One time only
Ny medlem
This is me first time and probably only time on this forum, i have only a basic understanding of Swedish and that's it. Tho I found this, written by a Swede, who's name I dare not disclose here... He is actually a very frequent poster. Wonder why he wrote this?
You read it, you rate it, you think about it!
If you ask me, it brought me to tears. It made me think, please be careful out there!!!
_________________________________________________
Längtan?
Motorn startar med en rysning. Gryningssolen färgar himlen blodröd. Allt medan staden vaknar ur sin slummer.
Skinnjackan och jeansen värmer dåligt. Skyddar dåligt. Avfärdar tanken med en gäspning. Tar på hjälmen. Tänker på hur hennes blonda utslagna hår låg i vågor på kudden. Hennes lätta doft av frukt och kanel. Tänker på den gångna natten.
Ler.
Vacker som en daggdränkt ros. Hon älskade mig sa hon, ville fara med mig genom natten, uppleva faran. Upptäcka världen med mig. Den flortunna klänningen, hennes sammetslena hud mot mina läppar, hennes skälvande kropp. Minnena av den gångna natten väller fram som en flod.
Ler igen.
Kommer inte ens ihåg hennes namn. Ännu en att lägga till statistiken. Känner ensamheten slå emot bröstet som en slägga. Ger gas och glider sakta ned för gatan.
Lämnar staden, ut mot friheten, öppenheten. Känner den friska vårluften.
Kyligt.
Värms av ljudet från motorn som spinner av välbehag. Tänker tillbaks på nattens erövring.
Ler.
Hon skulle aldrig få åka med, känna spänningen, känna adrenalinet rusa genom ådrorna. Svänger av på en mindre väg, mot skogen, mot friheten, mot ensamheten. Motorn spinner inte längre, jämrar sig när farten ökar. Två tranor dansar på ett gärde i den lättande dimman. Tänker på att tranor bildar par för livet. Skakar av den krypande, ständigt återkommande saknaden av att inte älska.
Växlar ner, ger mer gas. Ljudet påminner om ett sårat djur, ett skri av ångest. Ett skri av rädsla för att dö. Nålen närmar sig rött, borde sakta ner, kurvorna kommer fort, jobbar för att stanna kvar på vägen, växlar upp. Hastigheten hög, inte för hög, känner vägen, känner vibrationerna och ojämnheterna från den. Gasar mer, testar gränserna. Tangerar mittlinjen. Återigen ångestskri, rak väg. Öppnar upp helt, känner fartvindens grepp, hur den försöker pressa mig av min vän. Hastigheten, mycket hög, gränsen nådd? Inte än. Aldrig. Lättar inför nästa kurva, grus på vägen, känner däcken förlora väggreppet för en kort sekund. Hjärtat slår fortare.
Tänker på mina vänner, det bästa jag har, vänner som man skulle kunna dö för. Lindrar ensamheten något.
Tänker på den "enda". Älskade henne. Älskade hennes knivskarpa sinnen, hennes förmåga att förstå, hennes stridslust. De djupt bruna ögonen som utstrålade visdom och oräddhet. Hennes ödmjukhet. Hennes värme. Tänker på hennes mod då hon somnade i mina armar. Somnade för att aldrig vakna. Hon sa att vi skulle ses igen. Saknaden känns som en klo av stål, en klo som griper tag invärtes och vrider om. Smärtan tycks aldrig kunna lindras. Hört att tiden läker alla sår, skitsnack! Känner tårarna rinner över kinderna, känner hur raseriet inom byggs upp.
Kastas våldsamt in i en kurva, farten alldeles för hög, kanten närmar sig snabbt, kämpar förtvivlat, passerar alla gränser för vad som är möjligt. Rätar ut. Uppför en flack backe, farten stiger, över krönet, solen står lågt, bländar mig. Känner till vägen, vet att den är rak. Gasar mer. Känner hur det knyter sig i magen, hur nackhåren reser sig av tillfredsställelse och skräck. Finns inga gränser längre. Är oövervinnerlig. Ger det sista som finns kvar.
Har aldrig varit så långt från vad som är lagligt.
En stöt far genom kroppen. Stort föremål på vägen. Ser det för sent, hinner inte väja. Känner hur framhjulet slår i. Framgaffeln viker sig. Tänker på tranorna.
Rädsla?
Lättnad?
Blixtrande smärta.
Ingenting.
Kan inte se, ändå är det ljust.
Känner inget, ändå är det varmt.
Hör röster. Uppjagade röster. Bekanta röster, förtvivlade röster. Allt är mjukt, känns som att sväva, känner mig fullkomlig. Ser ett ansikte, hjärtformat ansikte, ett ansikte fullt av liv och känsla. Ler mot ansiktet. Ansiktets ögon ler tillbaks. Bruna ögon, djupa bruna ögon.
Ögonen ler.
You read it, you rate it, you think about it!
If you ask me, it brought me to tears. It made me think, please be careful out there!!!
_________________________________________________
Längtan?
Motorn startar med en rysning. Gryningssolen färgar himlen blodröd. Allt medan staden vaknar ur sin slummer.
Skinnjackan och jeansen värmer dåligt. Skyddar dåligt. Avfärdar tanken med en gäspning. Tar på hjälmen. Tänker på hur hennes blonda utslagna hår låg i vågor på kudden. Hennes lätta doft av frukt och kanel. Tänker på den gångna natten.
Ler.
Vacker som en daggdränkt ros. Hon älskade mig sa hon, ville fara med mig genom natten, uppleva faran. Upptäcka världen med mig. Den flortunna klänningen, hennes sammetslena hud mot mina läppar, hennes skälvande kropp. Minnena av den gångna natten väller fram som en flod.
Ler igen.
Kommer inte ens ihåg hennes namn. Ännu en att lägga till statistiken. Känner ensamheten slå emot bröstet som en slägga. Ger gas och glider sakta ned för gatan.
Lämnar staden, ut mot friheten, öppenheten. Känner den friska vårluften.
Kyligt.
Värms av ljudet från motorn som spinner av välbehag. Tänker tillbaks på nattens erövring.
Ler.
Hon skulle aldrig få åka med, känna spänningen, känna adrenalinet rusa genom ådrorna. Svänger av på en mindre väg, mot skogen, mot friheten, mot ensamheten. Motorn spinner inte längre, jämrar sig när farten ökar. Två tranor dansar på ett gärde i den lättande dimman. Tänker på att tranor bildar par för livet. Skakar av den krypande, ständigt återkommande saknaden av att inte älska.
Växlar ner, ger mer gas. Ljudet påminner om ett sårat djur, ett skri av ångest. Ett skri av rädsla för att dö. Nålen närmar sig rött, borde sakta ner, kurvorna kommer fort, jobbar för att stanna kvar på vägen, växlar upp. Hastigheten hög, inte för hög, känner vägen, känner vibrationerna och ojämnheterna från den. Gasar mer, testar gränserna. Tangerar mittlinjen. Återigen ångestskri, rak väg. Öppnar upp helt, känner fartvindens grepp, hur den försöker pressa mig av min vän. Hastigheten, mycket hög, gränsen nådd? Inte än. Aldrig. Lättar inför nästa kurva, grus på vägen, känner däcken förlora väggreppet för en kort sekund. Hjärtat slår fortare.
Tänker på mina vänner, det bästa jag har, vänner som man skulle kunna dö för. Lindrar ensamheten något.
Tänker på den "enda". Älskade henne. Älskade hennes knivskarpa sinnen, hennes förmåga att förstå, hennes stridslust. De djupt bruna ögonen som utstrålade visdom och oräddhet. Hennes ödmjukhet. Hennes värme. Tänker på hennes mod då hon somnade i mina armar. Somnade för att aldrig vakna. Hon sa att vi skulle ses igen. Saknaden känns som en klo av stål, en klo som griper tag invärtes och vrider om. Smärtan tycks aldrig kunna lindras. Hört att tiden läker alla sår, skitsnack! Känner tårarna rinner över kinderna, känner hur raseriet inom byggs upp.
Kastas våldsamt in i en kurva, farten alldeles för hög, kanten närmar sig snabbt, kämpar förtvivlat, passerar alla gränser för vad som är möjligt. Rätar ut. Uppför en flack backe, farten stiger, över krönet, solen står lågt, bländar mig. Känner till vägen, vet att den är rak. Gasar mer. Känner hur det knyter sig i magen, hur nackhåren reser sig av tillfredsställelse och skräck. Finns inga gränser längre. Är oövervinnerlig. Ger det sista som finns kvar.
Har aldrig varit så långt från vad som är lagligt.
En stöt far genom kroppen. Stort föremål på vägen. Ser det för sent, hinner inte väja. Känner hur framhjulet slår i. Framgaffeln viker sig. Tänker på tranorna.
Rädsla?
Lättnad?
Blixtrande smärta.
Ingenting.
Kan inte se, ändå är det ljust.
Känner inget, ändå är det varmt.
Hör röster. Uppjagade röster. Bekanta röster, förtvivlade röster. Allt är mjukt, känns som att sväva, känner mig fullkomlig. Ser ett ansikte, hjärtformat ansikte, ett ansikte fullt av liv och känsla. Ler mot ansiktet. Ansiktets ögon ler tillbaks. Bruna ögon, djupa bruna ögon.
Ögonen ler.
