Raderad medlem 51742
Guest
Tänkte ge en liten berättelse om min MC-kurs i Dolomiterna i år...
Förra året hade jag tagit i stort sett hela min semester under jul-aug och förfärats över att allt för mycket värdefull semestertid slösats bort på slappande hemma i soffan i tråkregnsverige, med en och annan mc-tur mellan skurarna... I år skulle det bli annorlunda, men hur?
Jag bestämde mig för att dela upp min semester mer i år. Det enda jag visste var att min semester måste innefatta MC-åkning i någon form. Hade begärt 1,5 vecka ledigt i samband med 1 maj och Kristi Himmelsfärd,men vad fasen skulle jag göra av den. Klimatet för MC-åkning i Sverige verkade ännu mer uselt än vanligt och alla MC-resor var fullbokade sen flera månader bakåt.
Plötsligt hittade jag av en slump en MC-kurs som verkade intressant. Handlade om att lära sig köra MC på riktigt i Dolomiterna. Inte en svensk i sikte och hemsidan var förstås på Italienska, men jag mailade arrangören. Han var väldigt entusiastisk - han hade ju faktiskt varit i Alaska en gång, så engelska skulle inte vara något problem och i annat fall skulle vi kunna lösa det med enkla italienska gester (!) Som inbiten trygghetsnarkoman tänkte jag, äh, vafan jag drar!
Jag hittade ett billigt flyg med Lufthansa till Venedig och började leta hyr-mc, vilket till en början verkade enkelt,men jag ändrade mig när jag började köra Google Translate på hyresvillkoren. I Italien verkade det vara långt ifrån självklart att en MC man hyr har helförsäkring, vilket skulle kunna göra en ruinerad om man kör av vägen eller anses vara vållande vid en olycka. Hursomhelst, till slut hittade jag en vettig deal på en Kawasaki Z750 i Venedig.
Väl framme i Venedig sent på kvällen tar jag en hyrbil upp till kursens bas en timme bort, på ett hotell i Feltre.
Dagen efter hade jag tänkt ta hyrbilen, i princip tillbaka till flygplatsen, för att hämta hyr-mc. En av kursdeltagarna, en skotte inflyttad till Italien för några år sen, erbjöd sig istället att skjutsa mig ner till mc-uthyrningen på sin hoj och vid behov hjälpa mig med språket. Tur var väl det, för när jag kom till MC-butiken (hade nog inte hittat dit utan hjälp) visade de sig vara extremt dåliga på Engelska så hjälpen från skotten var ovärderlig. Hur som helst, vi blev lite sena och i och med det hade de en Z800 på ingång som jag kunde få istället om jag kunde tänka mig att vänta en stund.
Sagt och gjort, Z800:n var en grymt trevlig hoj - perfekt för kurviga alpvägar och med bra drag.
Kvällen inleddes med teori - i många avseenden densamma som det som lärs ut i exempelvis SMC:s storbanekurser och twist of the wrist (framför allt när det gäller kurv- och bromsteknik samt sittposition, men innehöll även en del om andra matnyttigheter som hur man gör effektiva omkörningar och framför allt hur man kör i hårnålskurvorna på serpentinvägarna).
Den italienska instruktören inleder med att först prata italienska och sen på något stapplande engelska till sina powerpointslides. Vi var fyra kursdeltagare denna gången och efter en stund börjar istället skotten översätta till engelska för mig och allt går med ens snabbare och lättare. Sammantaget, och med teorin från bl.a. SMC-kurser i bakhuvudet, var det trots allt lätt att hänga med.
På lördagen och söndagen var det sen dags för mc-körning. Vi inledde med att åka upp en bit i bergen och sen åka runt runt i en mindre trafikerad rondell för att öva in känslan att hänga över ordentligt i kurvorna och att förlita oss på att hojen vill forsätta runt genom kurvan bara man intar rätt position och vågar lita på hojen.
Därefter var det dags att ge sig ut på en successivt ökad svårighetsgrad av serpentinvägar med hårnålskurvor. Vi övade broms- och kurvteknik, att stå upp på hojen utan att hålla i styret när det gick nerför på kurviga partier osv.
Wow, vilken upplevelse! Passerade över de mest fantastiska bergspass på drygt 2000 meters höjd, ibland kryssande mellan murmeldjuren på vägen, stundtals med vidunderlig utsikt. Alltid dessa fantastiska kurvor - ibland långa och svepande och ibland hårnålar. Italienarna på kursen som kört mycket i Alperna sa själva att Stelviopasset bleknade i jämförelse! Det var bara en håla för turister enligt dem.
Vi fick individuella instruktioner från instruktören via radio och vi stannade regelbundet för att utvärdera. Han kunde inleda med att säga några fraser på italienska, på ett närmast övertydligt sätt illustrera sittposition med gester och utbrista: "more aggressive, more aggressive!", varpå jag fick fulla översättningen från skotten, men det var aldrig några problem att förstå innebörden
Vi stannade längs vägen ibland för att inta en espresso eller superb Italiensk lunch för en spottstyver i solskenet.
Under dessa dagar utvecklades min mc-körning något enormt och jag fick nya vänner. Inte nog med att man fick öva med hundratals kurvor, man hade också en grymt erfaren instruktör till hands som var pedagogisk och gav bra instruktioner. Känner mig grymt mycket tryggare i sadeln och att jag har bättre kontroll efter denna kurs!
Efter kursen drog jag iväg för lite fortsatt körning med skotten och han visade mig runt i omgivningarna. Passerade bl.a. Passo San Boldo, vilket var en lite udda upplevelse (gör en bild-sök på Google och ni förstår varför - vi snackar serpentinvägar med smala och brant sluttande hårnålskurvor mitt i tunnlar!)
Allt som allt blev detta den mest fantastiska upplevelse jag haft hittills och jag känner mig säker på att jag inom kort kommer återvända till Alperna med min egen hoj.
Förra året hade jag tagit i stort sett hela min semester under jul-aug och förfärats över att allt för mycket värdefull semestertid slösats bort på slappande hemma i soffan i tråkregnsverige, med en och annan mc-tur mellan skurarna... I år skulle det bli annorlunda, men hur?
Jag bestämde mig för att dela upp min semester mer i år. Det enda jag visste var att min semester måste innefatta MC-åkning i någon form. Hade begärt 1,5 vecka ledigt i samband med 1 maj och Kristi Himmelsfärd,men vad fasen skulle jag göra av den. Klimatet för MC-åkning i Sverige verkade ännu mer uselt än vanligt och alla MC-resor var fullbokade sen flera månader bakåt.
Plötsligt hittade jag av en slump en MC-kurs som verkade intressant. Handlade om att lära sig köra MC på riktigt i Dolomiterna. Inte en svensk i sikte och hemsidan var förstås på Italienska, men jag mailade arrangören. Han var väldigt entusiastisk - han hade ju faktiskt varit i Alaska en gång, så engelska skulle inte vara något problem och i annat fall skulle vi kunna lösa det med enkla italienska gester (!) Som inbiten trygghetsnarkoman tänkte jag, äh, vafan jag drar!
Jag hittade ett billigt flyg med Lufthansa till Venedig och började leta hyr-mc, vilket till en början verkade enkelt,men jag ändrade mig när jag började köra Google Translate på hyresvillkoren. I Italien verkade det vara långt ifrån självklart att en MC man hyr har helförsäkring, vilket skulle kunna göra en ruinerad om man kör av vägen eller anses vara vållande vid en olycka. Hursomhelst, till slut hittade jag en vettig deal på en Kawasaki Z750 i Venedig.
Väl framme i Venedig sent på kvällen tar jag en hyrbil upp till kursens bas en timme bort, på ett hotell i Feltre.
Dagen efter hade jag tänkt ta hyrbilen, i princip tillbaka till flygplatsen, för att hämta hyr-mc. En av kursdeltagarna, en skotte inflyttad till Italien för några år sen, erbjöd sig istället att skjutsa mig ner till mc-uthyrningen på sin hoj och vid behov hjälpa mig med språket. Tur var väl det, för när jag kom till MC-butiken (hade nog inte hittat dit utan hjälp) visade de sig vara extremt dåliga på Engelska så hjälpen från skotten var ovärderlig. Hur som helst, vi blev lite sena och i och med det hade de en Z800 på ingång som jag kunde få istället om jag kunde tänka mig att vänta en stund.
Sagt och gjort, Z800:n var en grymt trevlig hoj - perfekt för kurviga alpvägar och med bra drag.
Kvällen inleddes med teori - i många avseenden densamma som det som lärs ut i exempelvis SMC:s storbanekurser och twist of the wrist (framför allt när det gäller kurv- och bromsteknik samt sittposition, men innehöll även en del om andra matnyttigheter som hur man gör effektiva omkörningar och framför allt hur man kör i hårnålskurvorna på serpentinvägarna).
Den italienska instruktören inleder med att först prata italienska och sen på något stapplande engelska till sina powerpointslides. Vi var fyra kursdeltagare denna gången och efter en stund börjar istället skotten översätta till engelska för mig och allt går med ens snabbare och lättare. Sammantaget, och med teorin från bl.a. SMC-kurser i bakhuvudet, var det trots allt lätt att hänga med.
På lördagen och söndagen var det sen dags för mc-körning. Vi inledde med att åka upp en bit i bergen och sen åka runt runt i en mindre trafikerad rondell för att öva in känslan att hänga över ordentligt i kurvorna och att förlita oss på att hojen vill forsätta runt genom kurvan bara man intar rätt position och vågar lita på hojen.
Därefter var det dags att ge sig ut på en successivt ökad svårighetsgrad av serpentinvägar med hårnålskurvor. Vi övade broms- och kurvteknik, att stå upp på hojen utan att hålla i styret när det gick nerför på kurviga partier osv.
Wow, vilken upplevelse! Passerade över de mest fantastiska bergspass på drygt 2000 meters höjd, ibland kryssande mellan murmeldjuren på vägen, stundtals med vidunderlig utsikt. Alltid dessa fantastiska kurvor - ibland långa och svepande och ibland hårnålar. Italienarna på kursen som kört mycket i Alperna sa själva att Stelviopasset bleknade i jämförelse! Det var bara en håla för turister enligt dem.
Vi fick individuella instruktioner från instruktören via radio och vi stannade regelbundet för att utvärdera. Han kunde inleda med att säga några fraser på italienska, på ett närmast övertydligt sätt illustrera sittposition med gester och utbrista: "more aggressive, more aggressive!", varpå jag fick fulla översättningen från skotten, men det var aldrig några problem att förstå innebörden
Vi stannade längs vägen ibland för att inta en espresso eller superb Italiensk lunch för en spottstyver i solskenet.
Under dessa dagar utvecklades min mc-körning något enormt och jag fick nya vänner. Inte nog med att man fick öva med hundratals kurvor, man hade också en grymt erfaren instruktör till hands som var pedagogisk och gav bra instruktioner. Känner mig grymt mycket tryggare i sadeln och att jag har bättre kontroll efter denna kurs!
Efter kursen drog jag iväg för lite fortsatt körning med skotten och han visade mig runt i omgivningarna. Passerade bl.a. Passo San Boldo, vilket var en lite udda upplevelse (gör en bild-sök på Google och ni förstår varför - vi snackar serpentinvägar med smala och brant sluttande hårnålskurvor mitt i tunnlar!)
Allt som allt blev detta den mest fantastiska upplevelse jag haft hittills och jag känner mig säker på att jag inom kort kommer återvända till Alperna med min egen hoj.
Last edited by a moderator:
