sege
Fy fan jävla skit-
Det här blir nog ganska ren racerapport för allt runtomkring har Mattias på ett obegripligt sätt redan beskrivit. Jag vill egentligen bara hoppa rakt på 10 sista varven på söndagen för allt annat är i jämförelse bara ren skit men jag beskriver väl vägen dit.
Fredagens morgonträning sa crosspappa-Sleven att man sket i om det regnade så det gjorde vi. Passet mitt på dagen var lite småduggigt men torrt och nog bra fäste och det blev nog lite 03-tider som bäst. På eftermiddagen blev det bara 10 min kvar av passet när jag fått på mina regndäck så det blev inte skitmånga varv och ingen superbra tid. Vi skiter i fredagen.
Lördagen var solig och fin, ut på kval ett och brumma på lite. Känns rätt okej, kör runt på låga 03-tider och på sista varvet kör jag 1.02,8, nytt PB med 0,8 sek och 8e tid. Känns ok, där någonstans är min plats i kön. Eftermiddagskvalet sänkte jag ytterliggare 0,3 sek på mitt för passet 26e varv men tyvärr kör småbarnen förjävla skitfort så jag tappar en placering och åker ner i tredje startled på 9e kvaltid. Well, okej då. Gör en kanonstart och löser problemet, start är min grej tänkte jag stillsamt. Eller surt kanske. Jag är nästan mest nöjd med att ha kört runt 45 varv på två kval utan att bli särskilt trött.
RACE! Katastrofdålig start, känns som jag är minst sist iväg. Kopplingen hugger och har sig, vidrigt. Sen minns jag inget, tror jag körde om lite människor till höger och vänster. Till slut ligger jag bakom en liten, liten, LITEN norsk pojke med #16 på hojen. Kör om honom någon gång och han kör om igen på rakan. Surar lite och funderar på hur jag ska lösa problemet tills problemet löser sig genom att en massa varvningar hamnar ivägen för mig i esset, genom crossböj och Torparn så jag tappar hänget på den oranga moppen med glinet på. Kör på in i mål och slutar på 8e plats. Tror mig ha missat en plats på B-pallen till skitungen men det visar sig vara svensk juniorpall och ingen B-pall så vafan. Skitsamma. Nöjd kanske, målet är konstant topp 10 och det nådde jag.
Söndag, helvetes satan vad det regnar. Tvärblött. Aja, barnen brukar vara räddare än jag i blött så jag har stora förhoppningar. Körde 1.09,6 i B-racet när jag krossade Svedberg så 1.10-tid borde man kunna köra på kvalet kanske?
Sagt och gjort; ut på kval och kör.. uruselt. Stelt, dåligt, yxigt och hemskt. 1.11,9 blev bästa tid och 9a på gridden. Vi talar inte mer om det. Usch!
Kval 2 regnar det om möjligt ännu mer. Körningen känns inte alls lika yxigt och hemskt men tiden blir den samme. Går in i depå för att kika lite tider, går betydligt långsammare för alla än kval 1 så jag funderar så smått på att ge upp kvalet. Kommer nog ändå inte kunna förbättra kvalposition. Jag går in och sliter av mig dyblött skinnställ, tyvärr halkar jag ner till 11e plats så det var väl så där men fortfarande tredje startled. Får duga. Jag får göra en kanonstart, har modifierat kopplingen grovt (sleven gav den lite slack i vajern) så nu ska jag starta som jag brukar. Monsterbäst!
Dags för regnrace, min chans att glänsa! Jag gör en.. f*ttstart igen. Helvete. Får nästan motorstopp när jag ska iväg från linjen. Rapporten efteråt sa att jag var 3e sist iväg och det är kanske inte monsterbra och inte riktigt enligt plan. Mitt minne sviker mig kanske lite här, tror jag tar ett par redan in i esset på första varvet och sen lite omkörningar här och var. Har något minne av ombromsning av en in i esset och sen släppte jag bara iväg hojen och gled om en till in i högern i esset. #78 tog jag in i nya sektionen eventuellt eller bergskurvan. Ren och skär vilja och aggression gick det hela på för stunden. Efter några varv låg jag 15 meter efter #38 och började försöka hitta någon form av rytm och känsla. Vet inte hur länge jag låg där men några varv tog det att jaga ikapp men när jag väl var ikapp var det bara börja köra om. Tror jag tog både #38 och #49 på yttern in i esset då ingen av dem alls förstått hur hårt och djupt man kunde bromsa in i esset och vilken fart man kunde glida igenom med. Kändes riktigt najs.
Här någonstans började jag förstå att jag körde med någon annan form av medvetande än jag någonsin gjort förut. Allt kändes lekande lätt, bromspunkter var som bortblåsta, svängpunkt vaFAAAN är det? Has och släpp, vad skulle problemet med det vara? All hjärnkapacitet gick åt till att fundera och tänka taktiskt, leta luckor och ta beslut på bråkdelar av sekunder fast det kändes som de var bearbetade i flera veckor. Jag upplevde nirvana, befann mig i Matrix. I was riding in the ZONE som det heter enligt Mattias. Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes, jag kände det då men förstod det inte riktigt.
Jag spenderade ett antal varv med att bromsa om min kombatant från lördagen, #16, på innern in i esset och så körde han om mig som ett möte på rakan. Jag förlorade igår, jag tänkte INTE göra det igen. Aldrig, pokal eller hospital var det som gällde. Jag tar inte stryk av satans norrmän, aldrig. Jag behövde någon bättre taktik, lördagen försökte jag stressa av honom utan att lyckas så det skulle nog inte gå idag heller. Sagt och gjort bidade jag min tid ett par varv för att inte göra något dumt. Med 3-4 varv kvar såg jag en blå/vit lagårdsvägg framför oss. Torkel! Varvningar gjorde att jag tappade 7e platsen igår och när jag gnällde lite om det på lördagkvällen till Mossberg sa han mest 'som 8a får man nog ta hand om varvningar själv och inte lita på blå flaggor' så jag tänkte utnyttja Torkel till min fördel.
Taktiken blev; kör om #16-ungen när vi närmade oss Torkel och hoppas på att Torkel var i vägen för skitungen så jag kunde få den lilla, lilla lucka jag behövde för att få fritt varv. Jag var snabbare varvet runt förutom rakan och om jag bara kunde hålla honom bakom ett varv på rakan var 'segern' min. Om jag minns rätt bromsade #16 på sig i esset lite lite och jag dök. Torkel var tyvärr fortfarande en bit bort men jag hade hopp om att köra om så fort som möjligt. På rakan slickade jag mer eller mindre högerkant för att Skitungen<tm> skulle få köra om på GRUSET om han skulle om där alternativt försöka bromsa om sig på yttern och då tänkte jag stänga hårt och elakt. Snälla barn får inte äta.. barn? Well, på rakan kom ingen skitunge, jag tog Torkel in i bergskurvan och stod på.
Ja herrejävlar vad jag stod på, kikade på laptimern under inbromsningen (bara det, vem fan kan titta på en laptimer under full broms i väta?) och där stod 1.09nånting. WHUT? Hur gick det till? Aja, ner med huvudet, stå på, fixa lucka till rakan sa jag till mig själv högt och körde allt vad tygen höll. Det jazzade om bakhjul i esset, gled om bakhjul i Torparn, protesterade vilt under inbromsning i nya sektionen, gled växlande fram/bak när jag vek över från höger till vänster. Ny tid, 1.09 IGEN, damn, nu MÅSTE det vara lucka. Ska jag lugna ner mig för att inte krascha? Tänk Mantorp, då fikade jag sista varven och tappade femteplats. Aldrig, jag kör på, den här 'segen' är MIN! Ett varv till, det kändes inte särskilt dramatiskt. Alla upplevelser, känslor, feedback från hojen, allt var i slow motion. Högerhanden stod i direkt kontakt med däck, underlag och visste friktionen i realtid, allt jag behövde göra var att åka med, det var inget jobbigt, inget ansträngande, inte läskigt, inte nervöst. Det var bara.. så jävla underbart. Om det är så här att knarka förstår jag att man fastnar, jag vill uppleva det igen.
In över mållinjen, huvudet ner bakom kåpglaset tidigt tidigt i Sviestadböjen och full mutter så tidigt jag vågade, tänk om han har monsterfart och tar mig över linjen, då förlorar jag! Jag vägrar förlora! När jag gått över linjen tittar jag bakåt och ser.. ingen, sen ingen, sen ingen och ännu färre. Jag hade fullständigt pulvriserat motståndet på de tre sista varven. Trots att den norske gutten sänkte sig till 1.10-tider han han inget att sätta emot.
Jag spöade honom med SEX sekunder. Mitt sista varv var en 1.08,9-tid, 4e bästa tid i rejset och 3e av de som kom i mål. Jag kom in i depån och i park fermé och viftade frenetiskt mot laptimern, lycklig som ett barn på julafton. Fick rapport om att jag kom femma. FEMMA! Äntligen en fakking topp-5 i SM.
Jag vann, över den talangfulla lilla norska pojken (som kör ifrån mig som skit nästa år men skit i det nu), över #78 Berntsson och #38 Engelbrektsson som är gamla rävar i klassen. Före #49 som har varit SM 2a enligt herr crosspappa-Sleven. Bättre varvtid än den danska pojken Emil som är monstersnabb, bättre varvtid än Harrysson som är talangfull liten grabb med finfin moppe med all inclusive i kitväg från team Nordgren
JAG, en fet gammal och fattig gubbe på en moppe. Hur fan gick det här till?
Anledningen är Matrix-känslan? Once you're in the Matrix you don't TRY, you just DO! Jag GJORDE bara, jag försökte inte köra motorcykel, jag tänkte inte köra motorcykel. Den bara körde sig själv, helt magiskt.
Om talang går ut på att på kommando hamna i zonen så måste jag börja meditera. Jag trodde köra motorcykel fort var svårt men det är köra motorcykel sakta som är svårt. Att köra motorcykel vansinnesfort är.. plättlätt. När man väl gör det.
Nu kommer vi till pudelns kärna; kommer jag få uppleva det igen? Hur hamnade jag där? Vad gjorde jag?
Och till slut så vill jag naturligtvis tacka mitt team, Mattias och crosspappa-Sleven som tog hand om mig, lagade mat, lagade moppe, tankade, putsade, krängde däck och såg till att det bara var att köra. TACK och åter TACK!
Fredagens morgonträning sa crosspappa-Sleven att man sket i om det regnade så det gjorde vi. Passet mitt på dagen var lite småduggigt men torrt och nog bra fäste och det blev nog lite 03-tider som bäst. På eftermiddagen blev det bara 10 min kvar av passet när jag fått på mina regndäck så det blev inte skitmånga varv och ingen superbra tid. Vi skiter i fredagen.
Lördagen var solig och fin, ut på kval ett och brumma på lite. Känns rätt okej, kör runt på låga 03-tider och på sista varvet kör jag 1.02,8, nytt PB med 0,8 sek och 8e tid. Känns ok, där någonstans är min plats i kön. Eftermiddagskvalet sänkte jag ytterliggare 0,3 sek på mitt för passet 26e varv men tyvärr kör småbarnen förjävla skitfort så jag tappar en placering och åker ner i tredje startled på 9e kvaltid. Well, okej då. Gör en kanonstart och löser problemet, start är min grej tänkte jag stillsamt. Eller surt kanske. Jag är nästan mest nöjd med att ha kört runt 45 varv på två kval utan att bli särskilt trött.
RACE! Katastrofdålig start, känns som jag är minst sist iväg. Kopplingen hugger och har sig, vidrigt. Sen minns jag inget, tror jag körde om lite människor till höger och vänster. Till slut ligger jag bakom en liten, liten, LITEN norsk pojke med #16 på hojen. Kör om honom någon gång och han kör om igen på rakan. Surar lite och funderar på hur jag ska lösa problemet tills problemet löser sig genom att en massa varvningar hamnar ivägen för mig i esset, genom crossböj och Torparn så jag tappar hänget på den oranga moppen med glinet på. Kör på in i mål och slutar på 8e plats. Tror mig ha missat en plats på B-pallen till skitungen men det visar sig vara svensk juniorpall och ingen B-pall så vafan. Skitsamma. Nöjd kanske, målet är konstant topp 10 och det nådde jag.
Söndag, helvetes satan vad det regnar. Tvärblött. Aja, barnen brukar vara räddare än jag i blött så jag har stora förhoppningar. Körde 1.09,6 i B-racet när jag krossade Svedberg så 1.10-tid borde man kunna köra på kvalet kanske?
Sagt och gjort; ut på kval och kör.. uruselt. Stelt, dåligt, yxigt och hemskt. 1.11,9 blev bästa tid och 9a på gridden. Vi talar inte mer om det. Usch!
Kval 2 regnar det om möjligt ännu mer. Körningen känns inte alls lika yxigt och hemskt men tiden blir den samme. Går in i depå för att kika lite tider, går betydligt långsammare för alla än kval 1 så jag funderar så smått på att ge upp kvalet. Kommer nog ändå inte kunna förbättra kvalposition. Jag går in och sliter av mig dyblött skinnställ, tyvärr halkar jag ner till 11e plats så det var väl så där men fortfarande tredje startled. Får duga. Jag får göra en kanonstart, har modifierat kopplingen grovt (sleven gav den lite slack i vajern) så nu ska jag starta som jag brukar. Monsterbäst!
Dags för regnrace, min chans att glänsa! Jag gör en.. f*ttstart igen. Helvete. Får nästan motorstopp när jag ska iväg från linjen. Rapporten efteråt sa att jag var 3e sist iväg och det är kanske inte monsterbra och inte riktigt enligt plan. Mitt minne sviker mig kanske lite här, tror jag tar ett par redan in i esset på första varvet och sen lite omkörningar här och var. Har något minne av ombromsning av en in i esset och sen släppte jag bara iväg hojen och gled om en till in i högern i esset. #78 tog jag in i nya sektionen eventuellt eller bergskurvan. Ren och skär vilja och aggression gick det hela på för stunden. Efter några varv låg jag 15 meter efter #38 och började försöka hitta någon form av rytm och känsla. Vet inte hur länge jag låg där men några varv tog det att jaga ikapp men när jag väl var ikapp var det bara börja köra om. Tror jag tog både #38 och #49 på yttern in i esset då ingen av dem alls förstått hur hårt och djupt man kunde bromsa in i esset och vilken fart man kunde glida igenom med. Kändes riktigt najs.
Här någonstans började jag förstå att jag körde med någon annan form av medvetande än jag någonsin gjort förut. Allt kändes lekande lätt, bromspunkter var som bortblåsta, svängpunkt vaFAAAN är det? Has och släpp, vad skulle problemet med det vara? All hjärnkapacitet gick åt till att fundera och tänka taktiskt, leta luckor och ta beslut på bråkdelar av sekunder fast det kändes som de var bearbetade i flera veckor. Jag upplevde nirvana, befann mig i Matrix. I was riding in the ZONE som det heter enligt Mattias. Jag kan inte med ord beskriva hur det kändes, jag kände det då men förstod det inte riktigt.
Jag spenderade ett antal varv med att bromsa om min kombatant från lördagen, #16, på innern in i esset och så körde han om mig som ett möte på rakan. Jag förlorade igår, jag tänkte INTE göra det igen. Aldrig, pokal eller hospital var det som gällde. Jag tar inte stryk av satans norrmän, aldrig. Jag behövde någon bättre taktik, lördagen försökte jag stressa av honom utan att lyckas så det skulle nog inte gå idag heller. Sagt och gjort bidade jag min tid ett par varv för att inte göra något dumt. Med 3-4 varv kvar såg jag en blå/vit lagårdsvägg framför oss. Torkel! Varvningar gjorde att jag tappade 7e platsen igår och när jag gnällde lite om det på lördagkvällen till Mossberg sa han mest 'som 8a får man nog ta hand om varvningar själv och inte lita på blå flaggor' så jag tänkte utnyttja Torkel till min fördel.
Taktiken blev; kör om #16-ungen när vi närmade oss Torkel och hoppas på att Torkel var i vägen för skitungen så jag kunde få den lilla, lilla lucka jag behövde för att få fritt varv. Jag var snabbare varvet runt förutom rakan och om jag bara kunde hålla honom bakom ett varv på rakan var 'segern' min. Om jag minns rätt bromsade #16 på sig i esset lite lite och jag dök. Torkel var tyvärr fortfarande en bit bort men jag hade hopp om att köra om så fort som möjligt. På rakan slickade jag mer eller mindre högerkant för att Skitungen<tm> skulle få köra om på GRUSET om han skulle om där alternativt försöka bromsa om sig på yttern och då tänkte jag stänga hårt och elakt. Snälla barn får inte äta.. barn? Well, på rakan kom ingen skitunge, jag tog Torkel in i bergskurvan och stod på.
Ja herrejävlar vad jag stod på, kikade på laptimern under inbromsningen (bara det, vem fan kan titta på en laptimer under full broms i väta?) och där stod 1.09nånting. WHUT? Hur gick det till? Aja, ner med huvudet, stå på, fixa lucka till rakan sa jag till mig själv högt och körde allt vad tygen höll. Det jazzade om bakhjul i esset, gled om bakhjul i Torparn, protesterade vilt under inbromsning i nya sektionen, gled växlande fram/bak när jag vek över från höger till vänster. Ny tid, 1.09 IGEN, damn, nu MÅSTE det vara lucka. Ska jag lugna ner mig för att inte krascha? Tänk Mantorp, då fikade jag sista varven och tappade femteplats. Aldrig, jag kör på, den här 'segen' är MIN! Ett varv till, det kändes inte särskilt dramatiskt. Alla upplevelser, känslor, feedback från hojen, allt var i slow motion. Högerhanden stod i direkt kontakt med däck, underlag och visste friktionen i realtid, allt jag behövde göra var att åka med, det var inget jobbigt, inget ansträngande, inte läskigt, inte nervöst. Det var bara.. så jävla underbart. Om det är så här att knarka förstår jag att man fastnar, jag vill uppleva det igen.
In över mållinjen, huvudet ner bakom kåpglaset tidigt tidigt i Sviestadböjen och full mutter så tidigt jag vågade, tänk om han har monsterfart och tar mig över linjen, då förlorar jag! Jag vägrar förlora! När jag gått över linjen tittar jag bakåt och ser.. ingen, sen ingen, sen ingen och ännu färre. Jag hade fullständigt pulvriserat motståndet på de tre sista varven. Trots att den norske gutten sänkte sig till 1.10-tider han han inget att sätta emot.
Jag spöade honom med SEX sekunder. Mitt sista varv var en 1.08,9-tid, 4e bästa tid i rejset och 3e av de som kom i mål. Jag kom in i depån och i park fermé och viftade frenetiskt mot laptimern, lycklig som ett barn på julafton. Fick rapport om att jag kom femma. FEMMA! Äntligen en fakking topp-5 i SM.
Jag vann, över den talangfulla lilla norska pojken (som kör ifrån mig som skit nästa år men skit i det nu), över #78 Berntsson och #38 Engelbrektsson som är gamla rävar i klassen. Före #49 som har varit SM 2a enligt herr crosspappa-Sleven. Bättre varvtid än den danska pojken Emil som är monstersnabb, bättre varvtid än Harrysson som är talangfull liten grabb med finfin moppe med all inclusive i kitväg från team Nordgren
JAG, en fet gammal och fattig gubbe på en moppe. Hur fan gick det här till?
Anledningen är Matrix-känslan? Once you're in the Matrix you don't TRY, you just DO! Jag GJORDE bara, jag försökte inte köra motorcykel, jag tänkte inte köra motorcykel. Den bara körde sig själv, helt magiskt.
Om talang går ut på att på kommando hamna i zonen så måste jag börja meditera. Jag trodde köra motorcykel fort var svårt men det är köra motorcykel sakta som är svårt. Att köra motorcykel vansinnesfort är.. plättlätt. När man väl gör det.
Nu kommer vi till pudelns kärna; kommer jag få uppleva det igen? Hur hamnade jag där? Vad gjorde jag?
Och till slut så vill jag naturligtvis tacka mitt team, Mattias och crosspappa-Sleven som tog hand om mig, lagade mat, lagade moppe, tankade, putsade, krängde däck och såg till att det bara var att köra. TACK och åter TACK!
