torparn och jag tänkte att jag skulle försöka hänga på medan han fortfarande var inom synhåll. Döm om min förvåning när min standardhoj gick fortare än hans på rakan. Jag skulle ju åka bakom, men jag var uppe jämsides när det var bromsdags. Jag ångrade mig redan, men det fanns liksom inte tid och plats att göra nånting annat än att köra förbi.
Det var väl inte världens snyggaste omkörning och jag var nog mest i vägen, men av nån anledning får jag som allra mest bråttom när det är nån på likartad hoj bakom. Svettig i händerna och med bankande puls stod jag på så mycket jag vågade. Då hände det! Det blev roligt att köra motorcykel, och gud visade sig inte alls lika tidigt längre. Fortfarande för tidigt såklart, men nu började det likna nåt i alla fall. Nu kändes det inte lika viktigt att passet skulle ta slut.
Efter pass två gick jag runt i depån och berättade för alla som tycktes vilja lyssna hur roligt det var att köra motorcykel och att sege nog skulle få se upp. Jag kanske sluddrade en smula av allt adrenalin, för folk såg inte alls lika upphetsade ut som jag.
Pass tre gick ganska bra, och nu tog jag till däckchikanen när det chokade upp sig med hojar framför. Det var fyra västförsedda förare på banan, och det finns ingen riktigt bra anledning att ställa till det för dom så alla var väldigt förstående och hänsynsfulla. Så även jag. En kort paus i däckchikanen så hade man fritt spelrum sedan. Bra ställe för provstarter också, men säg inte det till sege. Mitt mål för dagen var att åka 1.07 eller så, och nu var jag "nere" på 1.08,26 i alla fall. Bara fyra sekunder till nån form av rekord, men ännu viktigare bara tiondelar från dagsmålet.
Pass fyra gick fint. Nu kände jag mig inte trygg längre. Känner man sig trygg kör man på tok för sakta. Nu körde jag bara för sakta. Den här gången kändes passet alldeles för kort. När vi flaggats av körde jag direkt till bilen, parkerade och letade upp folk att berätta om motorcyklandets förträfflighet för. De flesta var väldigt upptagna med att stirra på sina skor, himlen eller bara rakt in i sin skåpbil. Nåja. Jag bytte om och lastade mitt fullblod. Berättade för Mah-tin hur svårt sege skulle få det nu. Mah-tin tittade inte åt mitt håll och jag fick liksom springa efter honom när han höll på med annat. Han sa "mmm" och "jojo" om det mesta jag sa.
På vägen hem stannade jag på McDonald's i Klinga och festade. Det har jag inte gjort sen sist jag var elitidrottsman 2006. Hamburgaren var okej, kaffet var skitäckligt. Skickade SMS till sege med hotelser och skryt och pratade upphetsat med Teddy om dagens bragd. Först verkade han genuint intresserad men efter att ha fått skrytsamt skitprat i örat en halvtimme började han låta "mmm" och "jojo", precis som Mah-tin.
När jag lastade ur hojen hemma kom jag på att jag inte kollat några tider från sista passet. Bläddrade igenom och hittade en 1.08,05! Vajert! Inte för att jag kommit ner till målet eller ens kört särskilt fort, men det var en fin upptäckt.
Som vanligt när jag kör motorcykel går jag igenom hela spektrat av sinnesstämningar. Från självmordsbenäget muttrande till pladdrande eufori. Kul är det i alla fall och nästa tisdag kommer sege att vara med. Då ska han jävlarimig få försmak av vad som komma skall.
Darra, sege. DARRA!!!
Hej då från mig.
Here goes:
Fyfan jävla skit-sege vill som bekant ha revansch för det nesliga nederlaget 2006 när jag KROSSADE honom i B-rejset på Sviestad. Trots att jag är 36 år och borde veta bättre har jag trots allt en liten dos testosteron kvar i kroppen och kan inte låta såna utmaningar vara.
Seges idé var att vi skulle åka till Sviestad och dela på min hoj. Jag, som gärna vil köra ifrån honom, kände att det inte var en särskilt bra idé. Jag fejkade en darrande stämma och sa att eftersom jag var sååå osäker på min förmåga gärna ville träna så mycket som möjligt ville jag helst köra så mycket som möjligt själv. Han gick på det och fick vackert stanna hemma och gjuta nåt trist till sitt pengahål till hus.
Förmiddagen gick åt till att surfa yr.no och försöka utröna huruvida vädret skulle lägga en stinkande kringla på min väg till framgång. Det skulle regna 0,4 millimeter utspritt på två skurar. Det lät väldigt lite, tyckte jag och bestämde mig för att åka. Åkte och hämtade skåpbil på jobbet och sen vidare till garaget för att lasta min ystra fåle.
Klockan 14.00 åkte jag så hemifrån. Vädret var okej, jag hade solbrillor på. Åkte ner i södra länken med brillorna på. Kom ut ur södra länken med brillorna på, men fick snabbt ta av dom, för här regnade det. Vid Kungens kurva regnade det så in i helvete att jag fick slå av till 70 km/h. BALLE. Sikten var 20 meter i bästa fall och jag undrade stilla om jag bara skulle få åka skåpbil idag igen. Jag tänkte att Sviestad ändå ligger 20 mil bort och att det rimligen inte kunde regna lika illa där, så jag fortsatte.
Vid passage av Norrköping var det fortfarande blött på vägen. Jag suckade ljudligt, men tänkte att Sviestad ligger fyra mil bort och att det rimligen inte kunde vara lika blött där. Jag hann knappt tänka färdit innan vägen faktiskt var helt torr. Himlen såg lite mittemellan ut, så jag suckade ljudligt igen för att låta vädergudarna veta att min vrede bara var ett regnstänk bort.
För att göra resan lite ovanlig och spännande tänkte jag prova en annan väg till banan, istället för att åka in Åtvidabergsvägen förbi flygfältet åkte jag Vårdsbergsvägen via Månestad för att komma till banan från andra hållet. Dessvärre hade nån tagit bort vägen när jag närmade mig banan. Det såg inte alls ut som vanligt. Jag hittade fram i alla fall som tur var och landade i depån strax före fyra. Tog ett par ärevarv för att dels låta alla njuta av Sprintern jag färdades i och dels för att hitta en plats där jag kunde irritera så många fyrtaktsåkare som möjligt med min varmkörning.
Jag klämde mig in mellan en R1-kille och två Ducati-killar. Jag bedömde att de skulle vara ett tacksamt mål för mitt omotiverade pulsgasande. Lastade ur, vände hojen med avgasrören mot de två campingstolarna utanför R1-killes buss. Satte på däckvärmarna (på däcken) och började irra runt lite. Hittade Kobbe, Alx och Zenit. Jag gick dit och berättade hur dålig jag var och hur tråkigt det skulle bli att köra motorcykel. Frågade försiktigt hur fort man måste köra för att vinna, fick svar och sa att det inte alls skulle bli några problem att göra dylika tider. Jag darrade inombords, men det märktes inte.
Sen kom Mah-tin (dialektalt talfel för "Martin") som gör comeback efter fyra års bortavaro från allt vad motorcyklar heter. Sist han var på Sviestad var på en hyrd Nordgrenräser och den enskilt största prestationen han gjorde då var att platta till ett par dyra Samba-pipor. Gick och tittade på hans nya hoj som är bra nog för att slåss i toppen på vilket SS-VM som helst. Ex-Papunen och ex-Ladarp, minsann. Den hade dessutom ett besiktningsklistermärke från IDM, så ursäkterna gällande maskinmaterialet är helt klart som bortblåsta.
Mah-tin verkade inte så värst mycket mer stursk än jag, och tittade man noga kunde man se att hans mage rörde sig av fjärilarna där inne. Förutom oss nervösa veteran-noobs kunde man i depån se storheter som Fredrik Watz (han är väl iofs alltid där), Alex Lind, Steny och Otto Johansson. Förmåga är inget luftburet virus dock, så fjärilarna i magen gjorde sig hemmastadda.
Efter anmälan, betalning och ett kort förarmöte senare infann sig allvaret. Jag kände mig inte riktigt beredd så jag frågade försiktigt vilken grupp som började. Det var dom snabba grabbarna som tur var. Än fanns det tid att hitta något läckage eller spricka som skulle medge stakethäng och lögner om hur fort man skulle ha kört om man hade haft en hel hoj. Nu är ju min motorcykel en pedantskött pärla så inga defekter fanns. Fan.
A-gruppen åkte ut. Larzon åkte också ut, men kom snabbt in igen och skyllde på electrical problems. Moppefrillan han hade fått berättade den riktiga sanningen. Jag passade på att varmköra medan de körde runt. Oturligt nog hade R1-kille kört ut i A-gruppen och hans tjej hängde vid staketet, så min rökridå slösades bort helt i onödan. Det rykte in i hans bil, så lite nöjd var jag allt. A-gruppen flaggades av och jag funderade för nittonde gången på om jag ändå inte behövde gå på muggen igen.
Tog på mig hjälmen, rullade av däckvärmarna och körde ut. Jag kör nog inte tillräckligt ofta, för motorcykeln känns totalt främmande varje gång. Jag vet inte hur jag ska sitta och jag är helt nervös. Mah-tin åkte ut bakom mig för att kunna förnedra mig när han fått upp farten, antar jag. Jag har kört Sviestad en gång sen den nya sektionen kom till. Man ser inte var kurvan är när man ska bromsa. I gräset till vänster om banan sitter skyltar, men den första av dom vrider sig med vinden så jag tog det säkra före det osäkra och bromsade vid den. Det var ju såklart på tok för tidigt och jag hade knappt styrfart när jag väl kom fram till svängen. Nästa varv bromsade jag senare. Lite för sent för min aktuella förmåga, så jag sket i att svänga och åkte rakt fram genom däckchikanen på gamla rakan. Som en bonus kom Mah-tin förbi, vilket snuvade honom på chansen att köra om mig på riktigt.
Jag var lite irriterad över att jag faktiskt inte kan köra motorcykel, så nästa varv bromsade jag på samma ställe som sist, men bestämde mig för att svänga oavsett vad. Det höll på att gå åt fanders, för det kändes lika fel den här gången. Svängde gjorde jag. Med galet spår och mycket broms trollar man effektivt bort eventuell marginal och precis på skarven släppte det fram. Spännande. Jag kom ikapp Mah-tin i alla fall och bestämde mig för att kika på laptimern. Precis som på Gelleråsen visade den helt fel tid. Alldeles för hög. Nu blev jag inte så besviken, utan tyckte att det var roligt och kanske lite patetiskt att nästan trilla i det här tempot.
Jag satt mest och önskade att passet skulle vara slut och tog vägen genom däckchikanen ett par gånger till. Suck. Min ärorika resa mot stjärnorna liknade fan anka! Till slut var passet äntligen slut. Mah-tin och jag tog av oss hjälmarna och undvek ämnet varvtider en stund. Jag surade och försökte tänka ut nån annan fritidssysselsättning istället för att bränna pengar och riskera liv och lem med det här jävla motorcyklandet. Gick runt i depån och berättade för alla som tycktes vilja lyssna hur jävla hemskt det var att köra motorcykel. Zeb-Jens verkade ha stått vid staketet för han sa åt mig att kamma mig och att på det här viset vinner man inget 250SP-VM. Jag skyllde på att jag inte riktigt visste hur man manövrerar gasen. Han erbjöd sig att visa, så jag fick skamset erkänna att jag faktiskt visste. Tulipanaros.
Pass två gick ungefär som det första. Inte riktigt lika yxigt, och flera tider var faktiskt under 1.10. Fyfan, så bra. Jag försökte förmå mig att inte fega så jävligt, men sånt är inte lätt. Gud hade alldeles för dålig tajming och visade sig minst femtio meter för tidigt i varenda inbromsning. För att ytterligare ställa till det för mig var han kvar ända tills det blev rakt igen. Följden av detta är varvtider långt norr om vad jag hoppats. Isch. När jag passerade på depårakan kom en RGV ut. Den hade trimpipor, torrkoppling och slicks så jag tänkte att jag kan ju slinka förbi innan han fått upp farten. Tyvärr fick han upp farten redan ut ur esset. Jag hade tänkt passera honom lite fint på utsidan innan crossböjen, men han höll i gasen så vi åkte i bredd genom den svängen. Sen hade jag insida in i torparn så jag kom ut på rakan före honom i alla fall. Nästa varv körde han om mig in i torparn och jag tänkte att jag skulle försöka hänga på medan han fortfarande var inom synhåll. Döm om min förvåning när min standardhoj gick fortare än hans på rakan. Jag skulle ju åka bakom, men jag var uppe jämsides när det var bromsdags. Jag ångrade mig redan, men det fanns liksom inte tid och plats att göra nånting annat än att köra förbi.
Det var väl inte världens snyggaste omkörning och jag var nog mest i vägen, men av nån anledning får jag som allra mest bråttom när det är nån på likartad hoj bakom. Svettig i händerna och med bankande puls stod jag på så mycket jag vågade. Då hände det! Det blev roligt att köra motorcykel, och gud visade sig inte alls lika tidigt längre. Fortfarande för tidigt såklart, men nu började det likna nåt i alla fall. Nu kändes det inte lika viktigt att passet skulle ta slut.
Efter pass två gick jag runt i depån och berättade för alla som tycktes vilja lyssna hur roligt det var att köra motorcykel och att sege nog skulle få se upp. Jag kanske sluddrade en smula av allt adrenalin, för folk såg inte alls lika upphetsade ut som jag.
Pass tre gick ganska bra, och nu tog jag till däckchikanen när det chokade upp sig med hojar framför. Det var fyra västförsedda förare på banan, och det finns ingen riktigt bra anledning att ställa till det för dom så alla var väldigt förstående och hänsynsfulla. Så även jag. En kort paus i däckchikanen så hade man fritt spelrum sedan. Bra ställe för provstarter också, men säg inte det till sege. Mitt mål för dagen var att åka 1.07 eller så, och nu var jag "nere" på 1.08,26 i alla fall. Bara fyra sekunder till nån form av rekord, men ännu viktigare bara tiondelar från dagsmålet.
Pass fyra gick fint. Nu kände jag mig inte trygg längre. Känner man sig trygg kör man på tok för sakta. Nu körde jag bara för sakta. Den här gången kändes passet alldeles för kort. När vi flaggats av körde jag direkt till bilen, parkerade och letade upp folk att berätta om motorcyklandets förträfflighet för. De flesta var väldigt upptagna med att stirra på sina skor, himlen eller bara rakt in i sin skåpbil. Nåja. Jag bytte om och lastade mitt fullblod. Berättade för Mah-tin hur svårt sege skulle få det nu. Mah-tin tittade inte åt mitt håll och jag fick liksom springa efter honom när han höll på med annat. Han sa "mmm" och "jojo" om det mesta jag sa.
På vägen hem stannade jag på McDonald's i Klinga och festade. Det har jag inte gjort sen sist jag var elitidrottsman 2006. Hamburgaren var okej, kaffet var skitäckligt. Skickade SMS till sege med hotelser och skryt och pratade upphetsat med Teddy om dagens bragd. Först verkade han genuint intresserad men efter att ha fått skrytsamt skitprat i örat en halvtimme började han låta "mmm" och "jojo", precis som Mah-tin.
När jag lastade ur hojen hemma kom jag på att jag inte kollat några tider från sista passet. Bläddrade igenom och hittade en 1.08,05! Vajert! Inte för att jag kommit ner till målet eller ens kört särskilt fort, men det var en fin upptäckt.
Som vanligt när jag kör motorcykel går jag igenom hela spektrat av sinnesstämningar. Från självmordsbenäget muttrande till pladdrande eufori. Kul är det i alla fall och nästa tisdag kommer sege att vara med. Då ska han jävlarimig få försmak av vad som komma skall.
Darra, sege. DARRA!!!
Hej då från mig.
GO sege GO 
