Dagen var den tjugosjunde maj tjugohundratre, en solig, vacker vårdag i slutet på maj, men egentligen borde jag börja med att berätta, att två dagar innan uppkörning, så insjuknade jag i influensa, med feber som följd.... Denna feber pressade jag ned dagen innan uppkörning med panodil zapp... två åt gången, och då kändes situationen någotsånär uthärdlig... fast täppt i 'hela huvudet' som kändes som 'en medicinboll'
Dagen börjde 05:45, med uppstigning, och inmundigande av två st panodil, en stycken echinacea brustablett och en stycket panodil. Till detta sisådär 10-15 brago-kex! På med underställ, t-shirt och skinnställ, och så en kort promenad till körskolan, framme klockan 06:20.
Vi var 3 elever på 2 st Suzuki GSX750, och jag och en annan elev delade på en hoj. Herr Lärare gick igenom en komplett säkerhetskontroll, och sedan gav vi oss iväg, ungefär 06:45.
Vid sjusnåret så kommer vi fram till Västerås Flygplats, där manöverprovet skall göras. Vi hinner värma upp med några vändor konbana och lite garagevändningar. Sedan kommer inspektören från Vägverket...
Han presenterar sig, och berättar lite om hur det går till. Elev nr ett ger sig iväg, vi andra två samt en elev från en annan körskola står kvar och skakar som asplöv. Efter ungefär en kvart var det min tur, och med en klapp på axeln från min lärare, kör jag ut och lägger ödet i guds händer...
Jag kör ut till inspektören, som frågar hur det är.
- Jotack, fortfarande sjuk, hoppas jag inte har någon feber kvar, men annars bara lite nervös, berättar jag ärligt.
Jag får i uppgift att göra en kontroll av bromsar och fjädring. När jag känner mig nöjd, och börjar berätta vad vi gått igenom, så kommer jag på att bromskivorna kan vara bra att testa , - för det brukar väl du göra på din hoj, flikar jag in för inspektören, som harklar sig och säger - Ja om du säger det så....
Så, då var det dags för vändningarna. Vänster gick ganska bra, men på höger så vinglar jag vid ingången i svängen, och har svårt att räta upp kursen i utgången, men räddar båda situationerna. Inte ett ord från inspektören, som beordrar bromsning från 50 km/h, som gick helt odramatiskt.
- Så, då ska vi köra konbana, sa inspektören. Allt går bra, fram till vändningen. Jag missar att peta i två:an vid rundningen av sista konan på slalomen, men bromsar ända ned farten och klappar i tvåan vid ingången till vändningen. På vägen tillbaka så gluttar jag på hastighetsmätaren, 50 km/h, lyfter blicken sisådär 20 grader över horisonten, och håller den där, och bromsar och frikopplar, släpper upp bromsarna, och rullar till stopp-punkten vid sidan av banan.
Fortfarande har han inte sagt om det gått bra eller dåligt, på något av momenten....
Bromsning från 70 respektive 90 km/h. Forfarande blicken långt fram, men i 70-bromsnigen märker jag att jag dragit lite på gashandtaget, det varvar lite under själv bromsningen, men får tyst på eländet precis när jag stannat....
Då säger inspektören: - Så, det gick ju bra. Då kan du åka tillbaka, håll till vänster hela vägen.
Alltså var allt ok? Helt fantastiskt!! Alla dessa eftermiddagar, all denna ansträngning, och klart redan?....
Jag åker tillbaka, ler, motorbromsar med mellangas, stannar, tar av mig hjälmen och stönar högt....
När alla fyra var klara med manöverproven, åkte den ende eleven från den andra skolan ut i trafiken med inspektören, medans vi andra åkte till vägverket, där vi bestämde att trafikprovet skulle utgå ifrån. Klockan var nu ungefär 09:00.
Medans vi väntade på näste mans tur, gick vi, tre skitiga trötta nervösa elever, in till Scandic Hotel, där frukost just serverades, och drack kaffe. Själv åt jag en smörgås som komplement till de tidigare inmundigade brago-kexen.
För mig är det dags att åka ut i trafiken som nummer tre av fyra, ungefär klockan 10:25.
Inspektören sätter på mig lurarna, vi kollar att jag hör ordentligt, och han frågar om hojjen är varmkörd och klar.
- Jorå, det är den, säger jag, sätter mig på och startar den. Jag blippar lite med gasen, och så dör den... Två gånger. Jag smäller på med halv choke, och då håller den sig vid liv. Vi ger oss iväg, nu får det faan ta och fungera...
Kortfattat så fick jag åka lite motorväg, lite mindre landsväg, vänstersväng in på grusväg, vänster ut på större landsväg, cirkulationsplatskörning, och villaområde med 30-begränsning och högerregeln och släppa över lite cyklister och fotgängare.
Misstag då? Jodå, det fanns det också. En felplacering vid vänstersväng ut på större landsväg från grusväg, och flera gånger så visste jag inte om det var 70 eller 90 som gällde respektive 30 eller 50. Båda gångerna höll jag den lägre farten, som visade sig vara rätt... ren tur, eller försiktighet, kanske man kan säga.
Väl tillbaka till vägverket, så står den siste eleven och tittar nyfiket på mig när jag kommer in. Jag rycker på axlarna, utmattad av stress och nervositet.
Inspektören frågar hur det känns. - Jovars, jag vill in i sängen igen.
- Var du nervös?
- Ja, fruktansvärt, och sen är jag febrig också...
- Ja, det är inget du ska oroa dig för, säger inspektören, för din körning var godkänd.
Snabbt räcker jag fram handen och tackar och bockar. Inspektören skriver några papper, men jag hör inte längre vad han säger, jag är bortom rim och reson, har svårt att fatta att all denna byråkratiska förnedring och ansträngning är över, inget mer krångel, inget mer stress.... allt är över.
Siste man ska nu iväg, men jag kommer på att fråga honom :
- Kollade jag lysena innan jag drog iväg?
- Näe, säger han till min fasa, och vi tänkte "Nu är han körd", men vi kunde ju inte vråla....
Jösses... Jag glömde det... Men det klart, han frågade ju om hojjen var varmkörd och klar, och jag kollade ju lysena innan... så det var ju klart då... jösses.
Uppdraget är nu slutfört. Körkort för tung hoj i handen, eller åtminstone en pappersremsa som intyg. Nu slipper jag ha en grön skylt på ryggen där det står L O S E R.
Inställningen har hela tiden varit att sikta högst upp, bli bäst, och förvänta sig det värsta. Slutresultatet blev, med nervositet och feber, någonstans mittemellan, och det räckte.
Nu ska jag i säng igen, med ett leende, och vila upp mig. Snart är det helg, och jag kan åka vart jag vill, när jag vill...
Som en liten kuriosa till ovanstående krönika, kan jag nämna, att på vägen tillbaka till körskolan åkte själva, då läraren räknade med att åtminstone en av oss skulle klara oss. Jag vart skjutsad tillbaka på en av skolans hojjar, och vid ett röd-lyste så håller vi på att bli omkörda av en bil. Icke sa nicke, tyckte eleven som körde, och smiskade upp hojjen i fart, och så drog vi den bilen. Själv höll jag i mig så gott det gick. Nåväl, det hade väl inte varit något att orda om, om det inte var så att på en anslutade gata så stod en av körskolans bilar som nummer två vid ett rödlysa och kunde se hela uppvisningen. När vi kom tillbaka till körskolan så hörde vi inget om detta, troligen så var den läraren fortfarande ute och åkte då....
(C) Pedro Johansson, 2003
[Edit: felstavlingar]
Dagen börjde 05:45, med uppstigning, och inmundigande av två st panodil, en stycken echinacea brustablett och en stycket panodil. Till detta sisådär 10-15 brago-kex! På med underställ, t-shirt och skinnställ, och så en kort promenad till körskolan, framme klockan 06:20.
Vi var 3 elever på 2 st Suzuki GSX750, och jag och en annan elev delade på en hoj. Herr Lärare gick igenom en komplett säkerhetskontroll, och sedan gav vi oss iväg, ungefär 06:45.
Vid sjusnåret så kommer vi fram till Västerås Flygplats, där manöverprovet skall göras. Vi hinner värma upp med några vändor konbana och lite garagevändningar. Sedan kommer inspektören från Vägverket...
Han presenterar sig, och berättar lite om hur det går till. Elev nr ett ger sig iväg, vi andra två samt en elev från en annan körskola står kvar och skakar som asplöv. Efter ungefär en kvart var det min tur, och med en klapp på axeln från min lärare, kör jag ut och lägger ödet i guds händer...
Jag kör ut till inspektören, som frågar hur det är.
- Jotack, fortfarande sjuk, hoppas jag inte har någon feber kvar, men annars bara lite nervös, berättar jag ärligt.
Jag får i uppgift att göra en kontroll av bromsar och fjädring. När jag känner mig nöjd, och börjar berätta vad vi gått igenom, så kommer jag på att bromskivorna kan vara bra att testa , - för det brukar väl du göra på din hoj, flikar jag in för inspektören, som harklar sig och säger - Ja om du säger det så....
Så, då var det dags för vändningarna. Vänster gick ganska bra, men på höger så vinglar jag vid ingången i svängen, och har svårt att räta upp kursen i utgången, men räddar båda situationerna. Inte ett ord från inspektören, som beordrar bromsning från 50 km/h, som gick helt odramatiskt.
- Så, då ska vi köra konbana, sa inspektören. Allt går bra, fram till vändningen. Jag missar att peta i två:an vid rundningen av sista konan på slalomen, men bromsar ända ned farten och klappar i tvåan vid ingången till vändningen. På vägen tillbaka så gluttar jag på hastighetsmätaren, 50 km/h, lyfter blicken sisådär 20 grader över horisonten, och håller den där, och bromsar och frikopplar, släpper upp bromsarna, och rullar till stopp-punkten vid sidan av banan.
Fortfarande har han inte sagt om det gått bra eller dåligt, på något av momenten....
Bromsning från 70 respektive 90 km/h. Forfarande blicken långt fram, men i 70-bromsnigen märker jag att jag dragit lite på gashandtaget, det varvar lite under själv bromsningen, men får tyst på eländet precis när jag stannat....
Då säger inspektören: - Så, det gick ju bra. Då kan du åka tillbaka, håll till vänster hela vägen.
Alltså var allt ok? Helt fantastiskt!! Alla dessa eftermiddagar, all denna ansträngning, och klart redan?....
Jag åker tillbaka, ler, motorbromsar med mellangas, stannar, tar av mig hjälmen och stönar högt....
När alla fyra var klara med manöverproven, åkte den ende eleven från den andra skolan ut i trafiken med inspektören, medans vi andra åkte till vägverket, där vi bestämde att trafikprovet skulle utgå ifrån. Klockan var nu ungefär 09:00.
Medans vi väntade på näste mans tur, gick vi, tre skitiga trötta nervösa elever, in till Scandic Hotel, där frukost just serverades, och drack kaffe. Själv åt jag en smörgås som komplement till de tidigare inmundigade brago-kexen.
För mig är det dags att åka ut i trafiken som nummer tre av fyra, ungefär klockan 10:25.
Inspektören sätter på mig lurarna, vi kollar att jag hör ordentligt, och han frågar om hojjen är varmkörd och klar.
- Jorå, det är den, säger jag, sätter mig på och startar den. Jag blippar lite med gasen, och så dör den... Två gånger. Jag smäller på med halv choke, och då håller den sig vid liv. Vi ger oss iväg, nu får det faan ta och fungera...
Kortfattat så fick jag åka lite motorväg, lite mindre landsväg, vänstersväng in på grusväg, vänster ut på större landsväg, cirkulationsplatskörning, och villaområde med 30-begränsning och högerregeln och släppa över lite cyklister och fotgängare.
Misstag då? Jodå, det fanns det också. En felplacering vid vänstersväng ut på större landsväg från grusväg, och flera gånger så visste jag inte om det var 70 eller 90 som gällde respektive 30 eller 50. Båda gångerna höll jag den lägre farten, som visade sig vara rätt... ren tur, eller försiktighet, kanske man kan säga.
Väl tillbaka till vägverket, så står den siste eleven och tittar nyfiket på mig när jag kommer in. Jag rycker på axlarna, utmattad av stress och nervositet.
Inspektören frågar hur det känns. - Jovars, jag vill in i sängen igen.
- Var du nervös?
- Ja, fruktansvärt, och sen är jag febrig också...
- Ja, det är inget du ska oroa dig för, säger inspektören, för din körning var godkänd.
Snabbt räcker jag fram handen och tackar och bockar. Inspektören skriver några papper, men jag hör inte längre vad han säger, jag är bortom rim och reson, har svårt att fatta att all denna byråkratiska förnedring och ansträngning är över, inget mer krångel, inget mer stress.... allt är över.
Siste man ska nu iväg, men jag kommer på att fråga honom :
- Kollade jag lysena innan jag drog iväg?
- Näe, säger han till min fasa, och vi tänkte "Nu är han körd", men vi kunde ju inte vråla....
Jösses... Jag glömde det... Men det klart, han frågade ju om hojjen var varmkörd och klar, och jag kollade ju lysena innan... så det var ju klart då... jösses.
Uppdraget är nu slutfört. Körkort för tung hoj i handen, eller åtminstone en pappersremsa som intyg. Nu slipper jag ha en grön skylt på ryggen där det står L O S E R.
Inställningen har hela tiden varit att sikta högst upp, bli bäst, och förvänta sig det värsta. Slutresultatet blev, med nervositet och feber, någonstans mittemellan, och det räckte.
Nu ska jag i säng igen, med ett leende, och vila upp mig. Snart är det helg, och jag kan åka vart jag vill, när jag vill...
Som en liten kuriosa till ovanstående krönika, kan jag nämna, att på vägen tillbaka till körskolan åkte själva, då läraren räknade med att åtminstone en av oss skulle klara oss. Jag vart skjutsad tillbaka på en av skolans hojjar, och vid ett röd-lyste så håller vi på att bli omkörda av en bil. Icke sa nicke, tyckte eleven som körde, och smiskade upp hojjen i fart, och så drog vi den bilen. Själv höll jag i mig så gott det gick. Nåväl, det hade väl inte varit något att orda om, om det inte var så att på en anslutade gata så stod en av körskolans bilar som nummer två vid ett rödlysa och kunde se hela uppvisningen. När vi kom tillbaka till körskolan så hörde vi inget om detta, troligen så var den läraren fortfarande ute och åkte då....
(C) Pedro Johansson, 2003
[Edit: felstavlingar]
Last edited:
Nu blev jag nervös inför min uppkörning till 125a...fast det är ju ett BRA tag kvar 
..11 juli!!!så jag hinner nog öva en del 
