Wagge
Kiruna?
Kemora blev inställt och med kort varsel blev det bestämt att det var MittSverige banan som gällde. Då var det äntligen dags, dagen med stort D hade kommit, dagen som man har väntat på sååå länge. Min första bankörning! Men frågorna var många, är cykeln i skick? Kommer jag att krasha? Kommer de mer erfarna killarna tycka det är jobbigt med en nybörjare som vinglar omkring framför dom på banan?
Att bankörningen skulle bli av bestämdes på måndagen och körningen var redan på onsdag, så det blev direkt panikskruvning med ditsättning av kåpor och krashpuckar, kändes bra mycket tryggare när man fick på andra (redan trasiga) sidokåpor och ett par lånade krashpuckar (TACK Christer!
). Med detta gjort så var det bara att åka ut till Flurkmark och lasta in hojen i RJ:s fina och nyinköpta skåpbil, sen var det bara att åka hem och sova och vila upp sin inför morgondan.
Dagen D
Väckarklockan ringde, det var dags. Snart skulle man hoppa på hojen och köra ut från depån, köra ut på sin första bankörning. Nervositeten hade nu ökat ett snäpp. RJ ringde och det var dags för avfärd mot Härnösand. RJ:s nya bil visade sig vara en riktigt bra bil att åka i och det märktes inte att det var en skåpbil man färdades i utan den gick riktigt mjukt och tyst på vägen.
Väl framme på banan lastades hojarna ut och man fick hälsa lite på folket som var där, det märktes verkligen att det inte bara var jag och RJ som hade sett fram emot körningen utan alla som jag pratade med var verkligen på gott humör och sugna på att köra hoj. Efter ett litet förarmöte så var det dags att åka ut på banan. Första hojen som åkte ut på banan hann inte köra mer än 2-3 varv innan den kom in i depån alldeles dyngblöt och man fick höra att det fanns risk för att det var glykol utspritt på banan. Men det visade sig inte vara någon fara och det åkte ut fler och fler hojar, jag själv avvaktade en liten stund och tittade på hur banan sträckte sig och njöt av att lyssna på ljudet av förbipasserande hojar på fullvarv.
Sen var det dags. På med skinnstället och uppstart av hojen, nu skulle det köras! Första varvet avverkades med skräckblandad förtjusning, det var verkligen roligt men samtidigt var man lite rädd, man visste inte riktigt hur mycket man kunde lite på fästet. Efter några varv så kändes det bättre och bättre och man blev mer säker på både sig själv och hojen. När man kände att man började bli sliten i både kroppen och huvudet så svängde jag in i depån. Jag hade nu kört bana.
Men under alla dessa varv så hade jag inte ens varit i närheten av att kunna göra det där efterlängtade knäskrapet. Men eftersom det inte var någon brist på erfarna förare så kunde man få många tips om vad man kanske gjorde fel och hur man skulle göra istället. Och det var dags för körning igen, jag åkte ut på banan och försökte tänka på de tips jag hade fått... Nu ville jag knäskrapa. Men även denna gång så var det också en bit ifrån, men det kändes som att det iaf fanns inom räckhåll...
Bankörningen var i alla fall otroligt rolig och jag skulle vilja rekommendera alla motorcyklister att nån gång prova på, för det kändes verkligen lärorikt. Stämningen i depån var också på topp och man fick träffa på flera riktigt trevliga människor.
Tack till Christer för lånet av krashpuckarna och jeepdunken och tack till alla som var där och kunde ge tips till en nybörjare! Ett stort tack till RJ som styrde ihop en riktigt trevlig banåkning och för att jag kunde lifta med "Blåmesen"
Att bankörningen skulle bli av bestämdes på måndagen och körningen var redan på onsdag, så det blev direkt panikskruvning med ditsättning av kåpor och krashpuckar, kändes bra mycket tryggare när man fick på andra (redan trasiga) sidokåpor och ett par lånade krashpuckar (TACK Christer!
). Med detta gjort så var det bara att åka ut till Flurkmark och lasta in hojen i RJ:s fina och nyinköpta skåpbil, sen var det bara att åka hem och sova och vila upp sin inför morgondan.Dagen D
Väckarklockan ringde, det var dags. Snart skulle man hoppa på hojen och köra ut från depån, köra ut på sin första bankörning. Nervositeten hade nu ökat ett snäpp. RJ ringde och det var dags för avfärd mot Härnösand. RJ:s nya bil visade sig vara en riktigt bra bil att åka i och det märktes inte att det var en skåpbil man färdades i utan den gick riktigt mjukt och tyst på vägen.
Väl framme på banan lastades hojarna ut och man fick hälsa lite på folket som var där, det märktes verkligen att det inte bara var jag och RJ som hade sett fram emot körningen utan alla som jag pratade med var verkligen på gott humör och sugna på att köra hoj. Efter ett litet förarmöte så var det dags att åka ut på banan. Första hojen som åkte ut på banan hann inte köra mer än 2-3 varv innan den kom in i depån alldeles dyngblöt och man fick höra att det fanns risk för att det var glykol utspritt på banan. Men det visade sig inte vara någon fara och det åkte ut fler och fler hojar, jag själv avvaktade en liten stund och tittade på hur banan sträckte sig och njöt av att lyssna på ljudet av förbipasserande hojar på fullvarv.
Sen var det dags. På med skinnstället och uppstart av hojen, nu skulle det köras! Första varvet avverkades med skräckblandad förtjusning, det var verkligen roligt men samtidigt var man lite rädd, man visste inte riktigt hur mycket man kunde lite på fästet. Efter några varv så kändes det bättre och bättre och man blev mer säker på både sig själv och hojen. När man kände att man började bli sliten i både kroppen och huvudet så svängde jag in i depån. Jag hade nu kört bana.
Men under alla dessa varv så hade jag inte ens varit i närheten av att kunna göra det där efterlängtade knäskrapet. Men eftersom det inte var någon brist på erfarna förare så kunde man få många tips om vad man kanske gjorde fel och hur man skulle göra istället. Och det var dags för körning igen, jag åkte ut på banan och försökte tänka på de tips jag hade fått... Nu ville jag knäskrapa. Men även denna gång så var det också en bit ifrån, men det kändes som att det iaf fanns inom räckhåll...
Bankörningen var i alla fall otroligt rolig och jag skulle vilja rekommendera alla motorcyklister att nån gång prova på, för det kändes verkligen lärorikt. Stämningen i depån var också på topp och man fick träffa på flera riktigt trevliga människor.
Tack till Christer för lånet av krashpuckarna och jeepdunken och tack till alla som var där och kunde ge tips till en nybörjare! Ett stort tack till RJ som styrde ihop en riktigt trevlig banåkning och för att jag kunde lifta med "Blåmesen"
