Jahaja....var fan ska jag börja?
För de som inte var med eller hört talas om lördagens variant på 30årsfirande så kan jag meddela att undertecknad blev bjuden på the ride of my life (sorry tjejer, men den här åkturen var värre
) när jag i stället för att - som jag trodde - åka till stadsparken och äta glass med mina syskonbarn, blev uppmött av 15 hojåkare utanför gymet efter ett härligt ryggpass tillsammans med the allmighty Kongo.
Det började med att mitt bands album spelades i högtalarna mitt i träningspasset och det var ju givetvis Kongos om beställt det lilla påskägget, till klockan 11.10.
Sen blev jag bjuden på lunch efteråt och plötsligt börjar det rulla in hoj efter hoj utanför och när det kommit kanske 5-6 killar så drar Kongo upp en videokamera och börjar något som jag inser inte alls bara kommer att bli en lunch och sen tack och hej. Först trodde jag att de kommit för att säga grattis "bara" och ändå var ute och åkte, men det visar sig snart att det brakar in fler och fler och att en annan ska få följa med ut och åka. Hurrades gjorde det också, fan, man blir ju tårögd.
BLÅögd som jag är tror jag givetvis att jag ska åka med Kongo (som skjutsat mig dit) och bara skrattar när nån säger "Du ska åka med Kreuger". "Ja, eller hur", tänkte jag och fattar inte förrän alla kliver på sina hojar att jag faktiskt SKA åka med Kreuger. Dra åt helvete, liksom.
Innan detta hade jag blivit snyggt utstyrslad i all världens skydd och skinnklädsel och t.o.m. en halsscarf (ja vafan heter det, jag åker inte hoj, har jag sagt) med flames. Hårdare blir det ju inte.
Som sagt, jag ska alltså åka bakpå Kreuger. Det säger väl en hel del att Kongo utbrister (precis innan vi ska åka): "Ta hand om min ögonsten nu, vi är för fan nästan ihop."
Japp...och iväg åker vi då..med herr kameraman i skåpbil för dokumentation.. Jag har vid det här laget (dvs nu efteråt) insett hur otroligt lättlurad och - som sagt - blåögd jag är, så jag tror ju att anledningen till att jag sitter där jag sitter är att det kommer att åkas fort med mig, RAKT FRAM. Jag tänker inte ens på att om det varit det som gällde så hade väl lika gärna Kongo kunnat göra det, för det har ju hänt förut...
15 hojar glider ut från Kraftkällanparkeringen och det är aningen svårt att låta bli att kolla framåt och i backspeglarna bara för att vafan...det är ju så jävla ballt.
Sen kommer vi ut på Ekpg-vägen och det körs ganska makligt, vilket inte gör nåt eftersom utsikten är helt ok, supermotarder på bakhjulet som svärmande flugor och sporthojar lite överallt. Kreuger saktar så plötsligt in en liten aning och börjar varva upp rätt ordentligt och jag hinner tänka ungefär så här långt; "Jaha, nu ska vi gasa här, fan vad härligt....men ska han....nej, för helvete, han tänker väl inte, JO DET TÄNKER HAN BWAAAAAAAHHHH" och så har Metropolis åkt på slangen för första gången, vilket gjordes med ett gallskrik i hjälmen så jag ta mig fan gjorde mig själv döv. Sjukaste känslan, det kändes i princip som att jag flög.
Sen kommer vi till ett rödljus och de flesta i gänget har stannat framför oss. Kreuger kör av nån anledning inte lika långsamt som han "borde" och jag börjar fundera på om han verkligen tänker köra mot rött..?? Två sekunder efter det fick jag veta innebörden av ordet "stoppie". Jag trodde jag skulle landa på andra sidan korsningen och satt väl i princip som nån slags tafatt spindelmannen uppe mellan skulderbladen på Kreuger. När vi landade var det bara att skrika ur sig adrenalinet igen och sen bar det av. Ja, jävlar.
Bakhjul och allmänt djävulskap och hojar runtomkring, för mig som inte är van hojåkare (utan bara åker bakpå lite ibland) var det svårt att inte sitta och bara flina i hjälmen åt alltihop.
Längre fram stod det några farbröder som i form av lördagsnöje stod och kikade lite på trafiken, vilket gjorde att några få brakade vidare och majoriteten (även jag, då) vände och åkte och tittade lite åt andra hållet i stället... Vi möttes dock snart upp igen och valde att ta lite svängiga småvägar innan vi skulle tillbaka mot stada. För er som känner Kreuger så behöver jag väl inte säga hur min åktur blev på småvägarna, men jag kan meddela att jag otaliga gånger var helt säker på att vi skulle hamna på en åker nånstans för att sekunden senare inse att killen har TOTAL koll på allting. Nu menar jag inte att jag ens för en sekund tvivlade på hans skicklighet, men ibland fattade hjärnan bara inte att man faktiskt kan köra sådär och samtidigt veta helt och hållet vad man gör. Bakhjulet på i princip VARJE krön, luta i kurvorna så man fick se naturen från ett rent horisontellt läge, samt som sagt alla dessa hojar överallt.
In till stan igen och avlämning med allihop hemma hos Kongo. Sista stoppien (stavas det så??) vid sista rödljuset tror jag slog rekord i höjd under den åkturen. Hyfsat avslut.
Nu till det som överskriften hela tiden avsedde, nämligen det brutala tacket...har ni somnat över tangentbordet får ni väl vakna upp och applådera de som helt klart levererade ballaste dagen jag varit med om. På fullt allvar.
T A C K till Kongo som planerat allt in i minsta detalj, lurat skiten ur mig fullständigt och som dessutom är en bättre polare än någon kan önska sig.
T A C K till alla hojåkare som jag känner litegrand genom just Kongo, ni vet vilka ni är. Ni är helt jävla grymma allihop.
T A C K till alla hojåkare som jag INTE känner men som kom ÄNDÅ och gjorde att jag fattade lite mer av den här hojåkarementaliteten som Kongo brukar nämna. Inte för att det var en hojåkare ni ställde upp för, men blir det som jag vill så ändrar jag på det inom nåt år..
T A C K till kameraman "M" som lånade ut skinnställ, filmade och dessutom jobbade en hel dag för att jag skulle få provköra en hoj på egen hand. Synd att det sket sig i slutspurten, men tanken var riktigt schysst.
T A C K till Kreuger, jag vet fan inte vad jag ska säga om åkupplevelsen. Du har nog hört det mesta hittills, men jävlar i helvete, jag tror att jag fortfarande har adrenalinpåslag.
Tror nog att du kan lista ut varför jag bara knackade på dig när ena fotstödet veks upp...
Alla ni som var med, kan ni inte skriva vilka ni var, så jag vet? Vore riktigt kul. Jag vet ju som sagt ett antal av er, men dock inte alla...
Om jag har glömt nån nu så säg till......
Jag kan bara skaka på huvudet, garva och inse att ni är ett gäng djävulskt shyssta grabbar (tjejen ej att förglömmas!). Hatten av till varenda en.
Thank you, GOD DAMMIT.
(tror bilder kommer...)
För de som inte var med eller hört talas om lördagens variant på 30årsfirande så kan jag meddela att undertecknad blev bjuden på the ride of my life (sorry tjejer, men den här åkturen var värre
) när jag i stället för att - som jag trodde - åka till stadsparken och äta glass med mina syskonbarn, blev uppmött av 15 hojåkare utanför gymet efter ett härligt ryggpass tillsammans med the allmighty Kongo.Det började med att mitt bands album spelades i högtalarna mitt i träningspasset och det var ju givetvis Kongos om beställt det lilla påskägget, till klockan 11.10.
Sen blev jag bjuden på lunch efteråt och plötsligt börjar det rulla in hoj efter hoj utanför och när det kommit kanske 5-6 killar så drar Kongo upp en videokamera och börjar något som jag inser inte alls bara kommer att bli en lunch och sen tack och hej. Först trodde jag att de kommit för att säga grattis "bara" och ändå var ute och åkte, men det visar sig snart att det brakar in fler och fler och att en annan ska få följa med ut och åka. Hurrades gjorde det också, fan, man blir ju tårögd.
BLÅögd som jag är tror jag givetvis att jag ska åka med Kongo (som skjutsat mig dit) och bara skrattar när nån säger "Du ska åka med Kreuger". "Ja, eller hur", tänkte jag och fattar inte förrän alla kliver på sina hojar att jag faktiskt SKA åka med Kreuger. Dra åt helvete, liksom.
Innan detta hade jag blivit snyggt utstyrslad i all världens skydd och skinnklädsel och t.o.m. en halsscarf (ja vafan heter det, jag åker inte hoj, har jag sagt) med flames. Hårdare blir det ju inte.
Som sagt, jag ska alltså åka bakpå Kreuger. Det säger väl en hel del att Kongo utbrister (precis innan vi ska åka): "Ta hand om min ögonsten nu, vi är för fan nästan ihop."
Japp...och iväg åker vi då..med herr kameraman i skåpbil för dokumentation.. Jag har vid det här laget (dvs nu efteråt) insett hur otroligt lättlurad och - som sagt - blåögd jag är, så jag tror ju att anledningen till att jag sitter där jag sitter är att det kommer att åkas fort med mig, RAKT FRAM. Jag tänker inte ens på att om det varit det som gällde så hade väl lika gärna Kongo kunnat göra det, för det har ju hänt förut...
15 hojar glider ut från Kraftkällanparkeringen och det är aningen svårt att låta bli att kolla framåt och i backspeglarna bara för att vafan...det är ju så jävla ballt.
Sen kommer vi ut på Ekpg-vägen och det körs ganska makligt, vilket inte gör nåt eftersom utsikten är helt ok, supermotarder på bakhjulet som svärmande flugor och sporthojar lite överallt. Kreuger saktar så plötsligt in en liten aning och börjar varva upp rätt ordentligt och jag hinner tänka ungefär så här långt; "Jaha, nu ska vi gasa här, fan vad härligt....men ska han....nej, för helvete, han tänker väl inte, JO DET TÄNKER HAN BWAAAAAAAHHHH" och så har Metropolis åkt på slangen för första gången, vilket gjordes med ett gallskrik i hjälmen så jag ta mig fan gjorde mig själv döv. Sjukaste känslan, det kändes i princip som att jag flög.
Sen kommer vi till ett rödljus och de flesta i gänget har stannat framför oss. Kreuger kör av nån anledning inte lika långsamt som han "borde" och jag börjar fundera på om han verkligen tänker köra mot rött..?? Två sekunder efter det fick jag veta innebörden av ordet "stoppie". Jag trodde jag skulle landa på andra sidan korsningen och satt väl i princip som nån slags tafatt spindelmannen uppe mellan skulderbladen på Kreuger. När vi landade var det bara att skrika ur sig adrenalinet igen och sen bar det av. Ja, jävlar.
Bakhjul och allmänt djävulskap och hojar runtomkring, för mig som inte är van hojåkare (utan bara åker bakpå lite ibland) var det svårt att inte sitta och bara flina i hjälmen åt alltihop.
Längre fram stod det några farbröder
som i form av lördagsnöje stod och kikade lite på trafiken, vilket gjorde att några få brakade vidare och majoriteten (även jag, då) vände och åkte och tittade lite åt andra hållet i stället... Vi möttes dock snart upp igen och valde att ta lite svängiga småvägar innan vi skulle tillbaka mot stada. För er som känner Kreuger så behöver jag väl inte säga hur min åktur blev på småvägarna, men jag kan meddela att jag otaliga gånger var helt säker på att vi skulle hamna på en åker nånstans för att sekunden senare inse att killen har TOTAL koll på allting. Nu menar jag inte att jag ens för en sekund tvivlade på hans skicklighet, men ibland fattade hjärnan bara inte att man faktiskt kan köra sådär och samtidigt veta helt och hållet vad man gör. Bakhjulet på i princip VARJE krön, luta i kurvorna så man fick se naturen från ett rent horisontellt läge, samt som sagt alla dessa hojar överallt. In till stan igen och avlämning med allihop hemma hos Kongo. Sista stoppien (stavas det så??) vid sista rödljuset tror jag slog rekord i höjd under den åkturen. Hyfsat avslut.
Nu till det som överskriften hela tiden avsedde, nämligen det brutala tacket...har ni somnat över tangentbordet får ni väl vakna upp och applådera de som helt klart levererade ballaste dagen jag varit med om. På fullt allvar.
T A C K till Kongo som planerat allt in i minsta detalj, lurat skiten ur mig fullständigt och som dessutom är en bättre polare än någon kan önska sig.
T A C K till alla hojåkare som jag känner litegrand genom just Kongo, ni vet vilka ni är. Ni är helt jävla grymma allihop.
T A C K till alla hojåkare som jag INTE känner men som kom ÄNDÅ och gjorde att jag fattade lite mer av den här hojåkarementaliteten som Kongo brukar nämna. Inte för att det var en hojåkare ni ställde upp för, men blir det som jag vill så ändrar jag på det inom nåt år..
T A C K till kameraman "M" som lånade ut skinnställ, filmade och dessutom jobbade en hel dag för att jag skulle få provköra en hoj på egen hand. Synd att det sket sig i slutspurten, men tanken var riktigt schysst.
T A C K till Kreuger, jag vet fan inte vad jag ska säga om åkupplevelsen. Du har nog hört det mesta hittills, men jävlar i helvete, jag tror att jag fortfarande har adrenalinpåslag.
Tror nog att du kan lista ut varför jag bara knackade på dig när ena fotstödet veks upp...Alla ni som var med, kan ni inte skriva vilka ni var, så jag vet? Vore riktigt kul. Jag vet ju som sagt ett antal av er, men dock inte alla...
Om jag har glömt nån nu så säg till......
Jag kan bara skaka på huvudet, garva och inse att ni är ett gäng djävulskt shyssta grabbar (tjejen ej att förglömmas!). Hatten av till varenda en.
Thank you, GOD DAMMIT.
(tror bilder kommer...)
Last edited:
haha!
