laidback
En fin avföring är bästa huvudkudden!
- Gick med
- 19 Dec 2010
- Ort
- Nyköping
- Hoj
- En massa röd-vita, nu med blå inslag. Går även att skymta något helrött.
Konsekvenserna av hojåkning
Här kommer Del I
Del II finns på sid 6 inlägg 114
Del III finns på sid 10 inlägg 184
För snart fem år sen skulle jag ut en sväng med hojen.
Allt var nog ungefär som vanligt ni vet, brotta på sig stället, ta ut hojen ur garaget, åka och tanka och under tiden tänka ut en fin runda som tar några timmar.
Skillnaden idag jämfört med andra dagar var att ikväll skulle jag inte komma hem.
Det skulle ta tio månader att komma hem.
När jag är ute själv brukar jag ta det lite soft, jag har ju inte bråttom nånstans.
Annars när vi är flera är ofta tempot en ”gnutta” högre så vi kommer fram till fiket nån gång och får kasta skit på varann igen! Nu åkte jag själv.
Farsan sitter jämte sängen jag ligger i och jag är förbannad; Fattar han inte att han ska lyfta upp mina armar så jag når handtaget ovanför sängen och kan svinga mig ner på golvet och dra härifrån? Varför kan jag inte lyfta armarna själv?
Varför kan jag inte säga vad jag tänker?
Sakta går det upp för mig vad som hänt.
Den (då) nya -06:an är kraschad och samtidigt passade jag även på att köra tänderna genom underläppen, i nerslaget bet jag ihop så att flisor rök om tre-fyra andra tänder varav en senare drogs ut, vänsterarmen bröts, de flesta revbenen gick av på alla nivåer fram och bak, ena lungan föll ihop samt några nackkotor krossade. I stora drag.
Den dagen har minnet raderats helt.
Sköterskan förklarar; ”Du kan inte prata därför att läkarna har skurit upp din luftstrupe för att få ner en slang från respiratorn. Då kommer ingen luft till dina stämband.”
Den j---a nackkragen klämmer sönder mina öron!
En sköterska kommer in och ska suga ut allt slem i halsen som samlas innanför ingångshålet.
På eftermiddan kommer nån läkare och ska justera respiratorn. Hon trycker och vrider på lite olika knappar medan jag känner hur syresättningen sjunker, jag börjar förstå hur astmatiker har det. Svetten sprutar och paniken är nära…
Det tog fem veckor innan jag fick prova att prata första gången. Rummet fylldes med personal som ville höra hur jag lät!
Jag kom att tänka på filmen ”HARD TO KILL” med Steven Seagal där han ligger i koma i sju år men vaknar upp och en sköterska har under tiden kärat ner sig i honom.
Det hände inte mig…
Det var en snabbspolning av de första veckorna efter den värsta kraschen jag gjort och allt var som en morfindimma av äckel, ont och vill inte.
Så här fem år senare har jag nog landat lite och inser väl att det kanske inte blir så mycket mer hojåkning för min del.
I fortsättningen är det Permobil (elrulle) som gäller för mig.
Dock lever ännu hoppet om att forskningen ska komma på hur man syr ihop en skadad ryggmärg.
Just i mitt fall fick jag en krosskada liknande den man får om man dyker på för grunt vatten. Mot sånt hjälper inga ryggplattor i världen!
Meningen med allt detta svammel är absolut inte att avråda folk från att åka hoj eller att skrika åt er att inte bryta mot hastighetsgränserna.
Nej, jag menar att liksom vara mer inne i det ni gör. Att tänka vad nästa steg blir, alltid, jämt och hela tiden!
Tydligen gjorde inte jag det.
Det finns ett bra uttryck;”If you can´t do the time, then don´t do the crime”.
Allt du gör måste hela tiden smaka mer än det kostar!
Jag menar att du måste hela tiden väga för eller emot.
Alltså: För = nytt personbästa på favoritsträckan. Mot = ett liv i ex.vis rullstol.
Jag skulle aldrig vilja ha något ogjort, första knäskrapet, resorna till Alperna, långsladdarna me XT:n, fajterna i rookieracen, varven på Nurburgring, osv.
Jag vill inte byta bort de sista 20 åren, jag vill bara ha mer av samma sak!
Hoppas jag inte förstört sommaren för er nu bara.
Sen måste det väl finnas fler som är ”kraschade” här på Sporthoj?
Här kommer Del I
Del II finns på sid 6 inlägg 114
Del III finns på sid 10 inlägg 184
För snart fem år sen skulle jag ut en sväng med hojen.
Allt var nog ungefär som vanligt ni vet, brotta på sig stället, ta ut hojen ur garaget, åka och tanka och under tiden tänka ut en fin runda som tar några timmar.
Skillnaden idag jämfört med andra dagar var att ikväll skulle jag inte komma hem.
Det skulle ta tio månader att komma hem.
När jag är ute själv brukar jag ta det lite soft, jag har ju inte bråttom nånstans.
Annars när vi är flera är ofta tempot en ”gnutta” högre så vi kommer fram till fiket nån gång och får kasta skit på varann igen! Nu åkte jag själv.
Farsan sitter jämte sängen jag ligger i och jag är förbannad; Fattar han inte att han ska lyfta upp mina armar så jag når handtaget ovanför sängen och kan svinga mig ner på golvet och dra härifrån? Varför kan jag inte lyfta armarna själv?
Varför kan jag inte säga vad jag tänker?
Sakta går det upp för mig vad som hänt.
Den (då) nya -06:an är kraschad och samtidigt passade jag även på att köra tänderna genom underläppen, i nerslaget bet jag ihop så att flisor rök om tre-fyra andra tänder varav en senare drogs ut, vänsterarmen bröts, de flesta revbenen gick av på alla nivåer fram och bak, ena lungan föll ihop samt några nackkotor krossade. I stora drag.
Den dagen har minnet raderats helt.
Sköterskan förklarar; ”Du kan inte prata därför att läkarna har skurit upp din luftstrupe för att få ner en slang från respiratorn. Då kommer ingen luft till dina stämband.”
Den j---a nackkragen klämmer sönder mina öron!
En sköterska kommer in och ska suga ut allt slem i halsen som samlas innanför ingångshålet.
På eftermiddan kommer nån läkare och ska justera respiratorn. Hon trycker och vrider på lite olika knappar medan jag känner hur syresättningen sjunker, jag börjar förstå hur astmatiker har det. Svetten sprutar och paniken är nära…
Det tog fem veckor innan jag fick prova att prata första gången. Rummet fylldes med personal som ville höra hur jag lät!
Jag kom att tänka på filmen ”HARD TO KILL” med Steven Seagal där han ligger i koma i sju år men vaknar upp och en sköterska har under tiden kärat ner sig i honom.
Det hände inte mig…
Det var en snabbspolning av de första veckorna efter den värsta kraschen jag gjort och allt var som en morfindimma av äckel, ont och vill inte.
Så här fem år senare har jag nog landat lite och inser väl att det kanske inte blir så mycket mer hojåkning för min del.
I fortsättningen är det Permobil (elrulle) som gäller för mig.
Dock lever ännu hoppet om att forskningen ska komma på hur man syr ihop en skadad ryggmärg.
Just i mitt fall fick jag en krosskada liknande den man får om man dyker på för grunt vatten. Mot sånt hjälper inga ryggplattor i världen!
Meningen med allt detta svammel är absolut inte att avråda folk från att åka hoj eller att skrika åt er att inte bryta mot hastighetsgränserna.
Nej, jag menar att liksom vara mer inne i det ni gör. Att tänka vad nästa steg blir, alltid, jämt och hela tiden!
Tydligen gjorde inte jag det.
Det finns ett bra uttryck;”If you can´t do the time, then don´t do the crime”.
Allt du gör måste hela tiden smaka mer än det kostar!
Jag menar att du måste hela tiden väga för eller emot.
Alltså: För = nytt personbästa på favoritsträckan. Mot = ett liv i ex.vis rullstol.
Jag skulle aldrig vilja ha något ogjort, första knäskrapet, resorna till Alperna, långsladdarna me XT:n, fajterna i rookieracen, varven på Nurburgring, osv.
Jag vill inte byta bort de sista 20 åren, jag vill bara ha mer av samma sak!
Hoppas jag inte förstört sommaren för er nu bara.
Sen måste det väl finnas fler som är ”kraschade” här på Sporthoj?
Last edited:
Vad skall man säga till honom? Hur skall man bete sig? Galet svårt att veta....
