Chris Ash
Kapten Gars
Lite funderingar...
Jag har alltid sett Kiss som ett av historiens mest överskattade hårdrockband. Från att ha släppt ett par riktigt bra skivor under mitten av 70-talet, där åtminstone den monumentala debutskivan från 1974 måste betecknas som en äkta klassiker, så började bandets stjärna dala efter "Rock and Roll Over" och i början av 1980-talet hade bandet reducerats till ett skämt(Nån som haft oturen att snubbla över den närmast generande usla "Music from the elder"?) och idag är de kvar som ett coverband av sig själva. Med en hisnande liveshow visserligen.....
Men häromdagen hörde jag för första gången Ace Frehleys soloplatta(pinsamt jag vet, det är inte många hårdrocksskivor som undslipper att höras av mig) från 1978 och den rockade riktigt jäkla hårt! När jag tänker efter är det dessutom Aces låtar som är bland mina absoluta favoriter med bandet.
"Cold gin", "Rock Bottom","Getaway","Shock me" och inte minst den elaka, närmast thrashiga "Parasite", dessutom med texter och framtoning skyhögt över den infantila frontduon som möjligen uppfattades som tuffa av 1970-talets moppefuckon. Tyvärr var han förpassad till en plats i skuggan av frontduon och skrev ungefär en låt per skiva. Paul Stanley och Gene Simmons har alltid sagt att Ace hade stor potential som han aldrig tog vara på den. Inte så lätt med två uppblåsta jätteegon i bandet. Paul Stanley var visserligen en riktigt duktig sångare medan Gene Simmons är en stor clown vars låtskriveri passerade bäst-före datum nån gång strax efter oljekrisen(Innan dess skrev han en hel del kanonmaterial "Christine sixteen" och "Deuce" någon?). Hade de släppt fram Ace så hade bandet kanske blivit ihågkomna för mer än sina töntiga kostymer och att Gene Simmons satte på fler brudar än nån annan i universum. När allt kommer omkring verkar det som om han var den enda riktiga musikern i bandet.
Jag har alltid sett Kiss som ett av historiens mest överskattade hårdrockband. Från att ha släppt ett par riktigt bra skivor under mitten av 70-talet, där åtminstone den monumentala debutskivan från 1974 måste betecknas som en äkta klassiker, så började bandets stjärna dala efter "Rock and Roll Over" och i början av 1980-talet hade bandet reducerats till ett skämt(Nån som haft oturen att snubbla över den närmast generande usla "Music from the elder"?) och idag är de kvar som ett coverband av sig själva. Med en hisnande liveshow visserligen.....
Men häromdagen hörde jag för första gången Ace Frehleys soloplatta(pinsamt jag vet, det är inte många hårdrocksskivor som undslipper att höras av mig) från 1978 och den rockade riktigt jäkla hårt! När jag tänker efter är det dessutom Aces låtar som är bland mina absoluta favoriter med bandet.
"Cold gin", "Rock Bottom","Getaway","Shock me" och inte minst den elaka, närmast thrashiga "Parasite", dessutom med texter och framtoning skyhögt över den infantila frontduon som möjligen uppfattades som tuffa av 1970-talets moppefuckon. Tyvärr var han förpassad till en plats i skuggan av frontduon och skrev ungefär en låt per skiva. Paul Stanley och Gene Simmons har alltid sagt att Ace hade stor potential som han aldrig tog vara på den. Inte så lätt med två uppblåsta jätteegon i bandet. Paul Stanley var visserligen en riktigt duktig sångare medan Gene Simmons är en stor clown vars låtskriveri passerade bäst-före datum nån gång strax efter oljekrisen(Innan dess skrev han en hel del kanonmaterial "Christine sixteen" och "Deuce" någon?). Hade de släppt fram Ace så hade bandet kanske blivit ihågkomna för mer än sina töntiga kostymer och att Gene Simmons satte på fler brudar än nån annan i universum. När allt kommer omkring verkar det som om han var den enda riktiga musikern i bandet.