Don Quixote
Nordic BoTT 2010
Så där ja... Det här skulle kunna bli en hel roman men man får korta ner en aning.
Lämnade min hemort ganska sent på Fredagkvällen. Dagsformen var usel. Feberfrossa, halsont, rinnande surnäsa och muskelvärk. Körde full värme i bilen och knaprade rå lök hela vägen upp i ett desperat försök att bli frisk. Verkar som det fungerade för efter en god natts sömn i Wemi's byscha (stort tack till Johan Wedrup for sovplats!!) kände jag mig inte så tokig. Att man dessutom möttes av blå himmel, sol och värme i mitten av September gjorde att livsandarna återvände.
Dagen började med allt administrativt, panikmek av hojen (tack till Chrille och Kenneth som krängde däck) och besiktning som förvånansvärt gick helt smärtfritt. Det stod ganska klart varför det hade börjat slira en aning i slutet av onsdagsträningen då gummit på högersidan av bakdäcket var som ett lager plastfolie ungefär. Sticker ut på första kvalet och skönt nog hade ingen större nervositet infunnit sig. Ligger på hyffsat friskt tills utmattningen är total. Svänger in och frågar tjejerna hur länge det är kvar av kvalet. - I alla fall 15 minuter. Doh!! Det var bara bita i det sura och ge sig ut en vända till. Känns som jag sätter ett bra varv och går in i depån med förhoppningar om att äntligen ha kommit under 1.18. Klart lyckorus när det står 1.15,78 och det visar sig att jag inte ens är sist!! Hela uppladdningen inför helgen hade fokuserats på att ta sig dit, få ordning på hojen och köra kval utan att vurpa. Nu fick man börja ställa in sig på att faktiskt köra ett rejs ocksa!
På eftermiddagen och kvällen träffar man många trevliga gamla och nya bekanta. Riktigt besviken på mig själv dock att jag hade koncentrerat sönder orken till den milda grad att det bara var att gå o lägga sig långt före midnatt. Dödstrött!
Drömde en härlig dröm om Madhonda (hrmm) där hon bl.a skulle bjuda mig på en mumsig frukost. Dessa förhoppningar grusades snabbt när jag vaknade på golvet i byschan och fick sörpla i mig några klunkar fickljummen yoghurt och en läskig räkostsmacka.
WarmUp:en går även den finfint och på förmiddagen glider jag mest runt i depån och snackar snack. Vid lunchtid händer nåt otäckt. Det börjar bubbla i magen (följt av ett ordentligt mag-ras), man blir torr i halsen, vimsig och förvirrad. Nervositeten har infunnit sig med besked. Försöker kolla på några rejs och visst är det skoj att se men det går ju så fort att man blir änn mer orolig. För att stilla sinnet går jag tillbaka och spontanmekar/putsar lite grann på hojen och upptäcker att det sitter lösa bultar och skruvar både här och där
Hur det än är så står jag så småningom där på gridden för första gången. Vid det laget är all oro som bortblåst. Lampan tänds, släcks och den brakar det loss. Får till en riktigt acceptabel start och siktar på att ta ytterspår i Trösen. Det är helt klart ett vinnande koncept men feg som man är på sitt första rejs vågar jag inte pressa på nånting och ligger snällt bakom klungan. Halva första loppet går i däckvärmartempo. När det väl lossnar gör jag en Chrille och kör de första 3-4 varven på tok för långsamt vilket givetvis ledde till att man blev ganska ensam där ute på banan (dock inte sist vilket var en liten tröst). Sen ordnar det till sig och varvtiderna kryper ner till 1.15,5 (snabbare än Apstruts och det är det viktiga i den här historien). Min otränade skitkropp börjar protestera högljutt och min inbyggda varvräknare säger att det snart är målgång. Den visar sig vara helt felkalibrerad då skylten säger att det är 10 varv kvar. Några varv senare börjar varvningarna. Rätt kul faktiskt då man åter fick några hojar framför sig att försöka hänga på. Vissa partier av banan körde jag snudd på jämnt med toppåkarna men i bl.a esset och hårnålen blev jag pinsamt frånåkt. Måste få ordning på dessa kurvor!
Det var en undbar känsla att se målflaggan viftas och man insåg att man faktiskt tagit sig i mål. En otäck framhjulsdriftning ur esset kunde ha satt punkt för det hela några varv tidigare och Chrille var visst för en sekund övertygad om att jag var på väg upp på läktaren då jag missade depåkurvan en smula och låg o slickade linjen på helt fel ställe!
Det blev en 19e plats till slut och även om man alltid vill mer får man nog vara nöjd! Hojen går hur fint som helst, körningen känns ok fast man i bilen till säkert hittade tio saker man kunnat göra bättre och trodde man kom på hur man kan ta fem sekunder per varv om man inte fegat så förb_at!
Får avslutningsvis tacka alla som var där i helgen. Det är en suverän stämning i depån och var jag inte biten innan så sitter jag hopplöst fast i RR-träsket nu! Tack till Fredrik för plats i depåtältet - jag får bjuda igen så snart tillfälle ges!
// Riddaren av den sorgliga skepnaden
Lämnade min hemort ganska sent på Fredagkvällen. Dagsformen var usel. Feberfrossa, halsont, rinnande surnäsa och muskelvärk. Körde full värme i bilen och knaprade rå lök hela vägen upp i ett desperat försök att bli frisk. Verkar som det fungerade för efter en god natts sömn i Wemi's byscha (stort tack till Johan Wedrup for sovplats!!) kände jag mig inte så tokig. Att man dessutom möttes av blå himmel, sol och värme i mitten av September gjorde att livsandarna återvände.
Dagen började med allt administrativt, panikmek av hojen (tack till Chrille och Kenneth som krängde däck) och besiktning som förvånansvärt gick helt smärtfritt. Det stod ganska klart varför det hade börjat slira en aning i slutet av onsdagsträningen då gummit på högersidan av bakdäcket var som ett lager plastfolie ungefär. Sticker ut på första kvalet och skönt nog hade ingen större nervositet infunnit sig. Ligger på hyffsat friskt tills utmattningen är total. Svänger in och frågar tjejerna hur länge det är kvar av kvalet. - I alla fall 15 minuter. Doh!! Det var bara bita i det sura och ge sig ut en vända till. Känns som jag sätter ett bra varv och går in i depån med förhoppningar om att äntligen ha kommit under 1.18. Klart lyckorus när det står 1.15,78 och det visar sig att jag inte ens är sist!! Hela uppladdningen inför helgen hade fokuserats på att ta sig dit, få ordning på hojen och köra kval utan att vurpa. Nu fick man börja ställa in sig på att faktiskt köra ett rejs ocksa!
På eftermiddagen och kvällen träffar man många trevliga gamla och nya bekanta. Riktigt besviken på mig själv dock att jag hade koncentrerat sönder orken till den milda grad att det bara var att gå o lägga sig långt före midnatt. Dödstrött!
Drömde en härlig dröm om Madhonda (hrmm) där hon bl.a skulle bjuda mig på en mumsig frukost. Dessa förhoppningar grusades snabbt när jag vaknade på golvet i byschan och fick sörpla i mig några klunkar fickljummen yoghurt och en läskig räkostsmacka.
WarmUp:en går även den finfint och på förmiddagen glider jag mest runt i depån och snackar snack. Vid lunchtid händer nåt otäckt. Det börjar bubbla i magen (följt av ett ordentligt mag-ras), man blir torr i halsen, vimsig och förvirrad. Nervositeten har infunnit sig med besked. Försöker kolla på några rejs och visst är det skoj att se men det går ju så fort att man blir änn mer orolig. För att stilla sinnet går jag tillbaka och spontanmekar/putsar lite grann på hojen och upptäcker att det sitter lösa bultar och skruvar både här och där
Hur det än är så står jag så småningom där på gridden för första gången. Vid det laget är all oro som bortblåst. Lampan tänds, släcks och den brakar det loss. Får till en riktigt acceptabel start och siktar på att ta ytterspår i Trösen. Det är helt klart ett vinnande koncept men feg som man är på sitt första rejs vågar jag inte pressa på nånting och ligger snällt bakom klungan. Halva första loppet går i däckvärmartempo. När det väl lossnar gör jag en Chrille och kör de första 3-4 varven på tok för långsamt vilket givetvis ledde till att man blev ganska ensam där ute på banan (dock inte sist vilket var en liten tröst). Sen ordnar det till sig och varvtiderna kryper ner till 1.15,5 (snabbare än Apstruts och det är det viktiga i den här historien). Min otränade skitkropp börjar protestera högljutt och min inbyggda varvräknare säger att det snart är målgång. Den visar sig vara helt felkalibrerad då skylten säger att det är 10 varv kvar. Några varv senare börjar varvningarna. Rätt kul faktiskt då man åter fick några hojar framför sig att försöka hänga på. Vissa partier av banan körde jag snudd på jämnt med toppåkarna men i bl.a esset och hårnålen blev jag pinsamt frånåkt. Måste få ordning på dessa kurvor!
Det var en undbar känsla att se målflaggan viftas och man insåg att man faktiskt tagit sig i mål. En otäck framhjulsdriftning ur esset kunde ha satt punkt för det hela några varv tidigare och Chrille var visst för en sekund övertygad om att jag var på väg upp på läktaren då jag missade depåkurvan en smula och låg o slickade linjen på helt fel ställe!
Det blev en 19e plats till slut och även om man alltid vill mer får man nog vara nöjd! Hojen går hur fint som helst, körningen känns ok fast man i bilen till säkert hittade tio saker man kunnat göra bättre och trodde man kom på hur man kan ta fem sekunder per varv om man inte fegat så förb_at!
Får avslutningsvis tacka alla som var där i helgen. Det är en suverän stämning i depån och var jag inte biten innan så sitter jag hopplöst fast i RR-träsket nu! Tack till Fredrik för plats i depåtältet - jag får bjuda igen så snart tillfälle ges!
// Riddaren av den sorgliga skepnaden
Även jag blev lite till mig vid ett tillfälle då du blev omkörd i depåkurvan och såg ut att komma långt ut i densamma. Men det gick ju bra. Du sänkte dina tider hela tiden och jag klockade två 1.15.5 tider på dig, sedan började varvningarna och du tappade 1-1.5 sekunder i varvtid när du lämnade plats för dom antar jag.
Man behöver verkligen inte skämmas över att vara officiell paraplyflicka. Om du fortsätter att förbättra dig i den takten du gjort hittills kommer du ligga långt fram i klassen nästa säsong.
