Morgue
Den är liten men luktar som en stor...
- Gick med
- 26 Apr 2006
- Hoj
- Kawasaki tengai 650 bruksare och en SV1000 som väntar på inspiration...
Denna räddade min dag i alla fall, mycket nöje:
Det är ett tufft liv (vi) sjuttiotalister har levt........
När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa
berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil
uppförs (både dit och hem) varje dag till skolan genom snöstormar som
pågick året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en
ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt
trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de
jobbade för 1 krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att
svälta
ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle
minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det och hur lätt de har det nu.
Men...
Nu när jag kommit upp i den mogna åldern av 30 så kan jag inte undgå
att se mig omkring och se dagens ungdom. Ni har det så himla lätt! Jag
menar, jämfört med min barndom lever ni i nån satans utopi! Jag ogillar att
säga det, men ni, dagens ungdom, vet inte hur bra ni har det.
Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt internet - när vi
ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det
själva!
Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvunga att skriva ett
brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan
och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen
fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.
Det fanns inte heller MP3
r eller Napster. Om man ville stjäla musik
så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så
fick man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på
Tracks-listan för att kunna spela in den på band, men DJ'n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.
Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda hem
porr. Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer
av "Fib Aktuellt" på närbutiken. Antingen det, eller så fick man nöja sig
med underklädessektionen i Ellos-katalogen. Det var de alternativ vi hade.
Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och
nån annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det
"Nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din
spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation 2
tv-spel med högupplöst 3D-grafik - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt
se vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Vi hade
inte "Grand Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong"
och "Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och det
fanns inte massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma
bild. Hela tiden. Det fanns inte några böcker om "Hur man vinner
i...", för om de hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den
bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom
spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog.
Precis som livet.
När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten
var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så... taskigt läge.
Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade 2 kanaler och inte
nån text-tv heller. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i
tidningen. Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på
lördagmorgon mitt i Gomorron Sverige.
Fattar du!?
Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små skitungar.
Det är det jag säger, ni barn har det alldeles för lätt.
Ni är bortskämda.
Jag svär, ni skulle aldrig ha klarat er i fem minuter på 70-talet.
Det är ett tufft liv (vi) sjuttiotalister har levt........
När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa
berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil
uppförs (både dit och hem) varje dag till skolan genom snöstormar som
pågick året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en
ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt
trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de
jobbade för 1 krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att
svälta
ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle
minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det och hur lätt de har det nu.
Men...
Nu när jag kommit upp i den mogna åldern av 30 så kan jag inte undgå
att se mig omkring och se dagens ungdom. Ni har det så himla lätt! Jag
menar, jämfört med min barndom lever ni i nån satans utopi! Jag ogillar att
säga det, men ni, dagens ungdom, vet inte hur bra ni har det.
Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt internet - när vi
ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det
själva!
Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvunga att skriva ett
brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan
och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen
fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.
Det fanns inte heller MP3
r eller Napster. Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så
fick man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på
Tracks-listan för att kunna spela in den på band, men DJ'n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.
Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda hem
porr. Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer
av "Fib Aktuellt" på närbutiken. Antingen det, eller så fick man nöja sig
med underklädessektionen i Ellos-katalogen. Det var de alternativ vi hade.
Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och
nån annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det
"Nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din
spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation 2
tv-spel med högupplöst 3D-grafik - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt
se vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Vi hade
inte "Grand Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong"
och "Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och det
fanns inte massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma
bild. Hela tiden. Det fanns inte några böcker om "Hur man vinner
i...", för om de hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den
bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom
spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog.
Precis som livet.
När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten
var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så... taskigt läge.
Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade 2 kanaler och inte
nån text-tv heller. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i
tidningen. Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på
lördagmorgon mitt i Gomorron Sverige.
Fattar du!?
Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små skitungar.
Det är det jag säger, ni barn har det alldeles för lätt.
Ni är bortskämda.
Jag svär, ni skulle aldrig ha klarat er i fem minuter på 70-talet.
Kommer egentligen inte på något alls att tillägga.
