Rejs(njah)-rapport Mantorp-SM 2010 - den enda äkta medlemmen i team DNS.

Well... Nu är jag här igen. Det är iofs ytterst tveksamt om det är intressant att läsa ur ett rent rejsingperspektiv, men vafan. Stilla på jobbet och grejer.

Jag hade naturligtvis inte tänkt att köra nån mer tävling i år, eftersom KM var en sån obeskrivlig succé för mig. Det kunde ju liksom bara bli sämre, va. Men efter kött+öl fredagen den tionde september kändes det plötsligt lockande att ha nåt att göra kommande helg, så jag gick
hem och anmälde mig medan jag var under the influence. Det är sällan en god idé och det här var väl kanske inget undantag.

Hursomhelst så var det gjort. Jag fixade allt som behövde fixas, uppdaterade MC-ID, bytte kolv, oroade mig och så vidare.

Veckan gick och plötsligt var det fredag. Denna dag skilde sig inte nämnvärt från de andra under veckan. Huvudvärk, tandagnisslan och dålig aptit (inte för att det syns på mig, men ni får helt enkelt lita på mig). Jag rullade fram motorcykeln och laddade transponder och fixade lite.

Klockan blev fyra och arbetsdagen var slut. Jag började släpa fram allt man måste ha med sig. Jag tänkte att jag nog var tvungen att ha med extra kåpor om jag nu skulle få för mig att köra, så jag spenderade tre kvart med att varsamt packa in dom i bubbelplast. Sege hade kört med sin gamla Shoei-hjälm på torsdagen och haft problem med imma, så jag gick och hämtade en ny hjälm (och ett fett tonat visir) hos www.rollersmc.se (i want to say thank you to my sponsors) och tog med. När klockan var strax före sex var allt inne i skåpbilen som www.mtmab.se så välvilligt ställer upp med (sponsors again).

Jag började åka. Det flöt på ganska bra tills jag kom till Essingeleden. Det började regna och alla människor körde otroligt sakta. Torkarna som inte fått underhåll på länge var lite torra i lagringarna, så de lät som en åsna på syra konstant. Där satt jag och åkte i sakta mak genom fredagsrusningen ackompanjerad av "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" i en smärre evighet. Ungefär vid Västberga lättade trafiken en smula och mina bultande tinningar lugnade sig en aning. Tills jag kom till Alby (eller socialby om man vågar skriva sånt när alla människor gillar olika så mycket de orkar). Där tog det ånyo stopp lite halvt. Det regnade, alla var i vägen och jag var sur. SUR SUR SUR! "Helvetes jävla skitidé att köra SM när man är så in i helvete kass som jag" var tanken som malde igenom huvudet gång på gång medan jag ivrigt gnisslade tänder.

Det släppte en aning efter Södertälje igen och jag stod på. De flesta andra på vägen verkade ha tagit fel på dag, för de var uppenbarligen söndagsåkare allihop. Jag blev ännu surare och huvudvärken som jag tillverkade genom mitt idoga idisslande var fan inte att leka med. Jag blev tröttare och tröttare allt eftersom. Jag är ju som alla vet en väldigt positiv och hoppfull individ, så jag tänkte att jag skulle stanna och äta lite snabbt på Max (ingen sponsor, ingen URL) i Nyköping. Snabbmat är nog ingen etikett jag gärna sätter på just deras mat. Det tog en timme att få maten och mumsa i sig den. Jag var nu ännu argare och började fundera på att vända. Det skulle trots allt bara bli skit av alltihop ändå. Helvete. Jag gick för att hämta kaffe. Jag tryckte på knappen märkt "kaffe med mjölk" och gick något mer förnöjd och satte mig. Kaffet smakade kaffe, vilket aldrig kan vara bra. Ingen mjölk! Hela världen var emot mig nu. Skitliv! Jag funderade över vad "kaffe med mjölk" kunde innebära i Nyköping och reste mig igen för att kolla om det möjligen var så att man bara fick lite mindre kaffe via den knappen för att sedan få plats med den separat tillhandahållna mjölken. Nej, det fanns ingen mjölk. Nu var jag närmast självmordsbenägen! INGEN MJÖLK! ÅÅH NEJ!

Jag mosade upp en snus under läppen och gick ut till bilen och intog "tänkaren". Ni vet, när man sitter framåtlutad med pannan i handen sådär. Jag bestämde mig för att åka hem. Jävla skithelg. F*tta, fan helvetes jävla skith*rhelvete, osv. Då smyger nån upp mot förardörren och ser ut som han vill nåt. "Vem fan är du?!" tänkte jag tills jag såg att det var allas vår Moto-GG. Det är jävligt svårt att vara skitsur när GG är i närheten så jag öppnade dörren och försökte vara positiv. "Tänker du inte köra i regn?" sa han och jag undrade hur fan han kunde veta det, tills jag kom på att jag basunerat ut min inställning på både sporthoj och fejjan. "Njah, asså... Jag vet inte åt vilket håll jag tänker åka härnäst" sa jag. GG ignorerade min trumpna min och frågade om jag skulle bli a-förare i år. När folk säger såna crazy saker måste man ju skratta litet, så genast blev jag på en smula bättre humör. Jag öppnade dörren till skåpet och GG bländades av min mopeds prakt. Han frågade var jag fått RS-loggorna ifrån och jag kunde inte dölja min stolthet, utan förkunnade malligt att jag tillverkat dom i Illustrator efter bilder på internet. Han verkade imponerad, vilket aldrig är fel. Jag kanske är bra på nåt ändå. Nu ville jag kanske åka och paradera med min motorcykel lite ändå. Vi sa hej och jag åkte vidare söderut, lite för att jag kände mig bättre till mods, och lite för att jag var orolig att GG skulle se att jag åkte hemåt igen.

Väl ute på E4 tog regnet ny fart och torkarna började med sitt "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" igen. Bultandet i tinningarna återkom. Redan innan jag hunnit till Nyköpingsbro kom det en jävla söndagsbilist igen. Jag var precis på väg ikapp en långsam bil, så jag blinkade vänster för omkörning. Söndagsbilistfanstyget som låg i vänsterfil femtio meter bakom slog av och blinkade med helljuset, vilket jag tolkade som att han släppte fram mig. Jag bytte fil och då gasade fuckot på och blinkade än mer frenetiskt och tutade dessutom. Sinnet rann på mig och jag vräkte mig in i högerfilen igen och släppte förbi den jäveln. Han åkte naturligtvis in framför mig och bromsade. Det i kombination med "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" gjorde mig helt jävla vansinnig. Jag sladdade in på avfarten till Nyköpingsbro, dels för att undvika att utföra mitt första dråp och dels för att kissa ut lite aggression om det är möjligt.

Jag satt där i bilen och var helt arg. "Näfan, det får jävlarimig vara nåt satans måtta på skiten" tänkte jag och bestämde mig för att åka hem. "Kan jag ens vända här? Måste jag åka vidare? BALLE!" tänkte jag vidare. Feck. Jag åkte ut mot E4 söderut igen, men se där fanns en skylt inåt skogen där det stod Nyköping. Marvellous. Jag svängde av, körde lite åt sidan och SMS-ade Skit-sege att jag hade vänt. Som väntat följdes detta av svar som hävdade motsatsen. Men sånt gör mig mer motiverad och envis, så jag styrde kosan hemåt igen. JASKAFANVISAROMATTJAGMENARALLVAR!!!!!! Jag åkte förbi satans Max-helvete igen och pratade med min kära "fru", eller typ samboflickvän*. Hon tyckte att jag skulle göra som jag ville. Ville jag åka hem så skulle jag göra det. Sånt gör mig väldigt villrådig. Hm. Jag vände igen. Bilisterna omkring mig var lika kassa som tidigare och jag försökte hitta en sittställning som inte var jätteobekväm och körde söderut i natten och regnet. *(Not: Hon bor inte kvar. Viktig information för eventuella groupies.)



"Skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" sa torkarna och jag gnisslade fortfarande tänder. Efter 35871 käkrörelser var jag äntligen framme vid avfart Mantorp. Jag körde under motorvägen och bort till Preem aka Björnen och tankade upp bilen om jag skulle få för mig att sticka hem igen. Sen vidare till Statoil och köpte kolhydrater (snickers, mmm), kolsyrat vatten (för tandborstning och törstsläckning) och racingfrukost bestående av hällakaka och skinkost på tub.

Sen styrde jag kosan mot Mantorp Park. Jag höll på att köra rakt in i en stängd grind när jag åkte vägen jag åkte för fyra år sen, men det var bara att panikbromsa litet och leta sig fram till en öppen variant, som fanns nästan på samma ställe fast ändå inte. Den första människa jag får syn på är Gustav O, så jag kör riktigt nära och lyser honom i fejset. Han hajar inte alls vem det är, så jag kliver ur och går runt bilen. Gustav går runt bilen åt samma håll som jag, fast från sin utgångspunkt
så vi hittar ingen när vi väl kommit runt. Lite hojtande senare talar han om var Skitsege, Sleven och Mah-tin håller hus så jag åker ditåt. Jag försöker undvika att köra över alla överförfriskade elitidrottsmän som dräller omkring i mörkret och hittar till slut rätt. Jag försöker verka helt oberörd och lika lycklig som vanligt och lyckas. Ingen misstänker att jag
våndas inombords. Sjukt nöjd med det. Jag fick välja mellan att skeda Sege i Slevens husvagn eller få en egen säng i Mah-tins husvagn. Alla dessa val! Efter mångt och (inte speciellt) mycket tänkande så valde jag Mah-tins husvagn.

Jag irrade runt och blev på lite bättre humör och till slut lastade jag till och med ur hojen ur bilen! Den kräver att få synas. Den är så söööööt och blank och fin. Jag gladde alla med uttalanden som "jag har köpt tomteskägg, not the liquid kind" (syftandes på ljuddämparstoppning) och lite andra, mindre kvinnovänliga saker. Sen fick man sova. Vädret skulle bli varierande på lördagen så jag gjorde en plan att anmäla min ankomst och besiktiga hojen så tidigt som möjligt. Besiktningen skulle öppna 07.00, så jag satte klockan på 06.30 med en option på tio minuters snooze. Sen somnade jag. Sen vaknade jag av att jag snarkade. Jag sov i sovsäck, och som alla vet är det inget annat än en variant på tvångströja, alltså hamnade jag på rygg hur lite jag än ville. Jag ormade mig runt till nån sorts insnott framstupa sidoläge vilket gjorde slut på svalgljudet. Somnade om. Sen vaknade jag av att Mah-tin gick ut och gubbkissade. Somnade om igen. Vaknade av att Mah-tin snarkade. Försökte hitta ett läge där jag inte kunde höra det. Somnade om. Vaknade av att det regnade. Kollade klockan. 06.23. Vilken underbar timing. Jag låg kvar och våndades ända till 06.39 och gick upp. Nu var det ljust så jag hittade till sekretariatet. Dom öppnade 08.00. Hm. Gick iväg till besiktningen. Dom hade öppnat, men utan ett papper man fick i sekretariatet kunde man inte beisktiga. Well...

Jag gick till skåpbilen och åt frukost. Minuterna kröp fram. Frukostätandet dödade inte många minuter så jag gick till tältet
och hämtade kedjespray och dränkte torkararmlagringarna i det. Startade torkarna och SE! inget mer "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh"! Perfekt för min snabba flykt från det regndränkta helvete som heter Mantorp. Såsmåningom vaknade de andra. Eftersom jag är en väldigt godhjärtad person så hjälpte jag till där jag kunde. Mekade litet, fixade,
donade osv. Efter en stund började det köras motorcyklar på banan. Ännu en stund efter det var det dags för 125GP, MIN klass.

Jag hade redan högljutt förkunnat att jag minsann inte tänkte köra i regn och mötts av föraktande blickar, men är man jag så är man. Jag gick bort till läktaren vid parisarn, och det var rätt ställe för att bli motiverad. Mah-tin åkte förbi nedanför läktaren. Jag följde honom med blicken tills han passerat de tjärade lagningarna och tittade sen mot första böj. Tittade tillbaka bort mot parisarn igen och där låg Mah-tin. Hrrm. Det verkar farligt, det där. Kort där efter stöp en till. Sen kom Sege förbi. Han kom förbi lagningarna och trodde väl att faran var över och gasade. Motorcykeln ställde elegant ut bakhjulet i sladd, Sege satt sig upp som gubben i lådan, satte ner foten och styrde ut i sanden. Jag väntade andlöst på att hela ekipaget skulle kantra, men tok har fortfarande tur så han kom ut på banan via lite gräsåka igen. Sen stöp en till i parisarn. Tjong! Hm. Jag kände mig rätt nöjd med att inte ha åkt ut på banan ändå. Sege såg inte fullt så kaxig ut genom parisarn nåt mer det passet.

Efter passet kom Mah-tin tillbaka med vraket. Fotpinnen var skrapad, fotpinneplattan krokig, kåpstag upptill höger krokigt, och höger styre med. Jag hjälper gärna till att laga andras motorcyklar efter krasch, så jag högg i. Mah-tin plockade fram sina reservkåpor och satte igång med att flytta över plastpluggarna man sticker in i diverse rörstumpar som utgör kåpstag.
På hans reservkåpa hade det främre fästet en helt annan vinkel, vilket vi inte insåg först. Mah-tin tog tag i främre kåpstaget som också utgör fäste för instrumentering och tändbox och lite annat smått och gott och skulle rikta det. Det small givetvis av. Som om inte det vore nog krockade varvräknaren med bromspumpen så glaset på varvräknaren rök. Jag kände ett visst mått av aggression och besvikelse från Mah-tin, så jag sa inget. Det högra kåpstaget som jag tänkt rikta kallt sattes diskret på värmning. Mah-tin skenade iväg till allas vår glassbar i öknen a.k.a. Team Nordgren och tömde plånboken. Jag riktade det högra kåpstaget framgångsrikt och satte igång med att modifiera kåppluggens vinkel i kåpan med hjälp av slangstumpar, en M8-mutter och en längre skruv, allt stulet ur Seges förråd. Hoho.

När allt satt på plats fixade jag raskt till en skön sifferbotten och reglementsenliga siffror ur mitt eget förråd. Får man sovplats i någons husvagn ska man inte spara på krutet, så jag skar raskt ut ett par Mah-tindekaler i två färger på fri hand för att motivera och entusiasmera Mah-tin litet. Sege blev naturligtvis djupt avundsjuk, så jag skar en (men bara en) sege-dekal till honom också. Han fick tre färger för att höja hans ambitionsnivå till ännu högre höjder. Han klagade givetvis
ändå. "Bara en? Jaha. Fixa en 'skit bindestreck' till andra sidan då." Det var faktiskt en väldigt god idé, så det gjorde jag. Det är min enda chans att imponera i motorcykelsammanhang, ni förstår. Klistermärken och lack är min grej. Köra? Not so much.

När det väl drog ihop sig till rejs var det typ ungefär torrt. Jag tror att alla körde ut på slicks. Eftersom vi är så sjukt rutinerade i team DNS med bihang så släpade vi ut regndäcken till pitlane. Jag tog med 12-hylsa på liten momentnyckel och 22-hylsa på stor. 17-hylsan satt på vanligt dragskaft. Mah-tin har inga bobbins för depåstöd, utan har ett stöd som lyfter i fotpinnarna. Alltså behövde vi bära ut fyra hjul, två bakstöd och ett framstöd, en mejsel att sticka mellan kedja och drev för att dra fram bakhjulet för korrekt kedjespänning vid åtdragning. Grabbarna grus körde ut på sighting lap. Det rödflaggades redan där och alla kom in för hjulbyte. Jag ställde mig synlig i depågatan och pekade mycket GP-mässigt in Mah-tin och sege till platsen där vi skulle GP-skifta hjul. Det första sege säger är "insex!" och jag inser att han ju har en fuskgaffel där klämskruvarna till hjulaxeln inte har 12 mm sexkantskalle. Feck. Jag fick springa och hämta, och när jag ändå var där slet jag åt mig Mah-tins framstöd också. Springa tillbaka igen. Jag är inte så bra på att springa, så när det gjorde ont i halsen och bröstet så fick jag slå av på takten. Jag försökte se snabb och stressad ut i alla fall.

Ett febrilt mekande vidtog och jag tappade saker och klåpade lite som vanligt, men till slut hade båda cyklarna regnhjul. Alla åkte ut på banan igen, och jag måste nog säga att det såg ganska fräsigt ut med 20+ 125-or som står ivrigt varvande och väntar på att lamporna ska släckas. När starten precis har gått hänger ett moln av Motul/Castrol A747 kvar över startplattan. Fett GP.

Seges fästmö hade utlovat en speciell belöning (antagligen det första ni tänker på, ja) om han kom sjua eller bättre, och jag är tveksam om det var det eller mina dekaler som gjorde att han lyckades så bra. Jag var besviken och chockad över att han höll sig i topp tio hela rejset. Som tur är tappade han en plats mot slutet så han var lite besviken och sur när han var klar. Men ändå, vafan... Sexa? Hur i hela helvete gjorde han det? Nog för att han har fattat hur man gör när man kör, men det är ju ändå SM. Mah-tin som inte kan kvala men rejsar okej kom nia. Jävligt bra, det med. Nu är det bara jag som är dålig på det här.

Sege surade vidare, Mah-tin var nån blandning av nöjd och besviken, på nåt vis. Sege hade kollat resultatlistorna och kommit på att han var nära pallen tidsmässigt och att han hade släppt förbi vad han trodde var nån som skulle varva honom. När sege är sur är jag glad. Fast eftersom han ändå kommit sexa kände jag ett visst mått av underlägsenhet, men visade det inte. Jag talade om för honom att han bara skulle få prestationsångest och göra bort sig på grund av den här otroliga flaxen han haft.

Sen körde dom fräsiga motorcyklar (250) och sen körde dom nån sorts camaro cup på två hjul (alla fyrtaktsklasser). Sen var det kväll. Alla behövde meka. Ryktet sa att söndagen skulle bli helt torr, så jag började oroligt meka på rätt-ish drevning på min hoj, Mah-tin lyfte cylindern och sege var försvunnen. Antagligen inkasserade han sin bonus för placeringen, men jag vet inte. När han väl dök upp så ville han åka och äta. Jag tyckte att det verkade vettigare att meka medan det var ljust, så jag satte stopp för ät-planerna.

Seges gaffel har oftast mer olja på utsidan än på insidan, så han skulle till att byta radialtätning a.k.a. packbox på ena gaffelbenet. Han satte igång. Det var inte lätt den här gången heller, men efter att ha stabbat tätningen med en mejsel och nojat över det satt gaffelbenet äntligen ihop. För att glädja mig litet lyckades han montera den lilla ratten för returdämpningen fel, så han hade inte föreskrivet antal 'klick' på den. Han kliade sig i huvudet och surade. Hoho. Tidigare i gaffelprocessen hade jag lyckats stöta till den urplockade cartridgen så den välte ner på marken, så han skyllde de uteblivna klicken på mig. "Pff, du har satt ihop den fel" sa jag. "Det finns ingen möjlighet" sa han. Jag hade rätt, såklart. Fast det kom vi liksom aldrig på, utan fick moloket (Sege var moloken i alla fall. Hoho.) åka iväg till Frasses luxuösa restaurant i direkt anslutning till tidigare nämnda Statoil för att inta en trerätters med allt som hör till.

Jag vill passa på att nämna att jag såg en av sportens stora, herr Mozzberk, där också.

Vi åt våra hamburgare och for sen tillbaka till boxen (partytältet, asså) och funderade vidare över de bortsprungna klicken. Jag tyckte att vi borde fråga nån vuxen om hjälp, så vi gick först till depåbox fem för att skrapa med foten och bocka inför mäster Watz. Han var inte där. Vi gick vägen förbi Team Nordgren på vägen tillbaka, men dom hade bankett så vi ville inte störa. Inte precis då, i alla fall. Väl tillbaka i tältet ringde Sege till Anders "axxexs" Larsson, som genast släppte vinglaset och snubblade på ett brunnslock och slog sig blodig på väg till oss. Han sa direkt att ratten satt fel och om den bara flyttades på axeln så skulle klicken uppenbara sig. Sege gjorde som han blev tillsagd, men mörkade sin oförmåga med att säga att gaffeln måste ha lagat sig medan vi åt. Yeah, right. Du gjorde FEL först, Sege! Hoho.

Vi skulle dricka kaffe på kvällskvisten, men som vanligt i en depå så snackas det väldigt mycket. När kaffet varit klart i två timmar lyckades vi ändå slita oss och sätta oss i Slevens hospitality unit. Efter en mycket kort tid förärades vi med besök i form av två förare och en mekaniker från 250-klassen. Jag väljer att utelämna namnen, eftersom jag gärna beskriver hur de tjafsade som ett gammalt gift par där den ene föraren utgjorde frugan och mekanikern den överförfriskade maken.
Underhållande var det i alla fall. Jag hann med att nämna att jag minsann inte tänkte köra i regn och möttes av de där föraktfulla blickarna igen. Trots kaffet gick ögonen i kors, och när 250-ligan lämnat husvagnen fick man gå och sova.

Vis av morgonens fiasko med sekretariat vs besiktings öppettider satte jag klockan på 07.30 istället. Detta för att kunna väcka depån med varmkörning 08.00. Det var lite onödigt att sätta klockan på ringning eftersom jag vaknade av regndroppars smattrande mot taket redan innan klockan ringde. Suck. Men det hade utlovats torrt hela dagen, och med lite tur kanske det skulle hinna torka upp innan det var dags. Redan 07.56 drog Håkan Olsson igång Eva Hällströms Aprilia, men till skillnad från den vanliga "örona blö'r"-varmkörningen blev det en ganska beskedlig ljudupplevelse. 08.30 öppnade sekretariatet så jag var där och anmälde min ankomst. Jag löste engångslicens för 400 spänn och fick ett papper att ta med till besiktningen. Jag gick tillbaka till tältet och när jag gick förbi satt Sleven och Sege och åt frukost i hospitality uniten. Sleven tecknade frågan "och var har du papperen?" genom fönstret så jag slet upp papperet ur bakfickan och fick ett tummen upp tillbaka. Jag hämtade hojen i tältet och hjälmen i bilen och gick iväg till besiktningen. Det första han sa var "gick du omkull på höger sida, eller?" och jag sa att jag inte hade besiktigat tidigare. "Va, körde du inte igår?" frågade han då, och jag var än en gång tvungen att förklara att man minsann inte kör motorcykel i regn. Han gav mig en föraktfull blick.

Naturligtvis fanns det inget att anmärka på förutom att min hjälm var välputsad, så jag tog mitt pick och pack och gick tillbaka. Jag ställde ifrån mig hjälmen och drog igång motorcykeln för att pumpgasa den som man ska. Sleven gav mig tummen upp igen. När den väl var varmkörd och klar hade Rookie 600 börjat köra och det var fortfarande inte särskilt torrt. BALLE!

Well, nu hade jag ju bestämt mig så det var bara att byta till regnhjul och försöka mörka att jag var nervös. Alldeles för snart var det dags att kvala, men jag hade redan förklarat för alla som inte ville lyssna att man EGENTLIGEN minsann inte kör motorcykel i regn, men att jag bara skulle rulla runt lite för att se om banan såg ut som sist jag var där 2006.

Jag bytte om, på väg ut ur bilen mötte jag "frugan", dvs 250-föraren jag inte nämner vid namn (ohl22on) och gav honom tummenupp. Han såg förvånad och eventuellt lite imponerad ut. Let's face it, det är svårt att inte bli imponerad av mig i full utstyrsel. Jag gick med bestämda steg mot tältet och när Sege fick syn på mig misstog han mitt idoga sväljande av spyor som nån sorts rejsfejs och sa "NU känner jag igen dig! Taggad och fokuserad!". Jo, precis.

Vi drog igång våra raketer och rullade iväg ut mot depån. Sege stod framför mig och varmkörde. Mah-tin kom och ställde sig bredvid. Jag hann bara varmköra till 53 grader innan Mah-tin började rulla. "Shit. Jag måste nog hänga på här." tänkte jag och körde efter. Det var mestadels blött, med lite torra fläckar i par-IS-arn. Vi körde utvarvet och ett flygande varv i ganska sakta mak. Varvet efter det körde Mah-tin lite fortare än vad jag vågade så jag tappade honom ungefär 150 meter medan jag sladdade två gånger i den där jävla par-IS-arn och en gång ut ur chikanen. Så fort det blev rakt vågade jag dock stå på, men när jag kom över krönet på rakan såg jag Mah-tin och hans motorcykel gå skilda vägar på ett ganska dramatiskt sätt.

"Mjaha" tänkte jag, "Det där var alltså FÖR fort". Mah-tin sprang dock av banan med lätta steg, så det var ju bra. Jag vinglade sakta vidare och tänkte att jag skulle köra fem varv och sen gå in. Medan jag envist höll mig i det nu uppkomna torrspåret blev jag omkörd på innern och yttern ute i vätan av orädda barn som skrapade knä. "Okej, men ni kommer att slå er!" tänkte jag och vägrade envist öka farten. Efter åtta varv hade jag fått nog och åkte in. Jag var osäker på om jag kunde ta den korta vägen in till tältet, så jag åkte igenom hela bandepån och svängde av förbi sekretariatet. Jag stirrade envist rakt fram för att slippa möta någons blick. Jag lät motorn stanna för att få det att verka som om jag hade nåt problem. Det hade jag ju faktiskt, dock inte med nånting tekniskt. Efter att ha klivit av och puttat motorcykeln fem meter insåg jag att depån faktiskt lutar, så jag startade motorn igen och körde mot tältet fortfarande envist stirrande rakt fram. När jag kom till tältet var jag ju tvungen att interagera med omvärlden, så jag ställde hojen på stödet, förkunnade "fy FAN vad tråkigt" högt och tydligt för Sleven och marscherade på darriga ben mot skåpbilen för ombyte.

När jag fiskade upp telefonen hade jag fått SMS om att speakern sökte mig. Det verkade läskigt. Sen ringde personen som SMS-at och påtalade det igen. Personen ifråga ville gärna bli omnämnd vid namn i min rapport, men eftersom individen ifråga aldrig sa nåt som var kul nog att skriva om så struntar jag i det. Du är omnämnd på sätt och vis ändå! Räcker det såhär, du vet vem du är? Jag gick motvilligt mot tornet och rundade byggnaden det står på. Ingen trappa. Hm. "Dörren på framsidan, kanske?" tänkte jag, men den var låst. Nu hade 250 börjat kvala och för att inte sprida negativ energi och utmåla mig själv som en evig loser (så fort den här rapporten är publicerad är det ju kört ändå iofs) struntade jag i att man kunde gå in via sekretariatet och gick tillbaka till tältet.

Jag bytte till torrhjul och köpte sex liter bensin av Sleven. Rullade på däckvärmarna och oroade mig för vad som komma skulle. Jag gick till staketet och tittade när Rookie 600 körde rejs, och det ser ju förjävla dramatiskt ut, asså. Huvva. Jag började fundera på om det verkligen var värt att ens försöka. När jag skulle gå och gömma mig för omvärlden så kom min vän Nils med bihang Janna (eller tvärtom) och sa att dom kommit för att se mig köra. Det var droppen, va. Jag svarade att jag inte skulle köra. "Va?" tänkte jag när jag hörde mig själv säga det, men samtidigt var det ganska skönt. För att inte kunna ändra tillbaka mig sprang jag raskt och drog ur sladdarna till däckvärmarna. Heh. Alla omkring mig blev irriterade, men jag höll envist fast vid att motorcykeln var smutsig och därmed inte i skick att köras med. Att jag inte kan köra och bara skulle göra en åsna av mig visste alla redan, så det var liksom överflödig information.

När det väl var dags för rejs gick vi till läktaren vid parisarn igen. Jag förklarade att det var här all action=krascher var. Starten gick. Sege såg stark ut igen. Jävel. Han låg sexa länge och imponerade stort. Plötsligt åkte Flathaug #26 förbi med en motorcykel som inte lät helt kry och sege var femma. FEMMA, liksom! Damn. Han hade ganska stor lucka framåt och en jättelucka bakåt. Klungan efter honom hade en inbördes fajt, så jag trodde han var safe på femte. Rätt vad det var så var luckan bara borta. Jag reste mig i vredesmod och skrek åt honom att öka, men det hörde han såklart inte. Efter målgång passerade han mitt i klungan på åttonde plats. Vafaaaaaaaan, jävla skit-sege. Åtta? Kass!

Det tyckte han också sen. Han var mycket sur igen. Jag frågade vad fan han hade hoppats på innan helgen och han sa att topp femton-tjugo nånstans hade varit okej. Uppenbarligen är jävel-sege mer tävlingsmänniska i lillfingret (du har väl ett lillfinger?) än vad jag är i hela kroppen, så han grämde sig mer över att ha tappat placeringar så snöpligt. Jag tror att han är lite nöjd ändå. Fast du vet att du kommer att vara så sjukt överladdad 2011 att det bara blir pannkaka, va? Sege? Va? PANNKAKA, I tell you! Nä, ba skojar. Elitförare 2012 definitivt, om inte pengarna tar slut och bröllopet och alla barn ni ska ha sätter stopp.

Vi packade ihop allt skit och medan vi andra tittade på SST1000 packade Sege ner tältet för att få utlopp för sin vrede över sitt misslyckande. Själv var jag i vanlig ordning ganska likgiltig, men ändå glad över att han alla kroppsdelar i behåll och en hel, om än skitig hoj med mig hem.

På vägen hem fick jag sitta i bilkö från Södertälje till avfart Rönninge. Jag tipsade Sege som körde med släp om att ta en annan väg, så han slog mig fett till och med på hemvägen. Värdelöst att vara jag.

Hur som helst så var det en kul helg, även om motorcykelkörning inte är min starka sida. Vetefan vad jag ska göra nästa år, faktiskt. Jag kommer säkert att anmäla mig till minst en tävling och fallera brutalt.
Hå hum.

Jag kan åtminstone skriva sjukt mycket längre rapporter än dom flesta, och min hoj är jävligt snygg. Sug på den ni!

Tack för 2010, äntligen kan jag äta chips och dricka öl i ett knappt halvår innan jag måste deffa ner till 125-vänlig(are) vikt igen. Skönt.

Vi ses definitivt 2011, vi får väl se om jag orkar/vågar/vill köra motorcykel då.

*Kjaaaaaam!*

Du är sjukt paj som människa Mattias, men jag gillar dig ändå

Mattias, nästa år tycker jag du ska hjälpa till som mekaniker till stjärnföraren i team DNS och skriva hans racerapporter! För det här med att skriva kan du!

Hur fan kan du skriva så mycket när du bara kört åtta varv på hela helgen?

Alx skrev:

Mattias, nästa år tycker jag du ska hjälpa till som mekaniker till stjärnföraren i team DNS och skriva hans racerapporter! För det här med att skriva kan du!

Hur fan kan du skriva så mycket när du bara kört åtta varv på hela helgen?

Klicka för att visa mer...

Jag har minne för småsaker. Det fanns mycket mer, men det här tog fyra timmar att hacka ner.

Edit: För övrigt tycker jag precis som Ulf Lundell att ett okört rejs också är ett rejs.

Mattias skrev:

Jag lät motorn stanna för att få det att verka som om jag hade nåt problem. Det hade jag ju faktiskt, dock inte med nånting tekniskt.

Klicka för att visa mer...

Det är något allvarligt fel på dig, men det är bra eftersom jag fnissar hysteriskt åt din rapport!

Skriv en bok! Eller ännu hellre, anmäl dig till flera tävlingar och låt mig läsa om dina misslyckanden!

Du är härmed ofrivilligt anställd med ingen lön som mekaniker och spökskrivare. Pungt!

Jag kommer att köpa boken "Mitt liv som (nästan) räcerförare"

Tänk om du körde hälften så bra som du rapporterade, då skulle du tillhöra toppskiktet!

Ja jävlar, nu har jag skrattat så det har ramlat murbruk från taket, snyggt skrivet

haha jag är stolt över dig grabben! trodde inte att jag skulle få se dig på banan alls men ... du ser snabb ut ! ........................................ i depån

Vi såg dig aldrig på banan, inte ens i pit lane, men du såg jeffligt cool och rejsig ut i bastutältet.

Din rejsiga jargong och enorma kunnighet gör att du framstår som ett orakel, vi kände oss inte värdiga att vistas i din närhet.

Snart kommer du till insikt precis som vi andra läktarracingspecialister redan har gjort, rejsing är helt underbart om man bara skippar själva körningen och istället ser frän ut i tälten samt kunnig ut på läktaren.

Haha, tack för skratten!

Om man skulle kunna ge någon elitlicens för underhållande race rapporter så skulle du utan tvekan ha den
Fortsätt köra, åtminstone KM så att vi har något att läsa

Bra jobbat med rapporten! Alltid kul läsning!

Huvudsaken är inte att man är snabb utan att man ser snabb ut!

Alltid lika kul att läsa din rapporter eller utläggningar!

Börja skriva för nån tidning så det blir värt att köpa skiten!

Jag skrattade precis ihjäl mig!
MES

Stackars Mattias som blir hånad och mesförklarad. Egentligen är du helt normal och din fearfaktor väger större. Du har kommit till insikt att det inte är normala människor som lägger alla sina pengar och fritid på att köra runt en bana jettefort.

Så fantastiskt roligt skrivet!
Dagens höjdpunkt!