Pledians
Älgklyvaren!
Tog första turen för iår idag. Termometern visade -6, vilket var helt ok med tanke på att temperaturen dagarna innan hade varit runt -10. Att köra med slicks när det ligger decimeter med snö & is på vägarna gjorde att mina 50 hästar i motorn kändes snarare som 500! Var jag inte exakt och försiktig med gasen åkte cykeln i sidled istället för rakt fram! Mina bromsar är inget annat än dåliga med moderna mått mätt, men nu krävdes det inte mycket kraft för att låsa hjulen. Frambromsen var bara att glömma, bakbromsen dög bara till att sladda med, trotts att jag bara duttade på den lite försiktigt med stortån.
Motorbromsen och växlarna var med andra ord mina verktyg inte bara för att accelerera, men även för att bromsa! Det gällde att planera körningen minsann, speciellt när man fick upp lite hastighet! Men i överlag så gick det bra. Kylan var faktiskt inget problem, frös inte det minsta förutom om fingertopparna. Visiret immade igen blixtsnabbt. Att kondensen blev till is bidrog inte till bättre sikt direkt. Fick köra med öppet visir titt som tätt.
En liten komisk förödmjukelse fick jag även erfara. På en liten väg låg det stora mängder tillplattad snö, vilket gjorde väglaget fullt av bulor och gropar. Trotts att jag åkte i knappa 10km/h började bakhjulet glida åt höger samtidigt som framhjulet gled åt vänster. Desperat försökte jag hålla kvar cykeln upprätt med både armar och ben, men klotningen var oundviklig. Lyckades dock lägga den mjukt och fint utan någon smäll.
Efter några svettiga försök att lyfta hojen insåg jag att jag inte kunde lyfta 220kg topptung hoj, speciellt inte i halkan. Det gick bara inte. Vad fan skulle jag göra nu??
En gammal tant med en liten hund gick förbi och skakade på huvudet när hon såg mig ståendes där som ett fån. Hon frågade om jag inte skulle lyfta hojen. Jag svarade att den var på tok för tung, jag hade inte en chans.
"Man ska nog lyfta den i styret", sa hon. Jag tog tag i skyddsstången runt motorn samtidigt som hon greppade styret och vi började lyfta. Hojen var uppe på hjulen på ett ögonblick!!
Överförtjust i att hojen äntligen var uppe, reflekterade jag inte så mycket över vad som just hände, utan tackade snällt för hjälpen. 
Hon måste fan ha varit pippi långstrump i yngre dagar eller nåt.
Och nu lite bilder! (tagna med mobilkamera)
Motorbromsen och växlarna var med andra ord mina verktyg inte bara för att accelerera, men även för att bromsa! Det gällde att planera körningen minsann, speciellt när man fick upp lite hastighet! Men i överlag så gick det bra. Kylan var faktiskt inget problem, frös inte det minsta förutom om fingertopparna. Visiret immade igen blixtsnabbt. Att kondensen blev till is bidrog inte till bättre sikt direkt. Fick köra med öppet visir titt som tätt.
En liten komisk förödmjukelse fick jag även erfara. På en liten väg låg det stora mängder tillplattad snö, vilket gjorde väglaget fullt av bulor och gropar. Trotts att jag åkte i knappa 10km/h började bakhjulet glida åt höger samtidigt som framhjulet gled åt vänster. Desperat försökte jag hålla kvar cykeln upprätt med både armar och ben, men klotningen var oundviklig. Lyckades dock lägga den mjukt och fint utan någon smäll.
Efter några svettiga försök att lyfta hojen insåg jag att jag inte kunde lyfta 220kg topptung hoj, speciellt inte i halkan. Det gick bara inte. Vad fan skulle jag göra nu??
En gammal tant med en liten hund gick förbi och skakade på huvudet när hon såg mig ståendes där som ett fån. Hon frågade om jag inte skulle lyfta hojen. Jag svarade att den var på tok för tung, jag hade inte en chans.
"Man ska nog lyfta den i styret", sa hon. Jag tog tag i skyddsstången runt motorn samtidigt som hon greppade styret och vi började lyfta. Hojen var uppe på hjulen på ett ögonblick!!
Överförtjust i att hojen äntligen var uppe, reflekterade jag inte så mycket över vad som just hände, utan tackade snällt för hjälpen. Hon måste fan ha varit pippi långstrump i yngre dagar eller nåt. Och nu lite bilder! (tagna med mobilkamera)
Bifogat
Last edited:
