rfb
Klor, Juice och avfettning
- Gick med
- 22 May 2006
- Ort
- Södertälje
- Hoj
- YZF600 Thundercat(såld) Suzuki TL1000s -97(såld) Suzuki SuperBike (TL1000R) (såld) Husaberg FS650 Motard (såld) Aprilia 650 SuperMotard (såld) - R1, GSXR750, Aprilia RSV m.m. - allt är sålt :(
Micke dog igår vid 15:00 på bulten.
Micke och jag var ute på det som skulle bli årets sista "åka", då båda har mycket jobb och annat som tar tid, båda vi har familj och barn.
Vi stannade vid rosenhills café igår vid kvart i tre, gick ett varv och kollade in alla hojar, kom överens om ett varv på bulten, och en tillbaka för en kopp kaffe.
Solen skiner, livet leker, jag har min helt nya hoj, och känner mig allmänt glad, Micke startar sin TL1000S, som han har lärt sig att njuta utav, även om hans hojåkande började i våras, när han provkörde en av mina hojar.
Vi kommer ifatt en blå Ford Focus, direkt efter en kurva, så fort jag har lite sikt, kör jag om, Micke tvekar och väntar, han väntar men blir troligen hetsig, ska köra om trots kurva och olyckan är ett faktum.
Efter ytterligare fyra hundra meter vänder jag, åker lugnt tillbaka och kollar i dikena och avtagsvägarna, han kanske behvöde pissa? Vad vet jag, plötsligt ser jag det som gör mig rädd, det står flera hojar, bilar samlade i en kurva, precis vid torvindustrin, och jag förstår att något hänt. Men jag ville inte tro vad jag hade sett och egentligen visste om...
Hoppar av hojen, kastar hjälmen, och förstår inte varför ingen vill hjälpa Micke, han ligger där och ingen hjälper honom, är folk dum i huvudet?
Jag springer fram och på en tiondels sekund förstår jag att det är slut.
Micke är död. Inga tvivel. Han finns inte mer.
Chocken kommer inte direkt, jag ringer min fru, jag ringer min chef och en annan polare då jag förstår att jag kommer kollapsa snart och inte kunna köra hem direkt.
Mitt livs stora fascination tog slut igår. Hojåka, som blev mitt livs intresse den dagen jag tog lätt-mc kort, och varit det jag suktat efter har nu tagit en vän, lyckan stal sig själv.
Jag förstår att det gick snabbt, att Micke inte hann plågas. Det är jag tacksam för.
Det låter patetiskt, jag vet själv att man läser dessa inlägg på SH, sen kör man skiten ur hojen. Bakhjul, sätta tid, vem är snabbast, vem vågar mest? Vi satte vettiga tider på bulten men vad är vinsten...och vad blev kostnaden.
Gör inte det. Det är inte värt det.
Själv lägger jag nu hjälmen på hyllan, hojåka är över, blev ett löfte till min dotter igår, pappa ska inte åka hoj igen.
Kör försiktigt, tänk på varandra, lämna alltid tjejen, frun, dottern, sonen med ett leende på läpparna när ni åker ut. Det kan vara över sen.
Micke och jag var ute på det som skulle bli årets sista "åka", då båda har mycket jobb och annat som tar tid, båda vi har familj och barn.
Vi stannade vid rosenhills café igår vid kvart i tre, gick ett varv och kollade in alla hojar, kom överens om ett varv på bulten, och en tillbaka för en kopp kaffe.
Solen skiner, livet leker, jag har min helt nya hoj, och känner mig allmänt glad, Micke startar sin TL1000S, som han har lärt sig att njuta utav, även om hans hojåkande började i våras, när han provkörde en av mina hojar.
Vi kommer ifatt en blå Ford Focus, direkt efter en kurva, så fort jag har lite sikt, kör jag om, Micke tvekar och väntar, han väntar men blir troligen hetsig, ska köra om trots kurva och olyckan är ett faktum.
Efter ytterligare fyra hundra meter vänder jag, åker lugnt tillbaka och kollar i dikena och avtagsvägarna, han kanske behvöde pissa? Vad vet jag, plötsligt ser jag det som gör mig rädd, det står flera hojar, bilar samlade i en kurva, precis vid torvindustrin, och jag förstår att något hänt. Men jag ville inte tro vad jag hade sett och egentligen visste om...
Hoppar av hojen, kastar hjälmen, och förstår inte varför ingen vill hjälpa Micke, han ligger där och ingen hjälper honom, är folk dum i huvudet?
Jag springer fram och på en tiondels sekund förstår jag att det är slut.
Micke är död. Inga tvivel. Han finns inte mer.
Chocken kommer inte direkt, jag ringer min fru, jag ringer min chef och en annan polare då jag förstår att jag kommer kollapsa snart och inte kunna köra hem direkt.
Mitt livs stora fascination tog slut igår. Hojåka, som blev mitt livs intresse den dagen jag tog lätt-mc kort, och varit det jag suktat efter har nu tagit en vän, lyckan stal sig själv.
Jag förstår att det gick snabbt, att Micke inte hann plågas. Det är jag tacksam för.
Det låter patetiskt, jag vet själv att man läser dessa inlägg på SH, sen kör man skiten ur hojen. Bakhjul, sätta tid, vem är snabbast, vem vågar mest? Vi satte vettiga tider på bulten men vad är vinsten...och vad blev kostnaden.
Gör inte det. Det är inte värt det.
Själv lägger jag nu hjälmen på hyllan, hojåka är över, blev ett löfte till min dotter igår, pappa ska inte åka hoj igen.
Kör försiktigt, tänk på varandra, lämna alltid tjejen, frun, dottern, sonen med ett leende på läpparna när ni åker ut. Det kan vara över sen.
Last edited:
