Jag vet att hela motorcykelsverige sitter som på nålar även denna vecka för att läsa om min storslagna väg till framgång, så här är den. Rapporten.
Jag vet inte om jag behöver dra bakgrunden till hela spektaklet, men allt är naturligtvis seges fel. Fyfan, jävla skitsege.
Jag började tisdagen med kroppsarbete på jobbet för att vara lagom utmattad tills det var dags att köra. Sege var naturligtvis sen, och eftersom han inte är så stursk innerst inne hade han med sig förstärkning i form av sambo. De två smädade mig i minst tio minuter, men sen stack sambo och då fogade sig sege och började faktiskt engagera sig i att lasta vår fantastiskt luxuösa rejsingtransport. Han svor över mina fina spännband för hundrade gången, men vad vet han om sånt?
Vi kom iväg redan 13.30, gott om tid för panikinducerade kiss- och bajspauser. Man måste ha bananer om man workat out också, vad än ap-bebisen på TV säger, så det fick vi klämma in i tidsbudgeten. Bensin i motorcyklarna kunde eventuellt vara bra också, även om soppatorsk vore en fantastiskt bra ursäkt till att slippa köra. Vi kom säkert fem kilometer innan det tog stopp i trafiken. Sege tipsade mig vänligt om hur jag skulle bete mig för att komma fram fortare, men när det gäller just tips om hur man framför ett fordon fortare är han faktiskt inte mannen att fråga. Så jag låg envist kvar i samma fil hela Essingeleden.
Precis som förra veckan började det regna vid passage av Hägersten. Jag ville ingjuta respekt, så jag förkunnade myndigt att det här regnet inte var nånting emot hur det var förra veckan. Kung Bore eller vem som nu ansvarar för regnmängden måste ha hört det och blivit sur, för bara en kort stund senare åkte i vi in i ett regn som i intensitet och ren mängd vatten kunde jämföras med förra veckans oväder. Jag tänkte att det säkert var lugnt, för Sviestad ligger ju ändå nästan tjugo mil bort.
Jag gjorde som vanligt och slog på farthållaren på en lagom cruise speed och satte mig tillrätta. Ingen mackinköpt pastasallad den här gången, för jag är förvärvsarbetande och hade således ätit lunch på normal lunchtid som de flesta förvärvsarbetande gör. Strax före Norrköping regnade det. Jag sa att det säkert var lugnt, för Sviestad ligger ju minst fem mil bort. Sege satt och skälvde borta på sin sida av hytten och rabblade nån form av mantra om att vi kanske kunde vända eftersom vädret var så dåligt. Jag tyckte innerst inne att det var en briljant idé, men skapade en aura av självförtroende genom att säga att det absolut säkert skulle vara fint väder, för det är det nästan alltid på Sviestad och att jag såg fram emot att få köra ifrån honom sådär storslaget.
Det blåste en del, så det var lite körigt att hålla bilen i rätt fil, men jag låtsades att jag ville byta fil ändå, för att inte visa några svagheter inom fordonsframförande. Efter vad som kändes som en evighet av vånda för sege kom vi så fram till avfarten mot Linghem. Vi svängde in på Statoil och fyllde bensin i motorcyklar och dunkar. Vi köpte bananer som dom elitidrottsmän vi ändå är. Sege kände pressen och köpte en Red Bull också. Vettigt, eftersom vingar mycket troligt var vad han skulle komma att behöva. Han tittade lätt panikslaget efter kexchoklad också. Länge. Jag vet inte vilka övermänskliga krafter kexchoklad ger, men nåt lär det väl vara. Kexchokladen var slut, så han köpte Turkisk Peppar istället. Det är en gubbe med eld i munnen på påsen, men jag lyckades aldrig lura ut hur eld i munnen skulle hjälpa honom.
Väl framme på banan så pep sege extra frenetiskt om hur han ville åka hem. Vi korsade banan och åkte in i depån. MagnusK vinkade glatt och vi svor lite över att han var där. Det är så tråkigt med folk som faktiskt KAN köra. Det gör bara att man framstår sm ännu sämre, va. Jag gjorde en precisionsbedöming av den mest gynnsamma placeringen av bilen för att maximera exponeringen av transportsponsorn, sen lastade vi ur. Sege pep vidare om hur nervös han var. Well, det kanske jag också var. Prestigen var påtaglig, minst sagt.
Vi betalade för oss och gick bort och pratade med kompetensen. MagnusK, Jocke K och maca40. Mah-tin (fortfarande dialektalt talfel för Martin) också, men han kör i en annan klass, så det kommer liksom aldrig bli skarpt läge på banan med honom så han är ju mer mottaglig för skrävlandet. Vi ljög om däckslitage och fjädringsintällningar och hoppades innerligt att nån sorts force majeure skulle infinna sig så vi inte behövde bekänna färg. I Amerika säger dom att gul är en feg färg, och jag tror att vi lyste så gult att vi hade gått att se på långt håll i dimma. När vi insåg att vårt stora snack inte gick hem övergick vi raskt till att gnälla istället. Vi borde nog egentligen hålla oss till det, för på det området är vi fan svårslagna.
De snabba gubbarna och Sandstream åkte ut i A-gruppen. Paniken tilltog. Däckvärmare rullades på och vi ekiperade oss för motorcykelåkning. Jag fick mottaga lite smädelser för mina grejor eftersom de är ganska nya och helt saknar battle scars. Jag VET att det bara är avundsjuka, precis som i naturen. Jag har hört att de fula gråsparvarna skulle hacka ihjäl en praktfull burfågel enbart på grund av att den är vackrare än dom. Jag är den praktfulla burfågeln som blivit utsläppt bland gråsparvar.
Sen var det dags att köra. Isch. Jag mörkade skitnödigheten och åkte ut före sege. Det gäller att förgöra honom direkt, så han vet sin plats sen. Han hade som tur var glömt hur man kör motorcykel, så han blev aldrig ett problem. MagnusK körde förbi mig som om jag parkerat. Okamratligt. Sen kastade sig maca40 i esset, förmodligen i nån form av storhetsvansinne. Det var också ganska okamratligt eftersom det ledde till att passet rödflaggades. Lite bra var det nog också, eftersom jag körde ganska illa och bara ville gömma mig.
Gömde mig gjorde jag, men det hjälpte inte för MagnusK hittade mig ändå och förtryckte mig med mitt självgoda lugn. "Ja, men det var väl inte så dåligt" sa han. Ironin har uppenbarligen nått ända till Vetlanda. Jag förklarade hur dåligt mina däckvärmare funkade i den hårda vinden och lite andra fullt godtagbara ursäkter till att vara långsam. Han kontrade med att den starka motvinden på rakan gjorde att han kunde bromsa mycket senare. Ja precis, sa jag men nämnde inte att det alltid blåser jättemycket på mig när jag åker på rakan och således inte kan bromsa senare än jag är van vid.
En massa löst folk kom förbi och sa att det skulle bli spännande att se fighten mellan mig och sege. Det fick mig att ana att det hela kanske måhända har blivit lite för stort, så jag erbjöd mig att ta bort alla trådar som avhandlar Mattias vs. sege och bara låta det hela rinna ut i sanden. "Avanmäla oss, kanske?" var standardfrasen under kvällen.
Seges intryck av första passet var att det var läskigt, svårt och att det inte alls kändes som på Falkenberg -07. Tacka fan för det, det här är Sviestad 2009 och han är nästan 30. Åldern tar ut sin rätt och brist på talang är som cancer, det sprider sig om det inte behandlas. Sege har inte kört på två år så hans icketalangsvulst börjar förtjäna ett eget namn. Crappus Sege, typ.
Sen var det plötsligt dags för pass två. Vi som inte hade gnällt klart på långa vägar. Det var en källa till glädje eftersom seges hoj inte startade. Han sprang och sprang och jag satt på min hoj och tittade på. Han gapade att jag skulle putta. Right, som om jag skulle låta mina däck kallna. I ett anfall av spelad medkänsla började jag leta efter nåt att luta min hoj mot, men behövde inte eftersom nån backstabber kom springande och hjälpte honom. Den startade tyvärr. Jag åkte ut och försökte köra som jag gjorde förra veckan fast fortare, men det gick ju såklart inte. Jag vet inte om det berodde på vinden eller om det möjligen kunde bero på överladdning i kombination med undertalang. Undertalang i förhållande till alla utom sege förstås. MagnusK bromsade på sig lite in i esset i sin iver att sätta mig på plats. Jag vet att han kör mind games. Dels så visar han att han kan bromsa om mig (förmodligen krävs inga övermänskliga krafter för det iofs) och dels fejkar han sårbarhet genom att missa spåret så jag ska tro att jag skulle kunna köra ens jämt med honom. För att spä på förtreten och säkerställa att jag inte missat att det var han så kom han efter passet och bad om ursäkt för omkörningen. Whatever, liksom.
Nu till det allra roligaste. Vi hade en liten folksamling runt oss konstant och plöstligt säger Peppe K "dä wyker om ditt bakdäck döh!" och syftar på seges motorcykel. Jag trodde först att han syftade på att sege körde så inihelvete fort så det rök om bakdäcket ut ur böjarna, men sen insåg jag det omöjliga i det. Ironin borde inte ha nått Linköping än heller. Döm om min förvåning och glädje när seges däckvärmare brann. Jag brast ut i ett hjärtligt skratt. I ett anfall av spelad medkänsla drog jag ur sladden och gick sedan närmare för att beskåda det smälta däcket. Min glädje försvann lika snabbt som den kommit då däcket inte hade runnit av fälgen och för att ytterligare strö salt i såren fick han låna en däckvärmare av maca40 aka kraschkungen. Fan.
Det var alltså dags för strid igen. Sege bad mig köra lite lugnt ett varv så han kunde positionera sig optimalt för att kunna snylta på mina spår. Jag körde två lugna (Jaja, alla mina varv kanske verkar lugna, men ni borde uppleva dom som jag gör. Skräckinjagande!) varv för att invagga honom i falsk säkerhet. Det funkade. Jag lyckades få två backmarkers (Okej, jag blev omkörd.) mellan mig och sege så han tappade mig. 3-0 i set för dagen! Jag kunde inte var helt nöjd, för jag hade laptimern igång och i vanlig ordning hånade den mina ambitioner genom att visa helt fel tider. Jag svor högt i hjälmen, även det i vanlig ordning.
Sen fick vi äntligen sluta köra motorcykel. Skönt. Vi satt och pratade om att avanmäla oss när MagnusK, Mah-tin och Jocke K kom och sa att vi borde samäta på Max. Dom var lastade och klara. Jag och sege lastar lika fort som vi kör motorcykel, dvs inte särskilt, så gossarna vankade av och an och peppade oss att lasta fortare. Precis som peppningen att köra fortare funkade det inte, så Mah-tin högg i och kastade in det sista medan vi spände fast motorcyklarna.
Sen åkte vi till Max och åt. MagnusK bredde på tjockt när han berättade om vilka växlar han körde i böjarna, men jag och sege vågade inte säga nåt utan låtsades som om vi också körde på samma växlar. Jocke K avslöjade bluffen med kalla fakta och Magnus tystnade en lång stund. Sen erkände han att han kanske hade skarvat lite. Det hade kanske kunnat kännas bra för oss, men sättet vi blir omkörda på talar sitt tydliga språk.
Sen åkte vi hemåt. Vi såg propellerblad till vindkraftverk åkandes på lastbilar. Det var nog dagens höjdpunkt! Bladen är minst 16 meter långa och fästet mot navet har nog en diameter på minst två meter. Sjukt stort!
När vi kom till rejsingverkstan och hade lastat ur kom seges sambo och skrattade åt oss. Vi försökte kompensera hennes glädje med mer gnäll, men då kramades hon bara. Det var kanske välment, men det kändes bara hånfullt och hemskt. Nästa vecka kommer vi igen. För att ha toppar måste man ha dalar och mycket längre ner kommer vi nog inte.
Tjosan, vad kul vi har!
Det kommer mera nästa vecka. Samma tid, samma kanal. Hej så länge.
Edit: Allt var inte totalt nattsvart. Många faktorer gjorde att det faktiskt var roligt.
1. Vädret. Kunde kanske ha blåst mindre.
2. Max har goda hamburgare. Men långsam service, för jag måste gnälla lite.
3. Birollsinnehavarna, in no particular order:
Otto (Han vinkade! Jag svimmade nästan!)
Petter Jansson (Han pratade med mig! Jag svimmade nästan!)
Nitrous-Marcus (Han pratade med mig! Jag svimmade nästan!)
Björn E (Han pra... nä han ljög nog om sina forna varvtider. Inget svimanfall.)
Sandstream (Han såg mig inte först. Besvikelse.)
Maria (Hon vinkade! Jag svimmade nästan!)
Liwa1 (Hon pratade med mig men jag svimmade inte för Marcus stod bredvid)
Christer (Han sågade min kedja igen. Ilska!)
Peppe K (Han sa att seges däckvärmare brann. Lycka!)
Lotta K (Ignorerade mig först. Besvikelse/ilska.)
Alx (Hon pratade med mig! Jag svimmade nästan!)
Zenit (Försöker plagiera mitt koncept med rapporter. Ilska/prestationsångest)
+ många fler som jag inte vet namnet på. Syns man inte finns man inte. Roligt att ni såg mig fast läskigt också.
(Räckte det där för att få över er på min sida? Skicka PM om vad som krävs annars.)
Jag vet inte om jag behöver dra bakgrunden till hela spektaklet, men allt är naturligtvis seges fel. Fyfan, jävla skitsege.
Jag började tisdagen med kroppsarbete på jobbet för att vara lagom utmattad tills det var dags att köra. Sege var naturligtvis sen, och eftersom han inte är så stursk innerst inne hade han med sig förstärkning i form av sambo. De två smädade mig i minst tio minuter, men sen stack sambo och då fogade sig sege och började faktiskt engagera sig i att lasta vår fantastiskt luxuösa rejsingtransport. Han svor över mina fina spännband för hundrade gången, men vad vet han om sånt?
Vi kom iväg redan 13.30, gott om tid för panikinducerade kiss- och bajspauser. Man måste ha bananer om man workat out också, vad än ap-bebisen på TV säger, så det fick vi klämma in i tidsbudgeten. Bensin i motorcyklarna kunde eventuellt vara bra också, även om soppatorsk vore en fantastiskt bra ursäkt till att slippa köra. Vi kom säkert fem kilometer innan det tog stopp i trafiken. Sege tipsade mig vänligt om hur jag skulle bete mig för att komma fram fortare, men när det gäller just tips om hur man framför ett fordon fortare är han faktiskt inte mannen att fråga. Så jag låg envist kvar i samma fil hela Essingeleden.
Precis som förra veckan började det regna vid passage av Hägersten. Jag ville ingjuta respekt, så jag förkunnade myndigt att det här regnet inte var nånting emot hur det var förra veckan. Kung Bore eller vem som nu ansvarar för regnmängden måste ha hört det och blivit sur, för bara en kort stund senare åkte i vi in i ett regn som i intensitet och ren mängd vatten kunde jämföras med förra veckans oväder. Jag tänkte att det säkert var lugnt, för Sviestad ligger ju ändå nästan tjugo mil bort.
Jag gjorde som vanligt och slog på farthållaren på en lagom cruise speed och satte mig tillrätta. Ingen mackinköpt pastasallad den här gången, för jag är förvärvsarbetande och hade således ätit lunch på normal lunchtid som de flesta förvärvsarbetande gör. Strax före Norrköping regnade det. Jag sa att det säkert var lugnt, för Sviestad ligger ju minst fem mil bort. Sege satt och skälvde borta på sin sida av hytten och rabblade nån form av mantra om att vi kanske kunde vända eftersom vädret var så dåligt. Jag tyckte innerst inne att det var en briljant idé, men skapade en aura av självförtroende genom att säga att det absolut säkert skulle vara fint väder, för det är det nästan alltid på Sviestad och att jag såg fram emot att få köra ifrån honom sådär storslaget.
Det blåste en del, så det var lite körigt att hålla bilen i rätt fil, men jag låtsades att jag ville byta fil ändå, för att inte visa några svagheter inom fordonsframförande. Efter vad som kändes som en evighet av vånda för sege kom vi så fram till avfarten mot Linghem. Vi svängde in på Statoil och fyllde bensin i motorcyklar och dunkar. Vi köpte bananer som dom elitidrottsmän vi ändå är. Sege kände pressen och köpte en Red Bull också. Vettigt, eftersom vingar mycket troligt var vad han skulle komma att behöva. Han tittade lätt panikslaget efter kexchoklad också. Länge. Jag vet inte vilka övermänskliga krafter kexchoklad ger, men nåt lär det väl vara. Kexchokladen var slut, så han köpte Turkisk Peppar istället. Det är en gubbe med eld i munnen på påsen, men jag lyckades aldrig lura ut hur eld i munnen skulle hjälpa honom.
Väl framme på banan så pep sege extra frenetiskt om hur han ville åka hem. Vi korsade banan och åkte in i depån. MagnusK vinkade glatt och vi svor lite över att han var där. Det är så tråkigt med folk som faktiskt KAN köra. Det gör bara att man framstår sm ännu sämre, va. Jag gjorde en precisionsbedöming av den mest gynnsamma placeringen av bilen för att maximera exponeringen av transportsponsorn, sen lastade vi ur. Sege pep vidare om hur nervös han var. Well, det kanske jag också var. Prestigen var påtaglig, minst sagt.
Vi betalade för oss och gick bort och pratade med kompetensen. MagnusK, Jocke K och maca40. Mah-tin (fortfarande dialektalt talfel för Martin) också, men han kör i en annan klass, så det kommer liksom aldrig bli skarpt läge på banan med honom så han är ju mer mottaglig för skrävlandet. Vi ljög om däckslitage och fjädringsintällningar och hoppades innerligt att nån sorts force majeure skulle infinna sig så vi inte behövde bekänna färg. I Amerika säger dom att gul är en feg färg, och jag tror att vi lyste så gult att vi hade gått att se på långt håll i dimma. När vi insåg att vårt stora snack inte gick hem övergick vi raskt till att gnälla istället. Vi borde nog egentligen hålla oss till det, för på det området är vi fan svårslagna.
De snabba gubbarna och Sandstream åkte ut i A-gruppen. Paniken tilltog. Däckvärmare rullades på och vi ekiperade oss för motorcykelåkning. Jag fick mottaga lite smädelser för mina grejor eftersom de är ganska nya och helt saknar battle scars. Jag VET att det bara är avundsjuka, precis som i naturen. Jag har hört att de fula gråsparvarna skulle hacka ihjäl en praktfull burfågel enbart på grund av att den är vackrare än dom. Jag är den praktfulla burfågeln som blivit utsläppt bland gråsparvar.
Sen var det dags att köra. Isch. Jag mörkade skitnödigheten och åkte ut före sege. Det gäller att förgöra honom direkt, så han vet sin plats sen. Han hade som tur var glömt hur man kör motorcykel, så han blev aldrig ett problem. MagnusK körde förbi mig som om jag parkerat. Okamratligt. Sen kastade sig maca40 i esset, förmodligen i nån form av storhetsvansinne. Det var också ganska okamratligt eftersom det ledde till att passet rödflaggades. Lite bra var det nog också, eftersom jag körde ganska illa och bara ville gömma mig.
Gömde mig gjorde jag, men det hjälpte inte för MagnusK hittade mig ändå och förtryckte mig med mitt självgoda lugn. "Ja, men det var väl inte så dåligt" sa han. Ironin har uppenbarligen nått ända till Vetlanda. Jag förklarade hur dåligt mina däckvärmare funkade i den hårda vinden och lite andra fullt godtagbara ursäkter till att vara långsam. Han kontrade med att den starka motvinden på rakan gjorde att han kunde bromsa mycket senare. Ja precis, sa jag men nämnde inte att det alltid blåser jättemycket på mig när jag åker på rakan och således inte kan bromsa senare än jag är van vid.
En massa löst folk kom förbi och sa att det skulle bli spännande att se fighten mellan mig och sege. Det fick mig att ana att det hela kanske måhända har blivit lite för stort, så jag erbjöd mig att ta bort alla trådar som avhandlar Mattias vs. sege och bara låta det hela rinna ut i sanden. "Avanmäla oss, kanske?" var standardfrasen under kvällen.
Seges intryck av första passet var att det var läskigt, svårt och att det inte alls kändes som på Falkenberg -07. Tacka fan för det, det här är Sviestad 2009 och han är nästan 30. Åldern tar ut sin rätt och brist på talang är som cancer, det sprider sig om det inte behandlas. Sege har inte kört på två år så hans icketalangsvulst börjar förtjäna ett eget namn. Crappus Sege, typ.
Sen var det plötsligt dags för pass två. Vi som inte hade gnällt klart på långa vägar. Det var en källa till glädje eftersom seges hoj inte startade. Han sprang och sprang och jag satt på min hoj och tittade på. Han gapade att jag skulle putta. Right, som om jag skulle låta mina däck kallna. I ett anfall av spelad medkänsla började jag leta efter nåt att luta min hoj mot, men behövde inte eftersom nån backstabber kom springande och hjälpte honom. Den startade tyvärr. Jag åkte ut och försökte köra som jag gjorde förra veckan fast fortare, men det gick ju såklart inte. Jag vet inte om det berodde på vinden eller om det möjligen kunde bero på överladdning i kombination med undertalang. Undertalang i förhållande till alla utom sege förstås. MagnusK bromsade på sig lite in i esset i sin iver att sätta mig på plats. Jag vet att han kör mind games. Dels så visar han att han kan bromsa om mig (förmodligen krävs inga övermänskliga krafter för det iofs) och dels fejkar han sårbarhet genom att missa spåret så jag ska tro att jag skulle kunna köra ens jämt med honom. För att spä på förtreten och säkerställa att jag inte missat att det var han så kom han efter passet och bad om ursäkt för omkörningen. Whatever, liksom.
Nu till det allra roligaste. Vi hade en liten folksamling runt oss konstant och plöstligt säger Peppe K "dä wyker om ditt bakdäck döh!" och syftar på seges motorcykel. Jag trodde först att han syftade på att sege körde så inihelvete fort så det rök om bakdäcket ut ur böjarna, men sen insåg jag det omöjliga i det. Ironin borde inte ha nått Linköping än heller. Döm om min förvåning och glädje när seges däckvärmare brann. Jag brast ut i ett hjärtligt skratt. I ett anfall av spelad medkänsla drog jag ur sladden och gick sedan närmare för att beskåda det smälta däcket. Min glädje försvann lika snabbt som den kommit då däcket inte hade runnit av fälgen och för att ytterligare strö salt i såren fick han låna en däckvärmare av maca40 aka kraschkungen. Fan.
Det var alltså dags för strid igen. Sege bad mig köra lite lugnt ett varv så han kunde positionera sig optimalt för att kunna snylta på mina spår. Jag körde två lugna (Jaja, alla mina varv kanske verkar lugna, men ni borde uppleva dom som jag gör. Skräckinjagande!) varv för att invagga honom i falsk säkerhet. Det funkade. Jag lyckades få två backmarkers (Okej, jag blev omkörd.) mellan mig och sege så han tappade mig. 3-0 i set för dagen! Jag kunde inte var helt nöjd, för jag hade laptimern igång och i vanlig ordning hånade den mina ambitioner genom att visa helt fel tider. Jag svor högt i hjälmen, även det i vanlig ordning.
Sen fick vi äntligen sluta köra motorcykel. Skönt. Vi satt och pratade om att avanmäla oss när MagnusK, Mah-tin och Jocke K kom och sa att vi borde samäta på Max. Dom var lastade och klara. Jag och sege lastar lika fort som vi kör motorcykel, dvs inte särskilt, så gossarna vankade av och an och peppade oss att lasta fortare. Precis som peppningen att köra fortare funkade det inte, så Mah-tin högg i och kastade in det sista medan vi spände fast motorcyklarna.
Sen åkte vi till Max och åt. MagnusK bredde på tjockt när han berättade om vilka växlar han körde i böjarna, men jag och sege vågade inte säga nåt utan låtsades som om vi också körde på samma växlar. Jocke K avslöjade bluffen med kalla fakta och Magnus tystnade en lång stund. Sen erkände han att han kanske hade skarvat lite. Det hade kanske kunnat kännas bra för oss, men sättet vi blir omkörda på talar sitt tydliga språk.
Sen åkte vi hemåt. Vi såg propellerblad till vindkraftverk åkandes på lastbilar. Det var nog dagens höjdpunkt! Bladen är minst 16 meter långa och fästet mot navet har nog en diameter på minst två meter. Sjukt stort!
När vi kom till rejsingverkstan och hade lastat ur kom seges sambo och skrattade åt oss. Vi försökte kompensera hennes glädje med mer gnäll, men då kramades hon bara. Det var kanske välment, men det kändes bara hånfullt och hemskt. Nästa vecka kommer vi igen. För att ha toppar måste man ha dalar och mycket längre ner kommer vi nog inte.
Tjosan, vad kul vi har!
Det kommer mera nästa vecka. Samma tid, samma kanal. Hej så länge.
Edit: Allt var inte totalt nattsvart. Många faktorer gjorde att det faktiskt var roligt.
1. Vädret. Kunde kanske ha blåst mindre.
2. Max har goda hamburgare. Men långsam service, för jag måste gnälla lite.
3. Birollsinnehavarna, in no particular order:
Otto (Han vinkade! Jag svimmade nästan!)
Petter Jansson (Han pratade med mig! Jag svimmade nästan!)
Nitrous-Marcus (Han pratade med mig! Jag svimmade nästan!)
Björn E (Han pra... nä han ljög nog om sina forna varvtider. Inget svimanfall.)
Sandstream (Han såg mig inte först. Besvikelse.)
Maria (Hon vinkade! Jag svimmade nästan!)
Liwa1 (Hon pratade med mig men jag svimmade inte för Marcus stod bredvid)
Christer (Han sågade min kedja igen. Ilska!)
Peppe K (Han sa att seges däckvärmare brann. Lycka!)
Lotta K (Ignorerade mig först. Besvikelse/ilska.)
Alx (Hon pratade med mig! Jag svimmade nästan!)
Zenit (Försöker plagiera mitt koncept med rapporter. Ilska/prestationsångest)
+ många fler som jag inte vet namnet på. Syns man inte finns man inte. Roligt att ni såg mig fast läskigt också.
(Räckte det där för att få över er på min sida? Skicka PM om vad som krävs annars.)
Kan bara känna sorg över att man kommer sitta och skriva tenta nästa tisdag em/kväll och missa händelserna. Men ser fram emot en ny rapport efteråt.
Grymt bra och kul skrivet! Vilket spektakel du har dragit igång. Klarar du att fullfölja det här nu? Jag känner mig sugen på att åka ner till Sviestad och filma spektaklet. När går det av stapeln?
