En av bästa vänner omkom i MC olycka - fortsätta köra?

[mloren]

Först vill jag förstås beklaga sorgen till TS.

Men sen vill jag också säga att det är många märkliga resonemang i den här tråden som förvånar mig i ett forum som detta.

Jag ha sannerligen haft min beskärda del av olyckor och skador både för egen del och i min bekantskapskrets, tyvärr också med dödlig utgång.

Men jag har aldrig av den anledningen funderat på om jag ska sluta köra MC, jag fullständigt älskar att köra MC, det är lika viktigt som att andas för mig, jag är fullt medveten om riskerna men att inte köra är inget alternativ.

Som jag ser det är det inget fel att ta en fundering på om man vill köra, men behöver man fundera för mycket tror jag inte man har den rätta passionen, och då finns det mycket annat roligt man kan hitta på som är betydligt mindre riskfyllt.

Jag hoppas att TS kompis brann för och älskade att köra mc, gjorde han det skulle han inte vilja se TS ge upp körningen, men det viktiga är att TS verkligen känner vad han själv vill och frågar sig varför han egentligen kör MC från första början, när värsta sorgen lagt sig kommer det att klarna och då ger det sig själv.

Med vänlig hälsning,
Micke

 

[Mattias]

Tråkigt att höra, Daniz. Men nånting kommer förr eller senare att döda oss alla. I bästa fall är det kul fram tills det händer, eller så får man nånting tungt i huvet på jobbet. Spara alla grejor och kör när du får lust!

 

[daniz]

Återigen, tack för alla bra svar. Det är skönt att få andras syn på saker och ting. Man kan tänka på händelser på många sätt och att få andras hindrar en från att fastna i "loopar" man lätt gör i sånna här situationer.

Min initiala känsla är att jag personligen vill köra, tror jag. Jag väntar nog till våren så får man känna efter då.
Men han var även familj, dvs. min systers ex man. Hans barn finns kvar och min syster. Alltså det känns som man är egoistisk om man fortsätter köra. Även så är såklart min Mor inte så nöjd om jag fortsätter köra.

 

[L. Mäkinen]

Alla ska dö, fast de flesta inte just idag.

Med det menar jag att döden bara är att acceptera och man kan fundera på om den kommer snart eller senare. Alternativet är att leva på ett sätt man trivs med så länge man kan. Har man inte kul kommer livet kännas långsammare, men det behöver inte bli längre för det. Folk som varit nära att dö brukar göra allt för att fylla livet med skratt. Varför inte göra det även om man aldrig varit nära gränsen?

 

[Steffo_b]

Sånt där är ganska jobbigt att hantera.
Som första punkt. Det är du och ingen annan som ska avgöra om du ska köra eller inte. De i din närhet som kände din vän ska inte bestämma över ditt liv. Visst kanske dom har en åsikt eller så men det ska inte vara avgörande för ditt beslut.
I slutändan är det du själv som måste avgöra hur stort ditt intresse för att köra hoj är.
Hade du slutat köra bil om det varit en bilolycka han varit med i också? Hade du slutat åka buss om han suttit på en buss som kört åt helsike (som ju också händer). Det finns risker med det mesta här i livet och förr eller senare kommer någon du känner eller någon som någon av dina kompisar känner att råka illa ut.

Jag personligen har råkat ut får två saker som fått mig att tänka till.
Dels råkade jag ut för att jag blev påkörd bakifrån vid en korsning sommaren 2013. Jag och två kompisar samt ena kompisens sambo satt på hojrana och väntade på att en bil framför oss skulle svänga vänster över vägen när en lätt lastbil bakom oss inte bromsade utan helt enkelt plöjde rakt in. Han krossade min och ena kompisens hoj så dom blev inlösta av försäkringsbolaget samt puttade fram min hoj så att den stötte till och välte den andra kompisens hoj.
Jag klarade mig utan en skråma med bara lite ömhet i ena axeln för att jag landade på den. Ryggskyddet var avbrutet på mitten men min rygg var hel.
Kompisen hamnade på akuten några timmar men fick åka hem på natten. Det tog dock 2 år innan han blev smärtfri och fortfarande måste han köra träningsprogram för att fortsätta vara smärtfri. Varken han eller jag slutade dock köra hoj. Vi köpte nya.

Nu i somras (Juni) omkom en kollega i en MC olycka på E4 vid avfarten till Sollentuna och Akalla på väg till jobbet. En bil bromsade och lastbilen bakom klarade inte av att bromsa utan körde på bilen och någonstans i den situationen så blev kollegan trängd och hamnade under hjulen på lastbilssläpet och dog på platsen. Han lämnade efter sig fru och två barn. Jag är osäker på om hon fortsatte köra hoj efter det eftersom jag inte kände honom tillräckligt bra för det.

Det var en del kollegor och vänner på jobbet som tyckte att jag nog skulle lägga hjälmen på hyllan för att inte dö jag med men det är inte aktuellt. Det är mitt liv och inte deras. För mig så är MC körningen värt mycket mer och det är mitt välbefinnande.

För mig är det en väckarklocka att det är värt att löpande värdera riskerna i sin körning för med tiden så blir man van och det är så lätt att tänka att det här har ju gått bra 100 gånger så det går bra den här gången med även om det kanske är något som innebär rätt stora risker.

Men jag skulle aldrig sluta köra hoj. Sluta köra hoj gör jag när jag inte längre känner att jag verkligen vill. Många av dom risker som finns med hojkörning kan jag själv påverka även om det inte går att påverka allt.

 

[Hojkul!]

Det här som 'Steffo_b' skriver är essensen i mitt tidigare inlägg;

'För mig är det en väckarklocka att det är värt att löpande värdera riskerna i sin körning för med tiden så blir man van och det är så lätt att tänka att det här har ju gått bra 100 gånger så det går bra den här gången med även om det kanske är något som innebär rätt stora risker.'

Mitt ställningstagande handlar alltså om att jag nu har insett riskerna som finns, och för Mig är det tills vidare inte aktuellt att utsätta mig för dem.

Vill gärna lite kort ge en reflektion på texten från 'mloren':
'...
...
Men jag har aldrig av den anledningen funderat på om jag ska sluta köra MC, jag fullständigt älskar att köra MC, det är lika viktigt som att andas för mig, jag är fullt medveten om riskerna men att inte köra är inget alternativ.
...'

Yes, jag skriver under på det, nära nog till 100%. Skillnaden är bara att det inte är lika viktigt för mig som att andas. Jag vill inte köra, med anledningen av att jag vill Fortsätta andas framöver.

Därmed inte sagt att jag i framtiden absolut inte kommer att köra mc igen - konstigare saker än att någon ändrar sig har hänt tidigare

/H

 

[Gearbox]

Många kloka ord i tråden, jag skall börja i andra ändan. Jag lever ett rätt trist liv med mkt jobb och träning eller om jag ska var helt ärlig så lever jag ett jävla skitliv men jag har valt det själv. När jag orkar och kan köra mc så är det en fantastisk ventil, värd att dö för? Japp, inget man önskar men dom flesta som kör sporthoj är medvetna om riskerna. Jag häpnar ibland hur galet vissa kör, igår körde jag likadant. Meningen med livet? Ja, ibland slår det ut allt annat. Följ ditt hjärta, som någon skrev, ingen tvingar dig att köra motorcykel. Jag har själv förlorat en broder och tänker på honom varje vecka, smärtan avtar men den finns alltid kvar.


Jag beklagar givetvis din förlust och tack att du delar med dig och givetvis måste jag avsluta med mina visdomsord eftersom jag jobbar med avslut: UPP PÅ HOJEN, TA EN TUR GRABBEN, KÄNN EFTER OCH VÄLKOMMEN TILLBAKA.

 

[mml_42]

Jag beklagar givetvis sorgen och det är aldrig lätt när något så tragiskt händer i ens närhet. Men att låta andra bestämma vad man ska göra är ofta en dålig idé då man hela tiden kommer ångra att man tog just det beslutet.

En kollega till mig halkade på pendeltågsperrongen och hamnade framför tåget och lämnade efter sig fru och barn.
En vän omkom i en bilolycka som han inte var vållande till.
En annan cyklade ner i ett vägarbeteshål och är nu förlamad i högerarmen.
Det jag med detta vill säga är att det finns faror överallt och MC är bara en av dem.

Jag hade ett långt uppehåll i MC åkandet men det hade mer med ekonomin att göra och varje gång en hoj passerade så suckade jag djupt och kände mig olycklig.
Jag har även en kollega vars fru bestämt att han inte ska köra motorcykel längre då det är så farligt och jag ser på hans längtande blick varje gång jag kommer med min att han inte är bekväm med det beslutet.

Men om du inte vill fortsätta köra så ska du inte det men låt ingen annan bestämma det åt dig.
Som sagt, känn efter, ta det lugnt och se till att beslutet är dit.

 

[Desmodeath]

Beklagar verkligen sorgen.

Jag har blivit påkörd, kört av vägen själv, tvivlat på min förmåga, tänkt på barnen, lyssnat på min frus missnöje och oro, blivit förbjuden att ta med barnen, Sålt av för att jag inte kört då det varit opraktiskt när hojen står i andra änden av stan. Lik förbannat är jag där igen och fortsätter köra. Alla jag kör med har skavanker som inte ses som ett problem så länge det går att fortsätta köra. De är ändå sansade. Även när kompisar dör så är det ingen reflekterar över att sluta köra. Knäppt men accepterat...Senast i våras körde jag hem med en klubbkompis från Skokloster som dagen efter hamnade under en lastbil på väg till jobbet. Jobbigt då jag var den som körde sist med honom.

Fundera på vad kompisen skulle vilja att du gjorde. Kör för honom.

P

 

[Steffo_b]

Beklagar verkligen sorgen.

Jag har blivit påkörd, kört av vägen själv, tvivlat på min förmåga, tänkt på barnen, lyssnat på min frus missnöje och oro, blivit förbjuden att ta med barnen, Sålt av för att jag inte kört då det varit opraktiskt när hojen står i andra änden av stan. Lik förbannat är jag där igen och fortsätter köra. Alla jag kör med har skavanker som inte ses som ett problem så länge det går att fortsätta köra. De är ändå sansade. Även när kompisar dör så är det ingen reflekterar över att sluta köra. Knäppt men accepterat...Senast i våras körde jag hem med en klubbkompis från Skokloster som dagen efter hamnade under en lastbil på väg till jobbet. Jobbigt då jag var den som körde sist med honom.

Fundera på vad kompisen skulle vilja att du gjorde. Kör för honom.

P

Kan den kompisen som du pratar om vara samma som min kollega möjligen. Såvitt jag vet. Medlem i ducatiklubben, hade varit ute på en tur med en kompis dagen innan och hamnade under ett lastbilssläp på E4 utanför Hedin bil vid avfarten till Sollentuna/Akalla vid 8 tiden på väg till jobbet på Telia. Efterlämnade fru och 2 barn.

 

[Desmodeath]

Kan den kompisen som du pratar om vara samma som min kollega möjligen. Såvitt jag vet. Medlem i ducatiklubben, hade varit ute på en tur med en kompis dagen innan och hamnade under ett lastbilssläp på E4 utanför Hedin bil vid avfarten till Sollentuna/Akalla vid 8 tiden på väg till jobbet på Telia. Efterlämnade fru och 2 barn.

Kan låta rimligt. Funderade på det när du skrev om en olycka tidigare. Ducceklubben och skåning som jag?!

P

 

[Steffo_b]

Kan låta rimligt. Funderade på det när du skrev om en olycka tidigare. Ducceklubben och skåning som jag?!

P

Ja. Det låter faktiskt som att det är samma Martin du pratar om.
Djävligt trevlig kille och djävligt tragiskt.

 

[Desmodeath]

Ja. Det låter faktiskt som att det är samma Martin du pratar om.
Djävligt trevlig kille och djävligt tragiskt.

Jo, trevlig. En förlust. Hurtig kontaktman! Såg fram emot fler turer med honom. :-/

P

 

[Steffo_b]

Jo, trevlig. En förlust. Hurtig kontaktman! Såg fram emot fler turer med honom. :-/

P

Ja. Jag hann ju aldrig köra med honom men det var djäkligt trevligt att sitta och tjabba med honom på fikapauserna. Alltid glad, trevlig och positiv.

 

[Desmodeath]

Ja. Jag hann ju aldrig köra med honom men det var djäkligt trevligt att sitta och tjabba med honom på fikapauserna. Alltid glad, trevlig och positiv.

Ovanligt för att vara en skåning och ducatist men det finns några till...;-)

P

 

[joonsered]

Tråkigt med din polare.
Tyvärr innebär mc större risk än bil men jag kör i alla fall.

Har inga småbarn längre, hade uppehåll under blöjbyten och dagiskörningstiden, 15 år utan mc men med husvagn och ölkagge. Det underlättar oerhört att vara 2 vuxna istället för en under småbarnstiden, ville inte lämna min fru under denna tid pga mcdöd.
Tiden är även knapp under småbarnsåren, bra med någon hobby som inte kräver långa startsträckor typ korsord, snickeri i källare eller ölbryggning.

Sen när barnen är självgående och frun är döless att umgås med sin make, då är det dags att diskret köpa mc igen.

Går ju att lösa med bankörning under småbarnsåren, inte lika riskabelt men frihet begränsad, om man är extremt mckåt. Kolla bara med partner så inte hon får dra hela lasset för ofta, då får du dra lasset själv varannan vecka.

Har nu kört adventurehoj i 8 år och rest ner till kontinenten varje år samt gruspisk i triangel Skellefteå Gällivare Haparanda.
Enda incidenten var slamomkörning runt resterna av cittra c3 som var klyvd av långtradare norr om flensburg.

Generellt kör jag hellre i Tyskland än Sverige, tyskarna har mer trafikvett och risken är lägre.

Men risken finns alltid för snabb exit, när det står 150 på mätaren och älgen/knarkarn med 740/halvblinda gubben med crv/thailändska bärplockare med buss/ fylleolle med sin fyrhjuling finner för gott att chansa upp på vägen, då är det finito.
Står det 70 på mätaren går det förhoppningsvis bättre men inga garantier finns.

Livet är fullt av risker, tycker mckörning inte ökar totala dödsrisken så mycket om man kör någorlunda försiktigt.
Kör man hårt bör man nog köra bana istället.

Har sett många incidenter på tuben, hojåkaren kommer i 200 och gubben kör ut på vägen vid väjningsplikt.
De smäller ihop och det är gubbens fel. Olyckan kunde undvikas om mc kört mer defensivt.
Händer ovan olyckor eller typ av incidenter dig ofta får man köra mindre offensivt eller enbart på bana.
Annars kommer ”oturen” att drabba dig.

 

[Harmon Rabb]

Jag beklagar givetvis sorgen och det är aldrig lätt när något så tragiskt händer i ens närhet. Men att låta andra bestämma vad man ska göra är ofta en dålig idé då man hela tiden kommer ångra att man tog just det beslutet.

En kollega till mig halkade på pendeltågsperrongen och hamnade framför tåget och lämnade efter sig fru och barn.
En vän omkom i en bilolycka som han inte var vållande till.
En annan cyklade ner i ett vägarbeteshål och är nu förlamad i högerarmen.
Det jag med detta vill säga är att det finns faror överallt och MC är bara en av dem.

Jag hade ett långt uppehåll i MC åkandet men det hade mer med ekonomin att göra och varje gång en hoj passerade så suckade jag djupt och kände mig olycklig.
Jag har även en kollega vars fru bestämt att han inte ska köra motorcykel längre då det är så farligt och jag ser på hans längtande blick varje gång jag kommer med min att han inte är bekväm med det beslutet.

Men om du inte vill fortsätta köra så ska du inte det men låt ingen annan bestämma det åt dig.
Som sagt, känn efter, ta det lugnt och se till att beslutet är dit.

Viktigt att du nämner det att valet är ens eget och ingen annans. Vi har nog alla någon gång i livet låtit någon annan ta ett beslut åt oss och skördat frukterna från det. Kanske var det ett bra beslut i all välmening, men det var inte ens eget. Jag tror det är viktigt att göra sina egna val i livet även om de inte är populära i ens omgivning.

Man kan när som helst skadas eller förolyckas. Här om dagen såg jag en bil köra på en cyklist vid ett vägbygge där det var 30 km/h, men hastigheten var lägre än så vilket var tur. Det var cyklistens fel som läste av trafiken fel. Jag tror hon helt enkelt bara tittade på ett håll eftersom trafiken vanligtvis kommer därifrån. Vad hon inte räknade med var att det kom trafik från motsatt håll nu i och med vägbygget. Hon kom undan med blotta förskräckelsen. Det hände inget som tur var, mer än att hon var hemskt ursäktande mot bilisten i fråga som säkert blev lika förskräckt över vad som kunde ha hänt. Det var ett ögonblicks verk.

Jag tror inte man ska låta rädslan ta överhand. Det kan nog vara bra att sätta sig på sadeln igen och köra. Inse att det inte är så farligt så länge man är vaken och uppmärksam i trafiken och håller goda marginaler för egna och andras misstag. Men allt har sin tid. Det kan vara bra att ta en paus för att reflektera över tillvaron och bearbeta sorgen.

 

[z1000sx]

Sorgligt när det händer och statistik gör det inte mindre smärtsamt men den visar dock att fler dör i skyddade fordon än oskyddade.


Nu beror väl detta på mängden bilar jämfört med mc samt även att mc ute på vägarna är färre månader.
Men det ger ändå lite perspektiv på det hela tycker jag.

 

[notrightrider]

Ja, visserligen fel tråd att tjafsa i, men på några ställen generaliseras det och klyschan "det är farligare att köra MC" uttalas eller ligger med i det underförstådda och skvalpar.

Men, det är inte riktigt så. SMC valde för typ 5 år sedan att tweaka siffrorna till vår fördel, på samma sätt som klickmedia brukar göra.
...fast tvärt om då.

Resultatet blev kampanjen "Det är inte farligt att köra motorcykel", en pressrelease som fick oväntat stort genomslag.

https://www.svmc.se/smc/Nyheter/Det-ar-inte-farligt-att-kora-motorcykel1/

Genomslag - och en smula kritik därtill.
Självklart är det farligt att köra motorcykel.
Om man gör fel. Om någon annan gör fel, och vi inte har förutsett detta, samt vidtagit mått och steg för att neutralisera faran. Innan den uppstod. Innan bilisten ens visste vad han gjorde. ...som han kanske inte ens efteråt förstod vidden av.

Förmår man inte tänka och agera åt sina mottrafikanter, ja, då blir det farligt.

Våra krockzoner är av organiskt material, och regenerativa bara så länge hjärtat slår.
Alltså följer att vi måste göra allt rätt för att hålla oss på rätt sida graven.

Inte helt enkelt i ett trafiksystem som medvetet görs allt slappare och konsekvensfritt för de redan skyddade trafikanterna...

I SMCs text finns två viktiga passager:

Bland de motorcyklister som gjort allt rätt men ändå förolyckats är det oftast en annan trafikant eller en brist i vägmiljön som orsakat olyckan.

A: Vi kan inte skydda oss mot allt.

Om alla som kör motorcykel håller rimlig hastighet, har körkort, kör nykter och på ett sätt som andra trafikanter förväntar sig, då kommer väldigt få att dödas på motorcykel under 2013, säger Jesper Christensen

B: Vi kan göra det bästa av situationen genom att vara medvetna.


För att hjälpligt knyta denna lilla uppsats till själva ämnet, så tycker jag mig kunna läsa in något i Daniz trådstart: den bottenlösa förtvivlan i att det otänkbara hände någon man kände, någon man hade en relation till, någon man hade förtroende för och aldrig trodde skulle råka ut för något sådant.

Sånt känns.

Och det skall det göra! Hos alla oss som projicerar olycksproblematiken på den (växande) klick som kör stulna hojar höga som hus, utan körkort eller minsta vilja att se runt hörnet eller tänka sig en morgondag.
Vi måste ta till oss av den känslan, alla vi andra som helst tittar bort när det bränner till.

Visst. Dom åker dit så det stänker om det, idioterna. Bildligt och bokstavligt. Men, det gör vi också, när vi duplicerar deras misstag.

Jag har varit i samma sits som TS - när den man absolut minst räknade med det kör ihjäl sig.
Sanningen är hal som en tvål i ett badkar fullt med hårbalsam, men förr eller senare låter sig kärnan i det hela fångas - min kompis hade del i det som hände.

Hur går jag vidare själv, med denna vetskapen i bakhuvudet? Hur påverkar denna kunskap mina beslut? Det hade ju lika gärna kunnat vara jag!

Många av oss här inne har varit i Daniz situation.
Det finns inget enkelt svar.

 

[Catman]

Många bra förslag, tips och egna berättelser i detta tråden.

Här är mina tankar kring detta:

Ingen kan tala om för dig vad du ska göra.
De kan ge råd eller visa på liknande händelser i sitt eget liv.
Men beslutet är ditt i slutändan.

Har förlorat flera kompisar och nära vänner i MC-döden och har inte haft en tanke på att sluta köra då.
Men tankarna började snurra i Augusti -17, då jag förlorade min fru hastigt pga sjukom.
Hon var motorcyklist och hängiven förare, precis som jag.
Inte ens när vi fick barn i början av 2000-talet, så slutade vi att åka.
Varje mil på hoj var en välsignelse för oss båda. Ihop eller var o en för sig.

Jag blev nojjig som f-n när hon hastigt dog och jag blev själv med 2 tonåringar.
Vågade inte åka nånstans själv, oavsett fordon, första tiden ifall jag skulle råka ut för en olycka.
Samma sak när dottern tog moppen eller grabben cyklade iväg nånstans.
Eller när jag o grabben körde till crossträning o lämnade dottern hemma....
Detta gick över och blev lite lättare att hantera. För livet fortsätter, vare sig du vill eller inte.
Mina barn är dessutom vana att pappa alltid kör hoj. De vet inget annat.
Skulle jag plötsligt sluta, så skulle det vara en källa till oro.

Första vändan på gathojen var en välsignelse och en frid som var helt otroligt skön.
Det kändes rätt och det kändes bra. Många problem löstes under färden s.a.s
Och i mitten på september, så körde jag steg 6 med SMC och jag var orolig att jag skulle vara påverkad av allt som hänt.
Men sanningen är att det påverkade ytterst lite.
Varför?
Jo, för att när jag kör bana eller träning, så är jag fokuserad på det jag gör.. Inget annat finns.
Likaså på gatan för mig. Fokus på körning. Planera framåt.
Och jag kör mycket mera defensivt på gatan.
Sen hjälpte det naturligtvis att kamratskapen är så stark inom hojvärlden och i depån.

Vad det gäller gatåkat, så har det blivit mindre. Inte för att jag inte vill åka, men för att tiden inte finns längre på samma sätt när jag är själv.
Jag har dessutom tänkt till lite och kör oftast förutbestämda slingor eller med sällskap.
Mina barn vet alltid var jag är och när jag borde komma hem.


Men för mig är mc-åkningen ett sätt att leva, en livsstil. Inte bara en hobby.


Detta är hur jag har löst mina bekymmer, på mitt sätt.
Du "behöver bara" komma på hur du ska lösa det på ditt sätt.