Jalle skrev:Äntligen börjar den gamle Valmers vakna till liv igen.
Åk nu hem till mor och far ett par dagar innan festen, gå ut i garaget och dra av skynket från den gamle sure 240:in som välkonserverad står i garaget, eftersom du innerst inne visste att storstadsfjolleriet inte helt skulle utplåna spåren av finkelolja i blodet.
Ta en redi klunk ur dunken, smek med fingrarna över bakrutans Pioneer klistermärke, kolla så att de breddade plåtfälgarna inte har rostat, smek den hemmagjorda toningen på rutorna och konstatera nöjt att du gjorde ett bra jobb 1989: inga bubblor här inte!
Kanske tom en svag doft av de 47 olika wunderbaums som hänger i backspegeln finns kvar? Sitter den extramonterade varvräknaren fortfarande kvar på instrumentbrädan? Funkar belysningen i den fortfarande? Kommer du ihåg vilken sjå det var att dra ström från halvljuskontakten?
Känn efter i askkoppen om skolkortet på Ann-Marie fortfarande ligger kvar.
(Fan, ho va bra granner den tösa!)
Slå på tändingen, se hur den gamle Pioneer KEH5100 lyser upp kupén och "Bye Bye Johnny" vrålar i de feta 250 wattarna i bak. Glöm inte att du tog för klen kabel till slutsteget och att det gärna vill ryka lite från den.
Sätt dig nu i baksätet, tryck in en dubbel General-lös, dreck resten av dunken, somna, vakna igen och skrik: PESSEPAUS!!!!!!
Sen spyr du ner hela pojkrummet, farsan hotar med stryk och morsan säger att pöjken ä nog bara magsjuk. Nu är du redo för en rekorderlig fest - som dä va förr!
Ha män se, hat så sköj!
Rapport från kraftig fylla i djupaste värmladsskogen:
Nog blev det en blöt tillställning alltid, men det är bara att inse att man inte längre har förmågan att snapsa HB ohämmat. Cocacola-groggen, som blandas cirka 60/40, är inte heller lika lätt att få ned. Berusningsgraden var det dock inget fel på, fast värden verkade ha rationaliserat bort Meduza-låtarna helt. Kanske en eftergift till diverse sambos (läs husfrid)? Kvällens höjdpunkt, efter att ha förlorat grovt i fyllesvinspoker, var att besöka den lokala "puben" (censurerar bort namnet på stället med hänsyn till alla inblandade). Hej och hå med brylcreme, skinnvästar, plånbokskedjor, boots och andra självklara ingredienser. Allt gick bra ända tills lokalen skulle tömmas vi halvtrerycket, då samtliga som kom ut i friska luften samtidigt verkade tänka: "vänta nu, det har ju inte varit ett enda slagsmål ikväll". Varpå samtliga rök ihop i ett riktigt bonnarallarslagsmål! Fina rallarsvingar och tillmälen på en värmlänsk dialekt så grov att.....ja det måste upplevas på plats. En och annan sving träffade, folk ramlade ned i diken och in i skogen. Då samtliga både värmt och fyllt på enligt lokal standard blev dock fotarbetet lite vingligt.
Undertecknad då? Jag stod mest och försökte se osynlig ut! "Bara inte någon jävel ska göra upp med mig om något som hände i 9:e klass".
På detta ställe har man alltså växt upp.......
Söndagen tillbringades i ryggläge....