Jag har fått PM. Människor som jag inte känner (även som jag känner) har reagerat på dikten jag har som signatur, de har frågat om jag skrivit den själv men vad de alla haft gemensamt är att de oroat sig för hur jag mår. Det är orsaken varför jag skriver det här.
Visst har jag skrivit dikten, men den är nåt jag kladdade ihop för hundra år sen och visst är det en spegel av vem jag var då. En liten osäker människa utan rätt att finnas till.
Det är inte så längre, jag känner inte så längre, jag bad om hjälp och fick hjälp. Jag mår bra idag. Mina ups and downs har sina sidor, de kräver zoloft och att jag vågar be om hjälp.
Jag har haft ett ganska körigt år. De som känner mig sen länge skulle nog säga att jag haft mer än nog med otur i mitt liv. Och visst är jag lite otursförföljd. Men det är väl också lite självförvållat med tanke på valet av intressen. Istället för att ligga hemma på sofflocket har jag varit en aktiv hästtjej med allt de innebär (ganska många turer till akuten) sen jag var liten. Jag är också uppvuxen i en familj som håller på med motorsport, så från det jag var 16 så blandades hästeriet med folkrace, hemmagjord A-traktor, renovering av ”drömbilen” och en massa rally. Inte heller de här gick helt smärtfritt. Men. Det som inte dödar en stärker en. Fast de vete fan om jag tror på.
2003 förverkligade jag ännu en dröm. Jag tog mc-kort och köpte mig en söt liten motorcykel.
Jag upptäckte också Sporthoj.com, och har här funnit en del mycket kära vänner som visat sig vara riktiga änglar.
2004 ska jag bli utan häst, någonting som kommer att vara helt nytt för mig. Jag har inte den blekaste aning om ifall det kommer fungera. Rädd? Absolut.
Tack pvcraketen, Mattias, Anja, Corus och även RobbanW för att ni finns o för att ni hjälpt mig när jag varit sjuk eller deprimerad och tappat tron på mig själv.
Även tack till er som PMat mig och visat att det faktiskt finns folk som bryr sig. Sånt värmer. Det var dock inte min mening att skrämmas. Ber om ursäkt för de.(nu åker den bort)
Änglar visst finns dom, även mc-burna.
Kram alla!
/Anneli
Visst har jag skrivit dikten, men den är nåt jag kladdade ihop för hundra år sen och visst är det en spegel av vem jag var då. En liten osäker människa utan rätt att finnas till.
Det är inte så längre, jag känner inte så längre, jag bad om hjälp och fick hjälp. Jag mår bra idag. Mina ups and downs har sina sidor, de kräver zoloft och att jag vågar be om hjälp.
Jag har haft ett ganska körigt år. De som känner mig sen länge skulle nog säga att jag haft mer än nog med otur i mitt liv. Och visst är jag lite otursförföljd. Men det är väl också lite självförvållat med tanke på valet av intressen. Istället för att ligga hemma på sofflocket har jag varit en aktiv hästtjej med allt de innebär (ganska många turer till akuten) sen jag var liten. Jag är också uppvuxen i en familj som håller på med motorsport, så från det jag var 16 så blandades hästeriet med folkrace, hemmagjord A-traktor, renovering av ”drömbilen” och en massa rally. Inte heller de här gick helt smärtfritt. Men. Det som inte dödar en stärker en. Fast de vete fan om jag tror på.
2003 förverkligade jag ännu en dröm. Jag tog mc-kort och köpte mig en söt liten motorcykel.
Jag upptäckte också Sporthoj.com, och har här funnit en del mycket kära vänner som visat sig vara riktiga änglar.
2004 ska jag bli utan häst, någonting som kommer att vara helt nytt för mig. Jag har inte den blekaste aning om ifall det kommer fungera. Rädd? Absolut.
Tack pvcraketen, Mattias, Anja, Corus och även RobbanW för att ni finns o för att ni hjälpt mig när jag varit sjuk eller deprimerad och tappat tron på mig själv.
Även tack till er som PMat mig och visat att det faktiskt finns folk som bryr sig. Sånt värmer. Det var dock inte min mening att skrämmas. Ber om ursäkt för de.(nu åker den bort)
Änglar visst finns dom, även mc-burna.
Kram alla!
/Anneli
och med ett helt zoo hemma med kaniner, killer-hamstrar, vovve och dammråttor så är det väl fullt upp ändå eller hur ? 
