Ja, jag vet att det börjar lika anka alltihopa, men det enda jag gör som är bra är att rapportera om skit'n, so here it is. The report.
Sviestad-SM. Jag borde naturligtvis ha tänkt igenom anmälan något mer noga än jag gjorde, eftersom min pallplats på VM i KM tidigare i år skänktes till mig av NGK eller Denso, när Calle Thorssells motorcykel krävde nya tändstift. Men jag tänker sällan klart när jag tror mig ha åstadkommit något, så anmäld till SM it was.
Eftersom man såklart behöver träna litet så åkte jag till Sviestad en gång efter KM för att toppa formen. Fru Fortuna belönade mig den gången med ett monsunregn en kvart innan träningen började.
Tio minuter innan träningen började var det sol igen. Jag tvekade länge om vilka däck jag skulle ha och valde regndäck och körde ut. Halvvägs in i passet var det mestadels torrt. Till passet efter var det helt torrt och jag var laddad som fan. Tyvärr beslöt sig mitt avgasrör att gå av, vilket gjorde att jag fick åka hem med svansen mellan benen och prestationsångesten pumpande. Jag insåg aldrig att Fru Fortunas regn följt av sol var en välvillig handling, såhär med facit i hand.
Efter att jag fått röret svetsat hos Nikasilproffsen åkte Team DNS till Gotland. Där kraschade fyfan jävla skit-sege på första flygande varvet, första passet, första dagen. Jag sparade mig ända till andra flygande varvet, andra passet, första dagen. Fy fan, vad bra det gick! Vi tejpade ihop kåporna och bytte det som behövde bytas och körde glatt vidare hela helgen. Fyfan jävla skit-sege låter sig inte skrämmas av en vurpa (mest för att han vet att han klantade sig), men jag hade lite svårt att få upp farten eftersom jag inte gjorde nåting fel alls. Min ingångsfart i kraschkurvan var korrekt, möjligen var kurvan för tvär eller så var det nåt på banan. Det hade i alla fall inget med mig att göra.
Veckorna mellan Gotland och Sviestad-SM gick åt till att laga hojar och byta kolvar och fotpinnar och annat skit som inte hade blivit fackmannamässigt åtgärdat. Det blev det väl inte nu heller, men något rakare vågar jag nog drista mig till att säga att allt blev.
Fyfan jävla skit-sege krävde att jag pimpade upp hans kolfiberkåpor innan SM, så femton timmar jag kunde ha använt till sömn gick åt till att varsamt smeka på folie på kåpor istället. Som tur är blev det våldsamt snyggt, så det var väl värt det då.
Torsdag, dag för avfärd:
Jobba! Aldrig fel som uppladdning för att prestera något. På onsdagkvällen hade fyfan jävla skit-sege kommit på att den tänkta dragbilen (från England, go figure) inte skulle gå att använda som dragbil. Mycket på grund av att den är just engelsk, och därmed kröker kardaner och spränger drivknutar och allt vad det var. Han lyckades efter femton panikslagna SMS kläma fram att han lånat en... Ford. En Ford? EN FORD?! Ja, herregud. Ett fall rakt åt sidan, kan man väl säga. Sent om sider dök fyfan jävla skit-sege upp i sagda Ford med husvagnen på släp. Jag slutade jobba tvärt och vi tog oss till racingverksta'n och började lasta. Min motorcykel skulle in i husvagnen. Det gick precis, om man lyfte den inna da twelve o'clock position, saxade in den genom dörren och vred den ett kvarts varv innan man släppte ner framänden pekande bakåt i husvagnen. Skitlätt. Fyfan jävla skit-seges hoj hade en custom made ställning på dragstången, så den parkerade sig ju där i princip av sig själv. Okej, hojarna lastade. Då var det bara resten som skulle in. Åtta lådor, fyra soppadukar, depåstöd, däck, regnhjul osv. Klockan sju ringde min kollega från jobbet och frågade hur långt vi hade kommit. Vi hade kommit nowhere.
Med allt inne skulle vi bara montera de sprillans nya, mycket luxuösa husvagnsspeglarna. Det gick. Inte. Eller nästan. När vi åkt två mil hade vi justerat dom flera gånger, och nånstans före Nyköping beslutade sig den vänstra för att lämna skeppet. Fyfan jävla skit-sege lyckades hissa ner fönstret och fånga den innan den vann sin frihet, och som straff fick den tillbringa resten av resan bakom förarstolen. Det borde lära den en läxa.
Under resans gång försökte jag uppdatera fejsboken så ofta som möjligt, vilket gjorde mig gravt åksjuk. Skönt. Vi stannade för att äta på Max i Nyköping, och denna gång tog det inte så farligt lång tid (se Mantorp-rapporten för fullständig redogörelse för det Max-besöket). Efter vi hade ätit körde fyfan jävla skit-sege genom en lerpöl så hans motorcykel som så stolt paraderade frampå husvagnen fick lite ny dekor i form av lerstänk. Hoho. Vi stannade på Shell Nyköpingsbro för att tanka Forden och torka av geggan från kolfiberkåporna. Jag hade ju inte kört i nån lerpöl, så jag satt bara kvar i bieln medan fyfan jävla skit-sege gnuggade på sina kåpor. Turister stannade och pratade med honom på engelska om Isle of Man och andra dumheter. Jag satt förnöjd och lyssnade på fyfan jävla skit-seges försök att göra sig förstådd på utriksika. Don't quit your day job. Det är engelska och betyder att man inte ska sluta på sitt vanliga jobb för att bli tolk eller nånting sånt.
Till slut kom vi fram till Sviestad och förfärades över mängden husvagnar, husbilar och människor. Vi möttes av en depåvärd som välvilligt visade oss till en plats precis utanför muggen. Vi slapp i alla fall stå mitt i rännan som blir mycket flodlik i regn. Sjukt nöjda med det. Vi började klåpa upp tältet bestående av sjutusen rör, hörn, nockar, stroppar och skit och fyllde det sedan med allt vi packat med oss. Det blev himla fint. Sen fick man sova! Fyfan jävla skit-sege gjorde anspråk på "dubbelsängen" baktill i husvagnen och jag fick nödbritsen fram.
Fredag, free practice day:
Jag vaknade till ljudet av regnets smattrande mot taket. Det är märkligt hur det i princip ALLTID är så. Har det inte regnat på en månad, så gör det garanterat det när man har ställt upp ett tält i en depå. Man skulle betala fredagsträningen på plats så vi betalade inget, utan dukade istället upp frukost och tittade ut på de stackars satarna som simmade omkring utanför. Några av dom körde faktiskt ut på banan och cirkulerade. Vi tittade på dom från depåstaketet och huttrade. Till mittenpasset på dagen hade det slutat regna, så vi satte igång däckvärmarna och varmkörde hojar sådär världsvant. BJUMMMMMMBJUMMMMBJUUUUUUUUMMMMMMMM, liksom. Sen gick vi och anmälde oss och betalade. Eftersom LMS är världens bästa klubb fick man rabatt om man inte körde alla pass. Dethade ju kunnat spara en slant om inte fyfan jävla skit-sege "glömt" att ta ut kontanter. Jag släntrade ut från race office tusen spänn fattigare, fyfan jävla skit-sege släntrade ut från race office depåpass, mekband och annat rikare. Märkligt hur det blir ibland.
Sen var det dags att köra. Förhållandena föreföll perfekta, så jag hade gott hopp om att åstadkomma nånting. Tyvärr har vi alltid använt ett fuktat pekfinger som väderstation, så hojarna gick som skit. Ingen botten (inte för att den nånsin har det), inget mellanregister och ingen toppeffekt. Jag körde några varv för att försöka lista ut om den gick fett eller snålt och gick in för att byta munstycke. Jag gissade fel, så när jag väl kom ut på banan igen gick den inte bättre. Balle. Well, banan svängde åt samma håll som vanligt i alla fall, så jag hade fortfarande gott hopp.
Strax före sista passet för dagen började det regna igen. Eftersom hojen stod med slicks på hoppades jag in i det längsta på att det skulle hinna torka upp, men så roligt skulle vi inte ha det.
Fyfan jävla skit-sege har lyxen att kunna skifta blixtsnabbt mellan torr- och regnhjul, medan jag har två helt olika bakfälgar, vilket gör att jag måste justera kedjan och ha mig innan det går att köra. Jag mekade ivrigt och när sju minuter av passet återstod var jag klar. Jag skenade in i husvagnen, bytte om och startade hojen och kom ut på banan när knappt fem minuter återstod. Jag har ingen stor vana av regndäck, men enligt sägnen ska det inte vara några konstigheter. Jag puttrade genom bandepån, delade ut slängkyssar till alla fans och gav benet på ettan ut på banan. Petade i tvåan och drog en bit på den. Bromsade inför esset. Låste framhjulet. Släppte bromsen. Åkte utanför vita linjen. Hoppades att jag inte skulle lyckas köra av banan. Hrrm. Well, på't igen. Rullade varligt genom esset och slog på, funderade på hur jag skulle bete mig för att sänka farten inför torparn. Det gick som tur var bra, men med så kort tid kvar av passet funderade jag mest på vad det här passet skulle kunna lära mig förutom hur man byter fotpinne, styre och lagar kåpan. I nya sektionen bestämde jag mig för att det hela var en usel idé och satte upp handen. Mellan bergskurvan och depåinfarten blev jag omkörd av en gosse som också skulle in i depå. Ja kära nån, vilken succé.
Motorn tog sig fint ut ur depån i alla fall! Man ska se allt från den ljusa sidan.
Strax efter vi kört klart kom vår självutnämnde lökmek Pär a.k.a. Sleven och styrde upp verksamheten. Strax efter honom dök Torkel upp. Det var ont om depåplats på vettiga ställen, så vi erbjöd honom plats i vårt tält. Jag tänkte att en extra 125GP-hoj inte var hela världen. Torkels lilla husvagn rymmer dock mer än man tror, så det kom in en verktygsvagn, två bord, en mekbänk till hojen, en smutsig hoj, en Torkel och lite annat smått och gott. Nu var tältet i alla fall fritt från eko, om man säger.
Vid besiktningen lyckades vi distrahera personalen med ihärdigt tjattrande så dom missade en massa saker på fyfan jävla skit-seges hoj. Bra strategi! På väg ut ur besiktningshallen blev jag stoppad av en men som bara ville tala om att han gillar mina rapporter. Här är en till! Jag uppfattade aldrig namn eller nick, men hej och tack för berömmet igen. Nåt ska jag väl vara bra för här i livet.
Jag och fyfan jävla skit-sege var hungriga. Vi skulle handla också, så vi åkte in till "sta'n". Vi åkte rakt igenom först, för vi är från Stockholm. Sen när vi åkte tillbaka igen insåg vi att vi faktiskt inte hittade nånstans. En snabb fejjankoll visade att Nordgren Racing-meken Peter (a.k.a. Neutral) hade checkat in på Stångebro gatukök ungefär samtidigt som vi fick syn på sagda gatukök mitt i den lantliga idyllen. Vi gick in där, men 3G-masterna i Linköping dras nog med en viss fördröjning för Peter var inte kvar. Som tur var talade de begriplig svenska i grillkiosken och hade faktiskt mat vi kände igen, så vi åt där.
Sen skulle vi handla. Vi iPhonade upp Ica Kvantum och drog igång navigeringsappen och hittade till nån sorts stadsdel som liknade Haninge eller motsvarande håla i Stockholm.
Även där kunde vi göra oss förstådda och köpa varor vi kunde identifiera som ätbara (och drickbara. Mmm... ööööl).
Tillbaka till depån, där vi mest satt i tältet eller husvagnen tills vi fick gå och sova. Sleven skulle sova i mittgången i husvagnen, sa han. Jag undrade stilla om han drabbats av minnesförlust (fyfan jävla skit-sege har köpt slevens gamla husvagn, förstår ni) eller om han börjat en ny bana som fakir. Tre män på sex kvadratmeter husvagn gjorde att öronproppar skulle bli nödvändiga. Jag lurade på att packa upp ett extra par att sticka i näsan men struntade i det av rädsla att kränka de andra.
Lördag, race day 1!
Jag hade satt väckarklockan (haha, skoja bara. iPhonen, såklart) på 06.45 så jag inte skulle hamna i tidsnöd med nånting. Tyvärr vaknade jag redan 03.38 och undrade varför det var så jävla tyst.
jag kom på att jag hade öronproppar i och tog ur den ena. Märkligt hur hörselgången vidgas av öronproppar, ömt och uttöjt och konstigt. Jag insåg också att det inte alls var speciellt tyst, det var flera andra i husvagnen som andades och gick på. Jag stoppade tillbaka öronproppen och lyckades ligga kvar i "sängen" ända till 06.40 via ideliga uppvaknanden. Gick upp och störtade in i duschen innan nån annan vaknade. Jag kan utan överdrift påstå att jag vantrivs med tanken att duscha med andra män. Yuk. Sleven den vällustige, förföljde mig dock in i toalettbyggnaden, men när han vågade kika runt hörnet var jag redan klar. Ha! Nu var jag i allt annat än tidsnöd, så jag visste inte vad jag skulle göra riktigt. Surfade lite internet med iPhonen, pratade tyst med Sleven och till slut var klockan åtta så vi kunde sätta igång med dagens verksamhet. Äta frukost och såna grejer. Vi skulle köra kval 10.20 så det fanns gott om tid att döda. Klockan går dock fort och sakta om vartannat i en depå, så plötsligt var det dags.
Allt var klart eftersom Sleven fixade och donade med allt möjligt, så det var bara att dra på sig läderkläderna och köra som en furie, eller nåt sånt. Efter lite pumpgasande rullade jag iväg mot utsläppet. Det var jävligt fränt med en massa likadana hojar som lät och rök, så jag försökte njuta av ögonblicket. Det gick bra tills jag skulle försöka köra. Jag kom ut som ungefär femma från slutet. Lyckades köra om George #98 ganska omgående och hade Asger #23 framför mig. Han körde inte vansinnigt fort. Faktum är att han körde något långsammare än jag, vilket i sig är märkligt. Jag kom ikapp honom in i varje böj, men saknar bollar nog att köra förbi. Mitt inre barn började se livet passera revy, när jag insåg att när det är tävling är det liksom meningen att man ska köra om.
Det är ju farligt? Det går inte att köra om utan att nån känner sig kränkt! Jag bytte strategi och slog av lite för att få en lucka och sen köra ikapp och på så vis sätta en bra tid. Tyvärr var det som man kanske kan förvänta sig en usel strategi, eftersom det gjorde att Magnus #37 kom upp jämsides på rakan på sin gamla 1990-hoj. Mitt inre barn avled på plats. Som tur var kom Magnus inte förbi, så jag försökte köra lite fortare. Det gick bra tills jag var på väg in i torparn och Linus Harrysson passerade i dubbla hastigheten. Mitt inre barn gick inte att återuppliva, så jag gjorde en mycket GP fotviftning mitt i nya sektionen till Magnus #37s och Torkels stora besvikelse. Torkel har på nåt vis fått för sig att han skulle köra förbi mig. Jag har ett tips, Torkel: Vänta bara några minuter. Jag rullar över och spelar död när som helst. På väg in i depå såg jag att dom flaggade av passet, så jag missade inte vansinnigt mycket ändå.
Sviestad-SM. Jag borde naturligtvis ha tänkt igenom anmälan något mer noga än jag gjorde, eftersom min pallplats på VM i KM tidigare i år skänktes till mig av NGK eller Denso, när Calle Thorssells motorcykel krävde nya tändstift. Men jag tänker sällan klart när jag tror mig ha åstadkommit något, så anmäld till SM it was.
Eftersom man såklart behöver träna litet så åkte jag till Sviestad en gång efter KM för att toppa formen. Fru Fortuna belönade mig den gången med ett monsunregn en kvart innan träningen började.
Tio minuter innan träningen började var det sol igen. Jag tvekade länge om vilka däck jag skulle ha och valde regndäck och körde ut. Halvvägs in i passet var det mestadels torrt. Till passet efter var det helt torrt och jag var laddad som fan. Tyvärr beslöt sig mitt avgasrör att gå av, vilket gjorde att jag fick åka hem med svansen mellan benen och prestationsångesten pumpande. Jag insåg aldrig att Fru Fortunas regn följt av sol var en välvillig handling, såhär med facit i hand.
Efter att jag fått röret svetsat hos Nikasilproffsen åkte Team DNS till Gotland. Där kraschade fyfan jävla skit-sege på första flygande varvet, första passet, första dagen. Jag sparade mig ända till andra flygande varvet, andra passet, första dagen. Fy fan, vad bra det gick! Vi tejpade ihop kåporna och bytte det som behövde bytas och körde glatt vidare hela helgen. Fyfan jävla skit-sege låter sig inte skrämmas av en vurpa (mest för att han vet att han klantade sig), men jag hade lite svårt att få upp farten eftersom jag inte gjorde nåting fel alls. Min ingångsfart i kraschkurvan var korrekt, möjligen var kurvan för tvär eller så var det nåt på banan. Det hade i alla fall inget med mig att göra.
Veckorna mellan Gotland och Sviestad-SM gick åt till att laga hojar och byta kolvar och fotpinnar och annat skit som inte hade blivit fackmannamässigt åtgärdat. Det blev det väl inte nu heller, men något rakare vågar jag nog drista mig till att säga att allt blev.
Fyfan jävla skit-sege krävde att jag pimpade upp hans kolfiberkåpor innan SM, så femton timmar jag kunde ha använt till sömn gick åt till att varsamt smeka på folie på kåpor istället. Som tur är blev det våldsamt snyggt, så det var väl värt det då.
Torsdag, dag för avfärd:
Jobba! Aldrig fel som uppladdning för att prestera något. På onsdagkvällen hade fyfan jävla skit-sege kommit på att den tänkta dragbilen (från England, go figure) inte skulle gå att använda som dragbil. Mycket på grund av att den är just engelsk, och därmed kröker kardaner och spränger drivknutar och allt vad det var. Han lyckades efter femton panikslagna SMS kläma fram att han lånat en... Ford. En Ford? EN FORD?! Ja, herregud. Ett fall rakt åt sidan, kan man väl säga. Sent om sider dök fyfan jävla skit-sege upp i sagda Ford med husvagnen på släp. Jag slutade jobba tvärt och vi tog oss till racingverksta'n och började lasta. Min motorcykel skulle in i husvagnen. Det gick precis, om man lyfte den inna da twelve o'clock position, saxade in den genom dörren och vred den ett kvarts varv innan man släppte ner framänden pekande bakåt i husvagnen. Skitlätt. Fyfan jävla skit-seges hoj hade en custom made ställning på dragstången, så den parkerade sig ju där i princip av sig själv. Okej, hojarna lastade. Då var det bara resten som skulle in. Åtta lådor, fyra soppadukar, depåstöd, däck, regnhjul osv. Klockan sju ringde min kollega från jobbet och frågade hur långt vi hade kommit. Vi hade kommit nowhere.
Med allt inne skulle vi bara montera de sprillans nya, mycket luxuösa husvagnsspeglarna. Det gick. Inte. Eller nästan. När vi åkt två mil hade vi justerat dom flera gånger, och nånstans före Nyköping beslutade sig den vänstra för att lämna skeppet. Fyfan jävla skit-sege lyckades hissa ner fönstret och fånga den innan den vann sin frihet, och som straff fick den tillbringa resten av resan bakom förarstolen. Det borde lära den en läxa.
Under resans gång försökte jag uppdatera fejsboken så ofta som möjligt, vilket gjorde mig gravt åksjuk. Skönt. Vi stannade för att äta på Max i Nyköping, och denna gång tog det inte så farligt lång tid (se Mantorp-rapporten för fullständig redogörelse för det Max-besöket). Efter vi hade ätit körde fyfan jävla skit-sege genom en lerpöl så hans motorcykel som så stolt paraderade frampå husvagnen fick lite ny dekor i form av lerstänk. Hoho. Vi stannade på Shell Nyköpingsbro för att tanka Forden och torka av geggan från kolfiberkåporna. Jag hade ju inte kört i nån lerpöl, så jag satt bara kvar i bieln medan fyfan jävla skit-sege gnuggade på sina kåpor. Turister stannade och pratade med honom på engelska om Isle of Man och andra dumheter. Jag satt förnöjd och lyssnade på fyfan jävla skit-seges försök att göra sig förstådd på utriksika. Don't quit your day job. Det är engelska och betyder att man inte ska sluta på sitt vanliga jobb för att bli tolk eller nånting sånt.
Till slut kom vi fram till Sviestad och förfärades över mängden husvagnar, husbilar och människor. Vi möttes av en depåvärd som välvilligt visade oss till en plats precis utanför muggen. Vi slapp i alla fall stå mitt i rännan som blir mycket flodlik i regn. Sjukt nöjda med det. Vi började klåpa upp tältet bestående av sjutusen rör, hörn, nockar, stroppar och skit och fyllde det sedan med allt vi packat med oss. Det blev himla fint. Sen fick man sova! Fyfan jävla skit-sege gjorde anspråk på "dubbelsängen" baktill i husvagnen och jag fick nödbritsen fram.
Fredag, free practice day:
Jag vaknade till ljudet av regnets smattrande mot taket. Det är märkligt hur det i princip ALLTID är så. Har det inte regnat på en månad, så gör det garanterat det när man har ställt upp ett tält i en depå. Man skulle betala fredagsträningen på plats så vi betalade inget, utan dukade istället upp frukost och tittade ut på de stackars satarna som simmade omkring utanför. Några av dom körde faktiskt ut på banan och cirkulerade. Vi tittade på dom från depåstaketet och huttrade. Till mittenpasset på dagen hade det slutat regna, så vi satte igång däckvärmarna och varmkörde hojar sådär världsvant. BJUMMMMMMBJUMMMMBJUUUUUUUUMMMMMMMM, liksom. Sen gick vi och anmälde oss och betalade. Eftersom LMS är världens bästa klubb fick man rabatt om man inte körde alla pass. Dethade ju kunnat spara en slant om inte fyfan jävla skit-sege "glömt" att ta ut kontanter. Jag släntrade ut från race office tusen spänn fattigare, fyfan jävla skit-sege släntrade ut från race office depåpass, mekband och annat rikare. Märkligt hur det blir ibland.
Sen var det dags att köra. Förhållandena föreföll perfekta, så jag hade gott hopp om att åstadkomma nånting. Tyvärr har vi alltid använt ett fuktat pekfinger som väderstation, så hojarna gick som skit. Ingen botten (inte för att den nånsin har det), inget mellanregister och ingen toppeffekt. Jag körde några varv för att försöka lista ut om den gick fett eller snålt och gick in för att byta munstycke. Jag gissade fel, så när jag väl kom ut på banan igen gick den inte bättre. Balle. Well, banan svängde åt samma håll som vanligt i alla fall, så jag hade fortfarande gott hopp.
Strax före sista passet för dagen började det regna igen. Eftersom hojen stod med slicks på hoppades jag in i det längsta på att det skulle hinna torka upp, men så roligt skulle vi inte ha det.
Fyfan jävla skit-sege har lyxen att kunna skifta blixtsnabbt mellan torr- och regnhjul, medan jag har två helt olika bakfälgar, vilket gör att jag måste justera kedjan och ha mig innan det går att köra. Jag mekade ivrigt och när sju minuter av passet återstod var jag klar. Jag skenade in i husvagnen, bytte om och startade hojen och kom ut på banan när knappt fem minuter återstod. Jag har ingen stor vana av regndäck, men enligt sägnen ska det inte vara några konstigheter. Jag puttrade genom bandepån, delade ut slängkyssar till alla fans och gav benet på ettan ut på banan. Petade i tvåan och drog en bit på den. Bromsade inför esset. Låste framhjulet. Släppte bromsen. Åkte utanför vita linjen. Hoppades att jag inte skulle lyckas köra av banan. Hrrm. Well, på't igen. Rullade varligt genom esset och slog på, funderade på hur jag skulle bete mig för att sänka farten inför torparn. Det gick som tur var bra, men med så kort tid kvar av passet funderade jag mest på vad det här passet skulle kunna lära mig förutom hur man byter fotpinne, styre och lagar kåpan. I nya sektionen bestämde jag mig för att det hela var en usel idé och satte upp handen. Mellan bergskurvan och depåinfarten blev jag omkörd av en gosse som också skulle in i depå. Ja kära nån, vilken succé.
Motorn tog sig fint ut ur depån i alla fall! Man ska se allt från den ljusa sidan.
Strax efter vi kört klart kom vår självutnämnde lökmek Pär a.k.a. Sleven och styrde upp verksamheten. Strax efter honom dök Torkel upp. Det var ont om depåplats på vettiga ställen, så vi erbjöd honom plats i vårt tält. Jag tänkte att en extra 125GP-hoj inte var hela världen. Torkels lilla husvagn rymmer dock mer än man tror, så det kom in en verktygsvagn, två bord, en mekbänk till hojen, en smutsig hoj, en Torkel och lite annat smått och gott. Nu var tältet i alla fall fritt från eko, om man säger.
Vid besiktningen lyckades vi distrahera personalen med ihärdigt tjattrande så dom missade en massa saker på fyfan jävla skit-seges hoj. Bra strategi! På väg ut ur besiktningshallen blev jag stoppad av en men som bara ville tala om att han gillar mina rapporter. Här är en till! Jag uppfattade aldrig namn eller nick, men hej och tack för berömmet igen. Nåt ska jag väl vara bra för här i livet.
Jag och fyfan jävla skit-sege var hungriga. Vi skulle handla också, så vi åkte in till "sta'n". Vi åkte rakt igenom först, för vi är från Stockholm. Sen när vi åkte tillbaka igen insåg vi att vi faktiskt inte hittade nånstans. En snabb fejjankoll visade att Nordgren Racing-meken Peter (a.k.a. Neutral) hade checkat in på Stångebro gatukök ungefär samtidigt som vi fick syn på sagda gatukök mitt i den lantliga idyllen. Vi gick in där, men 3G-masterna i Linköping dras nog med en viss fördröjning för Peter var inte kvar. Som tur var talade de begriplig svenska i grillkiosken och hade faktiskt mat vi kände igen, så vi åt där.
Sen skulle vi handla. Vi iPhonade upp Ica Kvantum och drog igång navigeringsappen och hittade till nån sorts stadsdel som liknade Haninge eller motsvarande håla i Stockholm.
Även där kunde vi göra oss förstådda och köpa varor vi kunde identifiera som ätbara (och drickbara. Mmm... ööööl).
Tillbaka till depån, där vi mest satt i tältet eller husvagnen tills vi fick gå och sova. Sleven skulle sova i mittgången i husvagnen, sa han. Jag undrade stilla om han drabbats av minnesförlust (fyfan jävla skit-sege har köpt slevens gamla husvagn, förstår ni) eller om han börjat en ny bana som fakir. Tre män på sex kvadratmeter husvagn gjorde att öronproppar skulle bli nödvändiga. Jag lurade på att packa upp ett extra par att sticka i näsan men struntade i det av rädsla att kränka de andra.
Lördag, race day 1!
Jag hade satt väckarklockan (haha, skoja bara. iPhonen, såklart) på 06.45 så jag inte skulle hamna i tidsnöd med nånting. Tyvärr vaknade jag redan 03.38 och undrade varför det var så jävla tyst.
jag kom på att jag hade öronproppar i och tog ur den ena. Märkligt hur hörselgången vidgas av öronproppar, ömt och uttöjt och konstigt. Jag insåg också att det inte alls var speciellt tyst, det var flera andra i husvagnen som andades och gick på. Jag stoppade tillbaka öronproppen och lyckades ligga kvar i "sängen" ända till 06.40 via ideliga uppvaknanden. Gick upp och störtade in i duschen innan nån annan vaknade. Jag kan utan överdrift påstå att jag vantrivs med tanken att duscha med andra män. Yuk. Sleven den vällustige, förföljde mig dock in i toalettbyggnaden, men när han vågade kika runt hörnet var jag redan klar. Ha! Nu var jag i allt annat än tidsnöd, så jag visste inte vad jag skulle göra riktigt. Surfade lite internet med iPhonen, pratade tyst med Sleven och till slut var klockan åtta så vi kunde sätta igång med dagens verksamhet. Äta frukost och såna grejer. Vi skulle köra kval 10.20 så det fanns gott om tid att döda. Klockan går dock fort och sakta om vartannat i en depå, så plötsligt var det dags.
Allt var klart eftersom Sleven fixade och donade med allt möjligt, så det var bara att dra på sig läderkläderna och köra som en furie, eller nåt sånt. Efter lite pumpgasande rullade jag iväg mot utsläppet. Det var jävligt fränt med en massa likadana hojar som lät och rök, så jag försökte njuta av ögonblicket. Det gick bra tills jag skulle försöka köra. Jag kom ut som ungefär femma från slutet. Lyckades köra om George #98 ganska omgående och hade Asger #23 framför mig. Han körde inte vansinnigt fort. Faktum är att han körde något långsammare än jag, vilket i sig är märkligt. Jag kom ikapp honom in i varje böj, men saknar bollar nog att köra förbi. Mitt inre barn började se livet passera revy, när jag insåg att när det är tävling är det liksom meningen att man ska köra om.
Det är ju farligt? Det går inte att köra om utan att nån känner sig kränkt! Jag bytte strategi och slog av lite för att få en lucka och sen köra ikapp och på så vis sätta en bra tid. Tyvärr var det som man kanske kan förvänta sig en usel strategi, eftersom det gjorde att Magnus #37 kom upp jämsides på rakan på sin gamla 1990-hoj. Mitt inre barn avled på plats. Som tur var kom Magnus inte förbi, så jag försökte köra lite fortare. Det gick bra tills jag var på väg in i torparn och Linus Harrysson passerade i dubbla hastigheten. Mitt inre barn gick inte att återuppliva, så jag gjorde en mycket GP fotviftning mitt i nya sektionen till Magnus #37s och Torkels stora besvikelse. Torkel har på nåt vis fått för sig att han skulle köra förbi mig. Jag har ett tips, Torkel: Vänta bara några minuter. Jag rullar över och spelar död när som helst. På väg in i depå såg jag att dom flaggade av passet, så jag missade inte vansinnigt mycket ändå.
, men då krävs det en hoj som svänger dit man vill, och som är snabbare än en 50cc Tomos med jackad kölv. Du kan ta min blygsamma framfart som ett kvitto på att din racer kräver att du skruvar dit de snabba JHA-prylarna, skaffar ett 2004-kåpset (icke lackerat, givetvis!) och så kopierar vi #111-hojens samtliga inställningar till nästa gång. "There is something seriously wrong with bike-a, team tried a lot of-a front end settings, baaaaaat could not nail-aaaaa the problem. Also, for me, power was-aaa this weekend not so good, baaaaaat with some new factory parts
och domedagen kännas allt nämre
