Rejsrapport Sviestad 090829-30 eller "Först så går det upp, sen går det ner"...
... eller rubbade cirklar.
Nu har alla säkert suttit och F5-at rejsrapportdelen som besatta, men jag har ett förvärvsarbete och måste fullgöra mina plikter där innan jag kan mata er med stor ordkonst. Men nu är den här. Rapporten med stort R.
Oookej, som alla vid det här laget vet så utmanade sege mig på rejs efter hans snöpliga nederlag på Sviestad 2006.
Nu var det alltså dags igen. Sege startade en utmanartråd och fick genast PM från nån som uppenbarligen inte gillar mig och därmed var hojfrågan löst för seges del. Vi hämtade hojen han skulle köra redan två veckor innan rejset, för man måste ju hinna öva lite innan. Rapporter från träningarna hittar ni här, här, här och här.
Den första tisdagsträningen var sege NOWHERE. Han surade och gick på. Inte så konstigt iofs, för hans hoj gick inte så fort och däcken som satt på var väl inte purfärska om man säger. Dessa faktorer plus hans oförmåga gjorde att jag kände mig extra stark och bra.
Den andra tisdagsträningen gick av stapeln med nya däck, Michelin Power One monterade av mig. Hojen gick fortfarande inte i närheten av lika fort som min dock, vilket gjorde att jag kände mig än starkare. Eftersom jag är väldigt snäll och sportslig fick han åka på min eftersom hans hade upphört att fungera på det föreskrivna sättet. Han körde inte lika illa längre och satte ett personbästa bara 0,18 sekunder sämre än mitt. Jag kände mig inte riktigt lika stark men hoppades på god karma av den kamratliga handligen jag utfört.
Onsdag och torsdag natt gick åt till att få seges hoj i ordning. Eftersom nattsömnen blev något eftersatt beslutade vi att strunta i fredagsträningen för att sova oss i form istället. Detta beslut gjorde att vi kunde få ihop hojen sent på torsdagen och provstarta den. Skulle nånting fortfarande vara fel hade vi en dag i reserv, så att säga. Nu startade den så fint och varvade så det ekade över nejden. Det finns inget bättre än en tvåtaktare som varmkörs, oavsett klockslag.
På fredagen sov jag lite extra innan jag masade mig upp och packade allt jag behövde ha med mig. Massor av extra kalsonger och strumpor, trots att jag visste att jag förmodligen inte skulle byta under hela helgen. Åkte till rejsingverkstan och gjorde det sista på hojarna. Jag kreerade reglementsenliga nummerbottnar och klistrade på siffror väldigt proffsigt. Efter en halv evighet dök sege med sambo upp och kritiserade mitt arbete. "Den högra ettan sitter snett, har du sett det?" sa dom. Mina anger managementkurser har dock gett utdelning så de lever än idag. Inte bara det, även seges hoj fick nummerbottnar och siffror. Jag är så snäll!
Vi gled omkring och uträttade väl inte så mycket egentligen, men hungern började smyga sig på så vi åkte iväg och åt. Vi var tillbaka redan fem i halv fyra så vi gjorde oss ingen brådska med lastandet. När allt var instoppat i räsermercan så började vi åka. Halv fem är en helt perfekt tid att försöka ta sig söderut genom innerstan och vidare på E4-an. Redan efter 45 minuter var vi framme vid Norrtull. En sträcka på fem kilometer, sisådär. Note to self: Åk tidigare.
På vägen ner fick vi konstanta påstötningar av Sleven som undrae var vi var. Han skulle vara inhyst i vårt tält under helgen, men eftersom vi inte riktigt var framme än så hade han ju inget tält under fredagsträningen. Det regnade på honom. Fniss.
Strax efter sju gjorde vi storstilad entré i depån på Sviestad.
Sleven hade mutat in en bra plats mitt emellan sekretariatet och toaletten. Allt man behövde inom bekvämt räckhåll. Vi hällde ut vår tattarpackning över halva depån och satte raskt upp tältet. När det var klart gick vi in till damen i sekretariatet och anmälde oss, för att i nästa ögonblick ta våra fullblodsspringare och bege oss mot besiktningen. Väl där tog Peppe K hand om besiktningen av min hoj. Sege som stod bakom i kön började gapa om att man inte fick ha kicken på. Jag visade hur den låste sig i infällt läge så elegant, men sege gav sig inte. Jag fick lova att ta bort kicken. Tack, sege. Verkligen.
När allt var riggat och klart för succé begav vi oss på jakt efter mat och bensin. Maten intog vi på Max, mest på grund av att vi inte hittar till nåt annat matställe i Linköping. På vägen tillbaka skaffade vi 45 liter bensin av finaste 95-oktaniga kvalitet. Väl tillbaka i depån gick vi och borstade tänderna. Sege hade tjatat till sig en plats i en husvagn, medan jag martyrlikt skulle sova i skåpbilen. Mina ideliga insättningar på karmakontot borde ge mig medflyt resten av livet nu. Jag rullade ut min fina skumgumimadrass och alla som såg på häpnade över hur mycket det likande ett hotellrum.
Jag gick och la mig. Det var lite kallt, men ganska okej ändå faktiskt. Jag hade satt klockan på 07.45 för att kunna gå ut och varmköra 08.00. Vi stod precis bredvid S&S3M aka sandstream så det hade ju gjort succé. Naturligtvis orkade jag inte upp riktigt, men det löste sig ändå om än lite försenat. Jag tittade ut, och där stod Gustav O ivrigt pumpgasande. Som sagt tidigare är det inte mycket som slår en varmkörande tvåtaktare. Sandstream kom inte ut och skrek, så lite misslyckat var det väl, men han borde ju rimligen ha vaknat iaf.
Jag gick upp och irrade runt lagom planlöst, tills Sleven skrek att det var frukost. Jag fick i mig två koppar kaffe och en limpskiva med smör. Man vill ju inte förstöra kval ett med massa dödvikt i magen. När vi ätit klart började vi göra i ordning motorcyklarna. Tankade en precist uträknad mängd bensin, dvs ett treliters biltemamått fullt. Nu var det nära. På med läderkläderna och ta av däckvärmare och sånt. Sen rullade jag ut på banan. Sege hade bett mig vänta in honom så att vi kunde samåka lite, men jag ville inte bjuda på det. Jag åkte ut och körde lite lagom fort. Jag minns inte så fasligt mycket av det passet, det blir lätt så om man är koncentrerad. När det väl flaggats av åkte jag förbi monitorn och kollade tiderna. Jag var snabbast av apriliahojarna och sege var två hojar och en halv sekund bakom. Jag var mycket nöjd.
Mycket tid mellan passen gick åt till att nämna det faktum att det skilde en halv sekund, fast jag valde mina ord lite bättre och fick det att låta som en evighet. Vi åt lite hamburgare från Café Racer och preparade oss och hojarna för nästa kval. Seges uppladdning består i att må illa. Jag kände mig märkligt lugn. Nu var det så dags för kval två. Det var en halvtimme långt så man fick snabbt omvärdera bensinmängd och hälla i två treliters biltemamått istället.
Denna gång åkte jag ut precis närheten av sege. Jag minns inte så mycket av det här passet heller såklart, men jag vet att jag körde om sege två gånger. Den ena gången hann jag ge honom fingret också, vilket gjorde upplevelsen alldeles underbar. Nu var jag fortfarande snabbaste aprilia och jag fattade inte riktigt hur fan det kunde gå till. Hemlis: Jag kan knappt köra motorcykel. Med den vetskapen kan ni ju föreställa er hur kass sege måste vara. Jag kvalade in som etta i apriliacupen (fjärde led, alltså) på 1.07,375. Efter mig var Henrik Svensson, 173 tusendelar efter pole, sen kom Teddy 271 tusendelar bakom och SIST sege, svindlande 285 tusendelar bakom mig. Alla standardaprilior i samma led alltså, med en total tidsskillnad på 0,285 sekunder från första till sista man. Det kunde kanske eventuellt kunna komma att bli tajt.
Tiden fram till rejs spenderade sege med att må illa. Jag kände mig fortfarande otroligt mallig över min storslagna triumf i kvalet och oroade mig bara lite inuti så ingen skulle se. Folk i 125JR kraschade in i varann på rakan, så tidsschemat försköts en smula. När det var nära dags så kom en man förbi och meddelande att det var fördröjt ungefär tio minuter. Efter cirka sex minuter kom Håkan förbibrummande på motarden. Först åt ena hållet, sen lite snabbare åt andra hållet. Kort därefter kom Teddy och Gustav O förbi åt samma håll som Håkan senast passerade åt. Feck, nu var det nog hög tid. Jag rafsade ihop mig och åkte till utsläppet. På vägen dit såg jag hojar rulla in mot gridden och ställa upp för provstart. Ojdå, tänkte jag. Nu blir det nog ingen provstart. Det blev det inte heller. Vi som inte kommit i tid, dvs halva startfältet fick köra warmupvarvet från depån och sedan ställa upp direkt till riktiga starten.
Nu fanns det liksom ingen tid till nåt annat än perfektion. Jag visste att jag hade pole, så min plats var lätt att hitta. Längst till höger i led fyra. De andra apriliakillarna ställde upp till vänster om mig och Eskilsson sänkte flaggan och pekade på lampan. Jag kände efter att jag hade ettan i och höll startvarv. Lampan tändes och slocknade. Jag gjorde en hyfsat skitgrym start och passerade en parkerad Gustav O efter bara ett par meter. In i första böjen hade jag en tiondeplats. Redan nu började jag längta efter målflaggan, måste jag erkänna. Jag har inga problem att åka hyfsat fort med tom bana framför mig, men alla dessa motorcyklar omkring mig utgör ju helt klart en distraktion. Efter ett varv kom Gustav O förbi och jag funderade mest på vad som hade tagit honom sån tid. På varv fem hade Henrik #18 fått upp ångan och åkte förbi mig in i nya sektionen. Jag hade ganska bra häng på honom och funderade på att ta mig förbi in i esset. Jag fegade ur, vilket var jävligt synd eftersom skitsege var precis bakom mig och drog maximal nytta av min tvekan och blockpassade sig förbi på innern. Alla tidigare tankar på att köra säkert och komma i mål var plötsligt bortblåsta och nu fanns det inget viktigare än att komma om igen. Jag hade ett par slaglägen men jag är så jävla rädd när jag kör motorcykel så jag fixade det inte. Efter ett försök in i esset kom jag lite för djupt i vänstern, pajade högern fullständigt och tänkte kompensera det med en större handfull gas. Det var en rätt rutten idé, för bakhjulet stack iväg i tangentens riktning. Det kändes som om omloppsbana skulle vara nästa steg, men det blev bara en dask i rumpan av motorcykeln och ett hyfsat galet spår på väg rätt av banan. Jag släppte gasen en liten aning precis när jag fick sladden, men nu fanns det inget alternativ annat än fullgas. Jag försökte önska in motorcykeln innanför den vita linjen igen och lyckades faktiskt. Henrik och sege som inte valde speedwaymetoden fick nu en lucka bak till mig. Ledsamt, tyckte jag. De följande varven gick det inte riktigt lika fort i esset längre och Teddy kom ikapp. Jag hade fortfarande Henrik och sege inom ganska kort avstånd när målflaggan föll. Jag vände mig om och där var Teddy, obehagligt nära.
Så var det med det. Jag hade förlorat den första striden. Bara trea i apriliacupen. Fast det gjorde inte så mycket, jag var helt rusig på adrenalin och gick mest runt och flinade ändå. Sege vann apriliacupen, Henrik fasligt nära bakom, jag trea och Teddy flåsande mig i nacken. Sjukligt spännande och det roligaste jag gjort på... ja, tre år faktiskt. Henrik var 0,316 sekund bakom sege, jag var 1,904 sekunder bakom Henrik och Teddy var 0,164 sekund bakom mig. Det är nog hyfsat jämnt det. Tänk om det skulle finnas nån klass där alla körde likartade motorcyklar som vi har, det hade varit roligt.
Sleven vann hela skiten, men han erkände att det i princip var fusk med en 250-räser och rekommenderade oss att köpa såna också.
En närmare titt efter rejset avslöjade att mitt bakdäck tagit massor av stryk på högersidan i bästa Tjockie1000-stil, så jag vände på det mitt i natten, även det i bästa Tjockie1000-stil. Förlåt alla som stördes av kompressorljud vid 23-tiden. Tävlingsledaren stod i mitt tält medan jag gjorde det, så jag förklarade myndigt att depåtystnaden bara gällde start av tävlingsfordon.
... eller rubbade cirklar.
Nu har alla säkert suttit och F5-at rejsrapportdelen som besatta, men jag har ett förvärvsarbete och måste fullgöra mina plikter där innan jag kan mata er med stor ordkonst. Men nu är den här. Rapporten med stort R.
Oookej, som alla vid det här laget vet så utmanade sege mig på rejs efter hans snöpliga nederlag på Sviestad 2006.
Nu var det alltså dags igen. Sege startade en utmanartråd och fick genast PM från nån som uppenbarligen inte gillar mig och därmed var hojfrågan löst för seges del. Vi hämtade hojen han skulle köra redan två veckor innan rejset, för man måste ju hinna öva lite innan. Rapporter från träningarna hittar ni här, här, här och här.
Den första tisdagsträningen var sege NOWHERE. Han surade och gick på. Inte så konstigt iofs, för hans hoj gick inte så fort och däcken som satt på var väl inte purfärska om man säger. Dessa faktorer plus hans oförmåga gjorde att jag kände mig extra stark och bra.
Den andra tisdagsträningen gick av stapeln med nya däck, Michelin Power One monterade av mig. Hojen gick fortfarande inte i närheten av lika fort som min dock, vilket gjorde att jag kände mig än starkare. Eftersom jag är väldigt snäll och sportslig fick han åka på min eftersom hans hade upphört att fungera på det föreskrivna sättet. Han körde inte lika illa längre och satte ett personbästa bara 0,18 sekunder sämre än mitt. Jag kände mig inte riktigt lika stark men hoppades på god karma av den kamratliga handligen jag utfört.
Onsdag och torsdag natt gick åt till att få seges hoj i ordning. Eftersom nattsömnen blev något eftersatt beslutade vi att strunta i fredagsträningen för att sova oss i form istället. Detta beslut gjorde att vi kunde få ihop hojen sent på torsdagen och provstarta den. Skulle nånting fortfarande vara fel hade vi en dag i reserv, så att säga. Nu startade den så fint och varvade så det ekade över nejden. Det finns inget bättre än en tvåtaktare som varmkörs, oavsett klockslag.
På fredagen sov jag lite extra innan jag masade mig upp och packade allt jag behövde ha med mig. Massor av extra kalsonger och strumpor, trots att jag visste att jag förmodligen inte skulle byta under hela helgen. Åkte till rejsingverkstan och gjorde det sista på hojarna. Jag kreerade reglementsenliga nummerbottnar och klistrade på siffror väldigt proffsigt. Efter en halv evighet dök sege med sambo upp och kritiserade mitt arbete. "Den högra ettan sitter snett, har du sett det?" sa dom. Mina anger managementkurser har dock gett utdelning så de lever än idag. Inte bara det, även seges hoj fick nummerbottnar och siffror. Jag är så snäll!
Vi gled omkring och uträttade väl inte så mycket egentligen, men hungern började smyga sig på så vi åkte iväg och åt. Vi var tillbaka redan fem i halv fyra så vi gjorde oss ingen brådska med lastandet. När allt var instoppat i räsermercan så började vi åka. Halv fem är en helt perfekt tid att försöka ta sig söderut genom innerstan och vidare på E4-an. Redan efter 45 minuter var vi framme vid Norrtull. En sträcka på fem kilometer, sisådär. Note to self: Åk tidigare.
På vägen ner fick vi konstanta påstötningar av Sleven som undrae var vi var. Han skulle vara inhyst i vårt tält under helgen, men eftersom vi inte riktigt var framme än så hade han ju inget tält under fredagsträningen. Det regnade på honom. Fniss.
Strax efter sju gjorde vi storstilad entré i depån på Sviestad.
Sleven hade mutat in en bra plats mitt emellan sekretariatet och toaletten. Allt man behövde inom bekvämt räckhåll. Vi hällde ut vår tattarpackning över halva depån och satte raskt upp tältet. När det var klart gick vi in till damen i sekretariatet och anmälde oss, för att i nästa ögonblick ta våra fullblodsspringare och bege oss mot besiktningen. Väl där tog Peppe K hand om besiktningen av min hoj. Sege som stod bakom i kön började gapa om att man inte fick ha kicken på. Jag visade hur den låste sig i infällt läge så elegant, men sege gav sig inte. Jag fick lova att ta bort kicken. Tack, sege. Verkligen.
När allt var riggat och klart för succé begav vi oss på jakt efter mat och bensin. Maten intog vi på Max, mest på grund av att vi inte hittar till nåt annat matställe i Linköping. På vägen tillbaka skaffade vi 45 liter bensin av finaste 95-oktaniga kvalitet. Väl tillbaka i depån gick vi och borstade tänderna. Sege hade tjatat till sig en plats i en husvagn, medan jag martyrlikt skulle sova i skåpbilen. Mina ideliga insättningar på karmakontot borde ge mig medflyt resten av livet nu. Jag rullade ut min fina skumgumimadrass och alla som såg på häpnade över hur mycket det likande ett hotellrum.
Jag gick och la mig. Det var lite kallt, men ganska okej ändå faktiskt. Jag hade satt klockan på 07.45 för att kunna gå ut och varmköra 08.00. Vi stod precis bredvid S&S3M aka sandstream så det hade ju gjort succé. Naturligtvis orkade jag inte upp riktigt, men det löste sig ändå om än lite försenat. Jag tittade ut, och där stod Gustav O ivrigt pumpgasande. Som sagt tidigare är det inte mycket som slår en varmkörande tvåtaktare. Sandstream kom inte ut och skrek, så lite misslyckat var det väl, men han borde ju rimligen ha vaknat iaf.
Jag gick upp och irrade runt lagom planlöst, tills Sleven skrek att det var frukost. Jag fick i mig två koppar kaffe och en limpskiva med smör. Man vill ju inte förstöra kval ett med massa dödvikt i magen. När vi ätit klart började vi göra i ordning motorcyklarna. Tankade en precist uträknad mängd bensin, dvs ett treliters biltemamått fullt. Nu var det nära. På med läderkläderna och ta av däckvärmare och sånt. Sen rullade jag ut på banan. Sege hade bett mig vänta in honom så att vi kunde samåka lite, men jag ville inte bjuda på det. Jag åkte ut och körde lite lagom fort. Jag minns inte så fasligt mycket av det passet, det blir lätt så om man är koncentrerad. När det väl flaggats av åkte jag förbi monitorn och kollade tiderna. Jag var snabbast av apriliahojarna och sege var två hojar och en halv sekund bakom. Jag var mycket nöjd.
Mycket tid mellan passen gick åt till att nämna det faktum att det skilde en halv sekund, fast jag valde mina ord lite bättre och fick det att låta som en evighet. Vi åt lite hamburgare från Café Racer och preparade oss och hojarna för nästa kval. Seges uppladdning består i att må illa. Jag kände mig märkligt lugn. Nu var det så dags för kval två. Det var en halvtimme långt så man fick snabbt omvärdera bensinmängd och hälla i två treliters biltemamått istället.
Denna gång åkte jag ut precis närheten av sege. Jag minns inte så mycket av det här passet heller såklart, men jag vet att jag körde om sege två gånger. Den ena gången hann jag ge honom fingret också, vilket gjorde upplevelsen alldeles underbar. Nu var jag fortfarande snabbaste aprilia och jag fattade inte riktigt hur fan det kunde gå till. Hemlis: Jag kan knappt köra motorcykel. Med den vetskapen kan ni ju föreställa er hur kass sege måste vara. Jag kvalade in som etta i apriliacupen (fjärde led, alltså) på 1.07,375. Efter mig var Henrik Svensson, 173 tusendelar efter pole, sen kom Teddy 271 tusendelar bakom och SIST sege, svindlande 285 tusendelar bakom mig. Alla standardaprilior i samma led alltså, med en total tidsskillnad på 0,285 sekunder från första till sista man. Det kunde kanske eventuellt kunna komma att bli tajt.
Tiden fram till rejs spenderade sege med att må illa. Jag kände mig fortfarande otroligt mallig över min storslagna triumf i kvalet och oroade mig bara lite inuti så ingen skulle se. Folk i 125JR kraschade in i varann på rakan, så tidsschemat försköts en smula. När det var nära dags så kom en man förbi och meddelande att det var fördröjt ungefär tio minuter. Efter cirka sex minuter kom Håkan förbibrummande på motarden. Först åt ena hållet, sen lite snabbare åt andra hållet. Kort därefter kom Teddy och Gustav O förbi åt samma håll som Håkan senast passerade åt. Feck, nu var det nog hög tid. Jag rafsade ihop mig och åkte till utsläppet. På vägen dit såg jag hojar rulla in mot gridden och ställa upp för provstart. Ojdå, tänkte jag. Nu blir det nog ingen provstart. Det blev det inte heller. Vi som inte kommit i tid, dvs halva startfältet fick köra warmupvarvet från depån och sedan ställa upp direkt till riktiga starten.
Nu fanns det liksom ingen tid till nåt annat än perfektion. Jag visste att jag hade pole, så min plats var lätt att hitta. Längst till höger i led fyra. De andra apriliakillarna ställde upp till vänster om mig och Eskilsson sänkte flaggan och pekade på lampan. Jag kände efter att jag hade ettan i och höll startvarv. Lampan tändes och slocknade. Jag gjorde en hyfsat skitgrym start och passerade en parkerad Gustav O efter bara ett par meter. In i första böjen hade jag en tiondeplats. Redan nu började jag längta efter målflaggan, måste jag erkänna. Jag har inga problem att åka hyfsat fort med tom bana framför mig, men alla dessa motorcyklar omkring mig utgör ju helt klart en distraktion. Efter ett varv kom Gustav O förbi och jag funderade mest på vad som hade tagit honom sån tid. På varv fem hade Henrik #18 fått upp ångan och åkte förbi mig in i nya sektionen. Jag hade ganska bra häng på honom och funderade på att ta mig förbi in i esset. Jag fegade ur, vilket var jävligt synd eftersom skitsege var precis bakom mig och drog maximal nytta av min tvekan och blockpassade sig förbi på innern. Alla tidigare tankar på att köra säkert och komma i mål var plötsligt bortblåsta och nu fanns det inget viktigare än att komma om igen. Jag hade ett par slaglägen men jag är så jävla rädd när jag kör motorcykel så jag fixade det inte. Efter ett försök in i esset kom jag lite för djupt i vänstern, pajade högern fullständigt och tänkte kompensera det med en större handfull gas. Det var en rätt rutten idé, för bakhjulet stack iväg i tangentens riktning. Det kändes som om omloppsbana skulle vara nästa steg, men det blev bara en dask i rumpan av motorcykeln och ett hyfsat galet spår på väg rätt av banan. Jag släppte gasen en liten aning precis när jag fick sladden, men nu fanns det inget alternativ annat än fullgas. Jag försökte önska in motorcykeln innanför den vita linjen igen och lyckades faktiskt. Henrik och sege som inte valde speedwaymetoden fick nu en lucka bak till mig. Ledsamt, tyckte jag. De följande varven gick det inte riktigt lika fort i esset längre och Teddy kom ikapp. Jag hade fortfarande Henrik och sege inom ganska kort avstånd när målflaggan föll. Jag vände mig om och där var Teddy, obehagligt nära.
Så var det med det. Jag hade förlorat den första striden. Bara trea i apriliacupen. Fast det gjorde inte så mycket, jag var helt rusig på adrenalin och gick mest runt och flinade ändå. Sege vann apriliacupen, Henrik fasligt nära bakom, jag trea och Teddy flåsande mig i nacken. Sjukligt spännande och det roligaste jag gjort på... ja, tre år faktiskt. Henrik var 0,316 sekund bakom sege, jag var 1,904 sekunder bakom Henrik och Teddy var 0,164 sekund bakom mig. Det är nog hyfsat jämnt det. Tänk om det skulle finnas nån klass där alla körde likartade motorcyklar som vi har, det hade varit roligt.
Sleven vann hela skiten, men han erkände att det i princip var fusk med en 250-räser och rekommenderade oss att köpa såna också.
En närmare titt efter rejset avslöjade att mitt bakdäck tagit massor av stryk på högersidan i bästa Tjockie1000-stil, så jag vände på det mitt i natten, även det i bästa Tjockie1000-stil. Förlåt alla som stördes av kompressorljud vid 23-tiden. Tävlingsledaren stod i mitt tält medan jag gjorde det, så jag förklarade myndigt att depåtystnaden bara gällde start av tävlingsfordon.
