SpeedAbuser
#69 125STD (-03)
(Denna text kommer även snart att dyka upp som en rapport på bike.se/raceside)
Här kommer hela historien om mig och min relation till RR, med betoning på värdens bästa helg någonsin - min första tävling på Sviestad denna helg!
Blir lite som en lång, kompletterande version av oFFkeFF's rapport, men ur min synvinkel.
Mitt namn är Anders Bäckman. Jag är 17 år gammal och går andra året på gymnasiet.
Hela historien bakom min satsning på roadracing började i höstas då jag och Bodoe anmälde oss till den RR-licenskurs som skulle gå av stapeln denna vår. Vid den tidpunkten fanns det inga funderingar på att börja tävla, utan vi tyckte bara att det skulle vara häftigt att prova på att köra lite bana under detta år, och kanske pröva på att köra någon enstaka tävling bara på skoj.
Plötsligt blev det sedan april och licenskursen avverkades. Efter en händelserik helg med min första körning på bana någonsin så var det bara att konstatera att allt annat jag tidigare gjort bleknar i jämförelse. Något roligare än att köra bana finns helt enkelt inte!
En månad senare, i början av maj, ringde telefonen och jag fick beskedet om jag skulle bli sponsrad av Bike med en Aprilia RS att köra med i SM i klassen 125 Junior under denna säsong. Först förstod jag inte alls vad som hade hänt, men sedan började det klarna, och jag blev jätteglad. Äntligen blev chansen möjlig som jag alltid drömt om!
Med en gång började man förbereda sig inför vad som komma skulle, första SM-deltävlingen som skulle gå av stapeln i Linköping under den 23-25 maj.
Veckorna till tävlingen blev till dagar och så sent som i torsdags kunde jag och pappa åka och hämta motorcykeln. Motorcykeln kom klädd i glasfiberkåpor, men utöver det så var den helt i gatskick. Därför kom det att bli en stressig torsdagskväll och -natt som ägnades åt att najja, fixa och greja för att få hojen i raceklar. Framåt gryningen på fredagsmorgonen var vi klara och gick då och lade oss för att sova en liten stund innan vi sedan steg upp några timmar senare, packade bilen och åkte iväg till Linköping.
Vi kom dit lagom till första träningspasset, och regnet öste ner. Eftersom jag aldrig hade kört hojen tidigare och allt var nytt så bestämde jag mig för att ta det riktigt lugnt, och nästan kröp fram över banan. Allt gick bra, men det var en sak som jag fann väldigt märkligt, nämligen det faktum att hojen nästan stannade helt vid 5000 rpm, för att sega sig upp till 6000 rpm och sedan sticka iväg som ett skott efter det. Hur som helst så tänkte jag inte mer på det, utan antog att det berodde på att motorcykeln ännu inte var helt inkörd.
Några timmar senare var det dags för det andra och sista friträningspasset för dagen.
Det hade börjat klarna upp och banan var i princip helt torr. Till detta pass hade jag gått och köpt ett par nya racedäck, och rent psykologiskt så kändes det nu plötsligt som att det inte fanns några begränsningar kvar på hojen. Därför ökade jag farten lite grann även om jag ännu inte vågade köra för fullt. Allt kändes bra och som slut på dagen åkte vi och besiktade motorcykeln inför morgondagen.
Sedan kom lördagen och det var dags för första tidsträningen. Eftersom jag hade missat att man skulle ha transponderfäste monterat, så var jag tvungen att åka till sekretariatet för att köpa ett sådant, och därför blev jag sen in på tidsträningen. Jag började genast gasa som en tok, men eftersom jag ännu inte kände hojen och visste vad som var optimalt spårval så ledde det till att jag åkte ut i gräset och lade hojen där efter att ha fegat ur och inte vågat lägga ner tillräckligt i utgången av en kurva. Men eftersom jag vurpat förr och vet att man sällan skadar sig, så tänkte jag inte mer på det, utan hoppade istället upp direkt och fortsatte köra minst lika snabbt som innan. Typiskt nog ledde detta till att jag några varv senare var jag ute i gräset igen och gled på rumpan efter att ha kommit helt fel i utgången av en annan kurva. Som tur var så klarade sig den nya hojen med lite lätta skrapmärken, och tur var väl det.
Det visade sig att jag hade fått åttonde bästa tid av oss 14 som körde, och det var jag väldigt nöjd med, med tanke på omständigheterna.
Till andra tidsträningen kom jag med viljan att prestera en riktigt bra tid, och det kändes som att jag nu körde mycket snabbare och säkrare än tidigare. Men efter några varv så visade det sig att jag kom i fel spår ut ur kurvan in mot depårakan, då farten var allt annat än måttlig, men med erfarenheten jag fått tidigare på dagen av att köra vid sidan av banan så lyckades jag hålla motorcykeln upprätt trots att det slog ordentligt i styret när jag hoppade över alla ojämnheter vid sidan av banan. Efter att ha klarat detta så stärktes genast självförtrodendet rejält och några varv senare så tänkte jag att jag skulle satsa riktigt ordentligt, men efter att ha haft ordenlig fart ut efter depårakan in i första svängen så bara släppte det under mig och jag gled en bit på asfalten för att sedan komma ut i gräset. En funktionär som själv kört roadracing förklarade samtidigt att den troliga anledningen till att det hade släppt var att kurvan var den enda vänsterböjen på banan, och att däcken hunnit bli kalla på vänstersidan.
Hur som helst så var detta första gången på helgen som jag inte kunde köra tillbaka till depån för egen maskin, eftersom ena fotpinnen var helt avslagen och styrhalvan var sönder.
Glädjande var dock att jag förbättrat min tid från första tidsträningen ordentligt, och nu var nere på sjunde bästa tid, vilket innebar en plats i andra startled inför själva racet.
Efter att ha lyckats få tag på delar i depån, hann vi precis meka ihop allt tills det var dags för en sista friträning. Jag körde ganska långsamt och tog det nu bara lugnt. När friträningen var slut berättade jag sedan åt en ”klasskompis” om mitt problem med att hojen slutade varva vid 5000, för att sedan först börja varva igen vid 6000, och då han hade haft samma problem med sin hoj när den var ny, så fick jag svaret – min hoj hade en strypning kvar! Syftet med denna strypning var att bullermätningar av de här motorcyklarna sker vid 5625 rpm enligt EU-normerna, och då har tillverkaren finurligt nog satt en strypning i CDI-boxen som gör att motorcykeln varvar jättesegt just runt det varvtalet.
Men eftersom det inte fanns någon tid att fixa strypningen just då så råddes jag istället till att varva mycket och slira ordentligt på kopplingen i starten på racet som komma skulle.
Och kom, det gjorde det. Efter ett warmup-lap stod man plötsligt ute på gridden när de röda lamporna tändes, för att sedan plötsligt släckas. Eftersom det här var första gången som jag gjorde en start med hojen, så släppte jag upp kopplingen för snabbt och oturligt nog hamnade jag just i det varvtal där hojen var strypt, så det var bara att dra in kopplingen igen och försöka få lite fart igen. Min start kunde helt klart ha blivit mycket bättre och inför första kurvan hade jag blivit omkörd av några andra förare, vilket innebar att jakten kunde börja.
Jag körde upp mig ordentligt och efter några varv hade jag kört så pass att jag kämpat tillbaka min sjundeplats som jag hade vid starten. Jag fortsatte att kämpa och efter ytterligare några varv körde jag om 6:an och började fightas med 5:an. Det blev en fight som höll på ett bra tag, men till slut så drog jag ändå det längsta strået och körde i mål som femma!
Jag är jättenöjd med mitt resultat med tanke på att allt var nytt och oprövat innan helgen, och hoppas kunna prestera lika bra om några veckor då nästa tävling är på Falkenberg.
//SpeedAbuser #69
PS. Än en gång...tusen tack för visiret, Chrille!
Här kommer hela historien om mig och min relation till RR, med betoning på värdens bästa helg någonsin - min första tävling på Sviestad denna helg!
Blir lite som en lång, kompletterande version av oFFkeFF's rapport, men ur min synvinkel.
Mitt namn är Anders Bäckman. Jag är 17 år gammal och går andra året på gymnasiet.
Hela historien bakom min satsning på roadracing började i höstas då jag och Bodoe anmälde oss till den RR-licenskurs som skulle gå av stapeln denna vår. Vid den tidpunkten fanns det inga funderingar på att börja tävla, utan vi tyckte bara att det skulle vara häftigt att prova på att köra lite bana under detta år, och kanske pröva på att köra någon enstaka tävling bara på skoj.
Plötsligt blev det sedan april och licenskursen avverkades. Efter en händelserik helg med min första körning på bana någonsin så var det bara att konstatera att allt annat jag tidigare gjort bleknar i jämförelse. Något roligare än att köra bana finns helt enkelt inte!
En månad senare, i början av maj, ringde telefonen och jag fick beskedet om jag skulle bli sponsrad av Bike med en Aprilia RS att köra med i SM i klassen 125 Junior under denna säsong. Först förstod jag inte alls vad som hade hänt, men sedan började det klarna, och jag blev jätteglad. Äntligen blev chansen möjlig som jag alltid drömt om!
Med en gång började man förbereda sig inför vad som komma skulle, första SM-deltävlingen som skulle gå av stapeln i Linköping under den 23-25 maj.
Veckorna till tävlingen blev till dagar och så sent som i torsdags kunde jag och pappa åka och hämta motorcykeln. Motorcykeln kom klädd i glasfiberkåpor, men utöver det så var den helt i gatskick. Därför kom det att bli en stressig torsdagskväll och -natt som ägnades åt att najja, fixa och greja för att få hojen i raceklar. Framåt gryningen på fredagsmorgonen var vi klara och gick då och lade oss för att sova en liten stund innan vi sedan steg upp några timmar senare, packade bilen och åkte iväg till Linköping.
Vi kom dit lagom till första träningspasset, och regnet öste ner. Eftersom jag aldrig hade kört hojen tidigare och allt var nytt så bestämde jag mig för att ta det riktigt lugnt, och nästan kröp fram över banan. Allt gick bra, men det var en sak som jag fann väldigt märkligt, nämligen det faktum att hojen nästan stannade helt vid 5000 rpm, för att sega sig upp till 6000 rpm och sedan sticka iväg som ett skott efter det. Hur som helst så tänkte jag inte mer på det, utan antog att det berodde på att motorcykeln ännu inte var helt inkörd.
Några timmar senare var det dags för det andra och sista friträningspasset för dagen.
Det hade börjat klarna upp och banan var i princip helt torr. Till detta pass hade jag gått och köpt ett par nya racedäck, och rent psykologiskt så kändes det nu plötsligt som att det inte fanns några begränsningar kvar på hojen. Därför ökade jag farten lite grann även om jag ännu inte vågade köra för fullt. Allt kändes bra och som slut på dagen åkte vi och besiktade motorcykeln inför morgondagen.
Sedan kom lördagen och det var dags för första tidsträningen. Eftersom jag hade missat att man skulle ha transponderfäste monterat, så var jag tvungen att åka till sekretariatet för att köpa ett sådant, och därför blev jag sen in på tidsträningen. Jag började genast gasa som en tok, men eftersom jag ännu inte kände hojen och visste vad som var optimalt spårval så ledde det till att jag åkte ut i gräset och lade hojen där efter att ha fegat ur och inte vågat lägga ner tillräckligt i utgången av en kurva. Men eftersom jag vurpat förr och vet att man sällan skadar sig, så tänkte jag inte mer på det, utan hoppade istället upp direkt och fortsatte köra minst lika snabbt som innan. Typiskt nog ledde detta till att jag några varv senare var jag ute i gräset igen och gled på rumpan efter att ha kommit helt fel i utgången av en annan kurva. Som tur var så klarade sig den nya hojen med lite lätta skrapmärken, och tur var väl det.
Det visade sig att jag hade fått åttonde bästa tid av oss 14 som körde, och det var jag väldigt nöjd med, med tanke på omständigheterna.
Till andra tidsträningen kom jag med viljan att prestera en riktigt bra tid, och det kändes som att jag nu körde mycket snabbare och säkrare än tidigare. Men efter några varv så visade det sig att jag kom i fel spår ut ur kurvan in mot depårakan, då farten var allt annat än måttlig, men med erfarenheten jag fått tidigare på dagen av att köra vid sidan av banan så lyckades jag hålla motorcykeln upprätt trots att det slog ordentligt i styret när jag hoppade över alla ojämnheter vid sidan av banan. Efter att ha klarat detta så stärktes genast självförtrodendet rejält och några varv senare så tänkte jag att jag skulle satsa riktigt ordentligt, men efter att ha haft ordenlig fart ut efter depårakan in i första svängen så bara släppte det under mig och jag gled en bit på asfalten för att sedan komma ut i gräset. En funktionär som själv kört roadracing förklarade samtidigt att den troliga anledningen till att det hade släppt var att kurvan var den enda vänsterböjen på banan, och att däcken hunnit bli kalla på vänstersidan.
Hur som helst så var detta första gången på helgen som jag inte kunde köra tillbaka till depån för egen maskin, eftersom ena fotpinnen var helt avslagen och styrhalvan var sönder.
Glädjande var dock att jag förbättrat min tid från första tidsträningen ordentligt, och nu var nere på sjunde bästa tid, vilket innebar en plats i andra startled inför själva racet.
Efter att ha lyckats få tag på delar i depån, hann vi precis meka ihop allt tills det var dags för en sista friträning. Jag körde ganska långsamt och tog det nu bara lugnt. När friträningen var slut berättade jag sedan åt en ”klasskompis” om mitt problem med att hojen slutade varva vid 5000, för att sedan först börja varva igen vid 6000, och då han hade haft samma problem med sin hoj när den var ny, så fick jag svaret – min hoj hade en strypning kvar! Syftet med denna strypning var att bullermätningar av de här motorcyklarna sker vid 5625 rpm enligt EU-normerna, och då har tillverkaren finurligt nog satt en strypning i CDI-boxen som gör att motorcykeln varvar jättesegt just runt det varvtalet.
Men eftersom det inte fanns någon tid att fixa strypningen just då så råddes jag istället till att varva mycket och slira ordentligt på kopplingen i starten på racet som komma skulle.
Och kom, det gjorde det. Efter ett warmup-lap stod man plötsligt ute på gridden när de röda lamporna tändes, för att sedan plötsligt släckas. Eftersom det här var första gången som jag gjorde en start med hojen, så släppte jag upp kopplingen för snabbt och oturligt nog hamnade jag just i det varvtal där hojen var strypt, så det var bara att dra in kopplingen igen och försöka få lite fart igen. Min start kunde helt klart ha blivit mycket bättre och inför första kurvan hade jag blivit omkörd av några andra förare, vilket innebar att jakten kunde börja.
Jag körde upp mig ordentligt och efter några varv hade jag kört så pass att jag kämpat tillbaka min sjundeplats som jag hade vid starten. Jag fortsatte att kämpa och efter ytterligare några varv körde jag om 6:an och började fightas med 5:an. Det blev en fight som höll på ett bra tag, men till slut så drog jag ändå det längsta strået och körde i mål som femma!
Jag är jättenöjd med mitt resultat med tanke på att allt var nytt och oprövat innan helgen, och hoppas kunna prestera lika bra om några veckor då nästa tävling är på Falkenberg.
//SpeedAbuser #69
PS. Än en gång...tusen tack för visiret, Chrille!
