Körvana skapar trygghet, känner du dig trygg kör du med största sannolikhet bättre och i annat fall är risken större att osäkerheten lyser igenom och detta har de garanterat ett tränat öga för på uppkörningen.
Inte för att "skrämmas" eller påverka beslut så utan mer hur det faktiskt brukar ligga till. Personligen var jag riktigt nervös för lågfartsprovet men det övriga kändes skapligt stabilt.. faktiskt. Skrivit om det tidigare, verkade väl vara uppskattat då så.. kanske kan det hjälpa till med något
Min uppkörning:
När jag tog körkort för bil så var jag ganska säker på att det skulle gå bra, hade fått så pass god körvana och teorin var inga problem men visst lite pirrigt var det ju. Tio år senare när jag skulle ta mc kort låg jag på morgonen och var väldigt skeptisk till denna dag även om det någonstans i skallen snurrade ”tänk positivt, tänk positivt”. Ändå hade jag inte försökt med några ”genvägar” utan kört på skolan tills dom tyckte jag var redo, dagen innan hade jag haft lektion och nött lågfartsbanan med kanske världens sämst servade hoj, däcken var närmast kantiga så det gick ju som det gjorde.
Nåväl jag kom ur badkaret den morgonen också, väl på körskolan var vi tre som skulle iväg och vi fick börja med att öva uppepå banan innan avfärd. Jag fortsatte där jag slutade dagen innan = sicksack lågfartbana och nu satt jag iofs på en nyservad hoj med bra däck men trots detta satte jag väl en bra runda av sju. Happ packa ihop och iväg, jag o den andra killen fick skjutsa varann (oklart om det är regelrätt) medans tjejen som skulle köra upp för mellan fick egen hoj, bra balansövning var det ju ändå. Väl framme var det ungefär 200°C på flygfältet och inte en skugga i närheten, gubbarna såg lagom pigga ut där de stod i bar överkropp och försökte se korrekta ut. Vi var tidiga med ca 40min så vi börja ta av oss utrustningen, 10 min senare kom de fram och förklara att tjejen fick börja. Lite tagen blev man där man satt o försökte förbereda sig mentalt, var väl glad att jag inte fick börja men o andra sidan ska man väl vara redo när man är där... antagligen. Ganska snabbt tyckte jag de kom tillbaka, det hade inte gått vägen på vägen = körningen var där det brast. Min tur nu, skrev på, visa utrustningen och de kontrollera hojen medans jag klädde på mig o sen iväg.
”Inte sicksack, inte sicksack, inte sicksack” snurra det i skallen på väg ner, fick börja med säkerhetskontrollen, bromsar om jag minns rätt, det var inga problem.
- Jaha då kan du göra dig klar för lågfartsbanan, vi tar den här.
”Sicksack... fakk!"
Börjar med att visa att jag kan leda hojen till startplatsen, sätter mig på och stajlar med lite kontroller innan. När jag fått klartecken att börja och knappt fått upp fötterna..
- Det går alldeles för fort.
Jag fortsätter i anpassad hastighet, mellan konerna, vänder och en fot åker ned ”h-lvetet”, fortsätter och slutför.
- En gång till.
Han ser att jag är nervös för det ser den där älgen 3km bort bakom björkarna... Nu går det lite bättre, kommer till vändningen ”det går, det går, det går” det gick! Det var inte klockrent men det gick.
Resten gick hyffsat bra, inför högfartsbanan fråga jag något eftersom det såg lite annorlunda ut än på skolan.
- Du har väl tränat på skolan?
- ...ja.
- Bra.
Under körningen tänkte jag att jag har inte gjort någon dundertabbe, var en kurva på grusväg där spårvalet kunde diskuterats men annars kändes det rätt ok. Vi kommer tillbaka från körningen och jag tar av mig hjälmen och prövar att andas lite.
Jaha då får jag gratulera till körkortet, här ska vi gå igenom resultatet.
- Ursäkta....... JAAAAAAAAAAAAAAA!!!!! TACK SOM FAAAAANNN!
- Det där har du klarat helt själv sa han med glimten i ögat.
Körskoleläraren säger att jag får åka tillbaka till körskolan med mellanhojen om jag vill men jag vänta på den andra killen då vi kört en del ihop. Han kommer tillbaka ännu snabbare än tjejen, sket sig med bromsningen och de tycker att jag ska skjutsa men jag resonerar som så att det är väl bättre att han får köra och så blir det.
Så.. jag var nervös, det gick ändå.
Ge inte upp o lycka till!