WestW
.
---------------------
En del skador finns genom åren, som oftast uppstått i strävan att finna det allra yttersta läget på alla gränser. Min uppfattning är att Först när man vet var dom är, kan man köra med en sån vild körstil som jag använder mig av.
Jag är mer en praktiker än en teoretiker och har lärt mig vart gränserna går genom den hårda vägen. Det har gett mig en del skador, men samtidigt har det gett mig vetskap om hur cykeln beter sig just innan nåt kommer att hända.
Dom flesta skador uppstod för många år sen och jag behöver numera inte testa mig fram på det viset, nu har jag den erfarenhet och rutin som behövs. Nu är det bara träning med många timmar som gäller för att vidareutveckla stuntåkningen. Under dom 9 år som vi kört uppvisningar har det endast varit en liten incident som berodde mer på omständigheterna än oss själva. Men visst är det lätt hänt.
En intressant aspekt är att jämföra med andra extrem- utövare, en extremskidåkare rallyförare eller andra extremsport utövare kan köra omkull eller misslyckas utan att någon höjer på ögonbrynen, men om en mc-stuntåkare gör det blir alla förvånad och undrar vad som hände. Men det har man ju i och för sig gjort själv när man legat på rygg på Vilhelmina flygfält och tittat i himlen
Jag minns speciellt en olycka som förstörde nästan hela säsongen. Det var Sommaren &Mac246;99 vi var uppbokade varje helg utom en och den helgen bestämde jag mig för att lufta min crosscykel, vilket jag inte skulle ha gjort. För efter ett par timmars hård körning kom jag till en mycket brant uppförsbacke och naturligtvis var man ju tvungen att testa om det gick att ta sig upp, sagt och gjort tog fart men tog mig inte riktigt ända upp, vände i farten och gav i ilska gas nedåt och precis innan det är försent ser jag en stubbe som var täckt med mossa körde in framdäcket slog runt framlänges och flög med huvudet och axeln in i ett träd.
Då jag väl kvicknade till kunde jag konstatera att med dom smärtor jag hade, så måste det minst vara ett ben som var av. Mina kompisar kom direkt fram och frågade hur det var, men dom fick nog inte mycket vettigt ur mig, jag tror att dom närmaste 15 min var jag nära att svimma gong på gong, efter den kvart det tog mig att komma på fötter (med hjälp), förstod jag direkt att vänsterarmen var helt av vid axeln.
Det var bara att gilla läget, skicka en av kompisarna och hämta en bil och be en annan att hjälpa mig att gå de 45 minuterna det tog att gå till vägen med vänsterarmen dinglande som en kosvans genom skogen I CROSSKOR (de som provat att bara gå några meter vet ju hur roligt det är). När vi väl kom till lasarettet var det första frågan om jag hade rört mig efter olyckan. Hade lite svårt att förneka det!!! Efter en liten lätt promenad på 45 min Resultatet blev 1 &Mac184; vecka på Iva och 22 dagar på morfin.
Under den tiden hade jag redan förberett mig mentalt på träningen som skulle upptas. Under starka protester och långa samtal lyckats jag få ortopeden att gjuta en speciell plastortos över axel och arm, som låste fast armen i den vinkel som behövdes för att påbörja träningen. Smärtan var outlidlig när jag var tvungen att bryta ut min vänstra arm med min friska för att kunna göra den gipsavgjutning som behövdes en barnkrycka fick simulera styret så att gipsavgjutningen skulle bli rätt. Första gången var vi tvungen att avbryta pga. smärtan, men dagen efter tog vi nya tag och efter ett tag lyckades det.
Efter en kortare tid och mycket smärtstillande kunde jag uppta träningen. Största problemet var att vänsterarmen tappat musklerna och rörelse förmågan, jag kunde inte ens lägga upp handen på styret, Denna olycka gav mig ett ypperligt tillfälle att träna enhandsstoppies. Så inget ont som inte har något gott med sig.
Kontentan av detta: ge aldrig upp, allt går om man verkligen vill!
Från http://www.mcstunt.nu
En del skador finns genom åren, som oftast uppstått i strävan att finna det allra yttersta läget på alla gränser. Min uppfattning är att Först när man vet var dom är, kan man köra med en sån vild körstil som jag använder mig av.
Jag är mer en praktiker än en teoretiker och har lärt mig vart gränserna går genom den hårda vägen. Det har gett mig en del skador, men samtidigt har det gett mig vetskap om hur cykeln beter sig just innan nåt kommer att hända.
Dom flesta skador uppstod för många år sen och jag behöver numera inte testa mig fram på det viset, nu har jag den erfarenhet och rutin som behövs. Nu är det bara träning med många timmar som gäller för att vidareutveckla stuntåkningen. Under dom 9 år som vi kört uppvisningar har det endast varit en liten incident som berodde mer på omständigheterna än oss själva. Men visst är det lätt hänt.
En intressant aspekt är att jämföra med andra extrem- utövare, en extremskidåkare rallyförare eller andra extremsport utövare kan köra omkull eller misslyckas utan att någon höjer på ögonbrynen, men om en mc-stuntåkare gör det blir alla förvånad och undrar vad som hände. Men det har man ju i och för sig gjort själv när man legat på rygg på Vilhelmina flygfält och tittat i himlen
Jag minns speciellt en olycka som förstörde nästan hela säsongen. Det var Sommaren &Mac246;99 vi var uppbokade varje helg utom en och den helgen bestämde jag mig för att lufta min crosscykel, vilket jag inte skulle ha gjort. För efter ett par timmars hård körning kom jag till en mycket brant uppförsbacke och naturligtvis var man ju tvungen att testa om det gick att ta sig upp, sagt och gjort tog fart men tog mig inte riktigt ända upp, vände i farten och gav i ilska gas nedåt och precis innan det är försent ser jag en stubbe som var täckt med mossa körde in framdäcket slog runt framlänges och flög med huvudet och axeln in i ett träd.
Då jag väl kvicknade till kunde jag konstatera att med dom smärtor jag hade, så måste det minst vara ett ben som var av. Mina kompisar kom direkt fram och frågade hur det var, men dom fick nog inte mycket vettigt ur mig, jag tror att dom närmaste 15 min var jag nära att svimma gong på gong, efter den kvart det tog mig att komma på fötter (med hjälp), förstod jag direkt att vänsterarmen var helt av vid axeln.
Det var bara att gilla läget, skicka en av kompisarna och hämta en bil och be en annan att hjälpa mig att gå de 45 minuterna det tog att gå till vägen med vänsterarmen dinglande som en kosvans genom skogen I CROSSKOR (de som provat att bara gå några meter vet ju hur roligt det är). När vi väl kom till lasarettet var det första frågan om jag hade rört mig efter olyckan. Hade lite svårt att förneka det!!! Efter en liten lätt promenad på 45 min Resultatet blev 1 &Mac184; vecka på Iva och 22 dagar på morfin.
Under den tiden hade jag redan förberett mig mentalt på träningen som skulle upptas. Under starka protester och långa samtal lyckats jag få ortopeden att gjuta en speciell plastortos över axel och arm, som låste fast armen i den vinkel som behövdes för att påbörja träningen. Smärtan var outlidlig när jag var tvungen att bryta ut min vänstra arm med min friska för att kunna göra den gipsavgjutning som behövdes en barnkrycka fick simulera styret så att gipsavgjutningen skulle bli rätt. Första gången var vi tvungen att avbryta pga. smärtan, men dagen efter tog vi nya tag och efter ett tag lyckades det.
Efter en kortare tid och mycket smärtstillande kunde jag uppta träningen. Största problemet var att vänsterarmen tappat musklerna och rörelse förmågan, jag kunde inte ens lägga upp handen på styret, Denna olycka gav mig ett ypperligt tillfälle att träna enhandsstoppies. Så inget ont som inte har något gott med sig.
Kontentan av detta: ge aldrig upp, allt går om man verkligen vill!
Från http://www.mcstunt.nu
