Tjita1
Guest
Något jag tänkt på till och från, är om man är ute på nån grusväg eller rent av (gud förbjude) i terrängen och kör, och det skulle hända en något så man inte kan ta sig därifrån, exempelvis benbrott eller andra skador, akut sjukdom, totalhaveri på motorcykeln, etc, samtidigt som man lyckas befinna sig på en plats där det är sannolikt att ingen kommer passera under de närmsta dagarna/veckorna/månaderna.
GPS har man ju såklart med sig, så den tar man fram och plockar fram sina aktuella koordinater. Därefter rycker man fram mobilen och ska ringa 112. Fasan som då uppstår när man möts av meddelandet Ingen service/Ingen anslutning/Inget nätverk etc bör vara ansenlig.
Därför har jag funderat en del på det här med nödsändare. Det finns några alternativ.
Den första varianten jag hittade är SPOT, vilken använder sig av GPS för lokalisering, och ett kommunikationssatellitnätverk för att sända nödsignalen. SPOT finns i olika varianter som också, utöver SOS-signal, medger spårning, OK-meddelanden till nära och kära, förprogrammerade textmeddelanden och begäran om hjälp till förutbestämda personer eller bärgare etc, när det inte är livshotande.
Fördelen med denna variant är förstås att den har ett stort användningsområde.
Nackdelen dyker snabbt upp när man måste betala en årsavgift för abonnemanget mot SPOTs räddningscentral. Dock är meddelanden osv därefter kostnadsfria.
Nästa variant jag hittade var såkallade PLB, Personal Locator Beacon. Dessa motsvarar de gamla nödsändarna som har suttit på flygplan i evigheter, dock med moderniseringar. Förr sände de enbart en pejlsignal på 121,5 MHz, nödfrekvensen i flygbandet, och krävde licens för innehav. Idag sänder dom förutom pejlsignalen även ut en datorkodad signal till satellit på frekvensen 406,5 MHz, vilken måste innehålla användaruppgifter, dvs en personlig kod, men idag finns även varianter med GPS, där aktuella koordinater också sänds i satellitsignalen. Dessutom är licenskravet slopat.
Fördelarna med den här är att innehavet efter inköp är gratis, inget abonnemang och registrering av ägaruppgifter (som i Sverige sköts av sjöfartsverket) är gratis.
Nackdelen är att den enbart får och kan användas i absoluta nödsituationer, pådraget är ansenligt när en aktiverad nödsändare detekteras, och skulle det visa sig att du har dragit ut helikoptrar och räddningstjänst och i värsta fall militär (om man inte hittas inom en viss tid) för att du var för lat för att inte gå nån kilometer för att försöka hitta mobiltäckning när du fick soppatorsk mitt i skogen, kan man anta att falsklarmsavgiften är avsevärd.
Därefter finns billigare varianter som larmar via GSM och inte via satellit.
Fördelen är den låga kostnaden för inköp, samt att användningsområdet kan göras hur stort eller litet som helst, efter som man inte har någon organisation annat än mobiloperatören att ta hänsyn till i tjänsteutformningen.
Nackdelarna är desto fler, krav på SIM-kort, krav på mobiltäckning (har man det kan man väl lika gärna använda mobilen), höga kostnader för kommunikation om man befinner sig utomlands, med mera.
Jag vill med den här tråden väcka lite diskussion om det här ämnet, shit can happen, och vi bör på ett eller annat sätt vara förberedda på det. Visst, spenderar man största delen av tiden i stan eller på trafikerade asfaltsvägar är det klart inte så besvärligt att få hjälp, men rör man sig över stora avstånd där människor är mindre vanliga än lodjur behöver man kanske tänka till lite innan man ger sig ut ensam eller utan nån form av räddningslösning som dessa.
Åsikter, tankar, erfarenheter!
GPS har man ju såklart med sig, så den tar man fram och plockar fram sina aktuella koordinater. Därefter rycker man fram mobilen och ska ringa 112. Fasan som då uppstår när man möts av meddelandet Ingen service/Ingen anslutning/Inget nätverk etc bör vara ansenlig.
Därför har jag funderat en del på det här med nödsändare. Det finns några alternativ.
Den första varianten jag hittade är SPOT, vilken använder sig av GPS för lokalisering, och ett kommunikationssatellitnätverk för att sända nödsignalen. SPOT finns i olika varianter som också, utöver SOS-signal, medger spårning, OK-meddelanden till nära och kära, förprogrammerade textmeddelanden och begäran om hjälp till förutbestämda personer eller bärgare etc, när det inte är livshotande.
Fördelen med denna variant är förstås att den har ett stort användningsområde.
Nackdelen dyker snabbt upp när man måste betala en årsavgift för abonnemanget mot SPOTs räddningscentral. Dock är meddelanden osv därefter kostnadsfria.
Nästa variant jag hittade var såkallade PLB, Personal Locator Beacon. Dessa motsvarar de gamla nödsändarna som har suttit på flygplan i evigheter, dock med moderniseringar. Förr sände de enbart en pejlsignal på 121,5 MHz, nödfrekvensen i flygbandet, och krävde licens för innehav. Idag sänder dom förutom pejlsignalen även ut en datorkodad signal till satellit på frekvensen 406,5 MHz, vilken måste innehålla användaruppgifter, dvs en personlig kod, men idag finns även varianter med GPS, där aktuella koordinater också sänds i satellitsignalen. Dessutom är licenskravet slopat.
Fördelarna med den här är att innehavet efter inköp är gratis, inget abonnemang och registrering av ägaruppgifter (som i Sverige sköts av sjöfartsverket) är gratis.
Nackdelen är att den enbart får och kan användas i absoluta nödsituationer, pådraget är ansenligt när en aktiverad nödsändare detekteras, och skulle det visa sig att du har dragit ut helikoptrar och räddningstjänst och i värsta fall militär (om man inte hittas inom en viss tid) för att du var för lat för att inte gå nån kilometer för att försöka hitta mobiltäckning när du fick soppatorsk mitt i skogen, kan man anta att falsklarmsavgiften är avsevärd.
Därefter finns billigare varianter som larmar via GSM och inte via satellit.
Fördelen är den låga kostnaden för inköp, samt att användningsområdet kan göras hur stort eller litet som helst, efter som man inte har någon organisation annat än mobiloperatören att ta hänsyn till i tjänsteutformningen.
Nackdelarna är desto fler, krav på SIM-kort, krav på mobiltäckning (har man det kan man väl lika gärna använda mobilen), höga kostnader för kommunikation om man befinner sig utomlands, med mera.
Jag vill med den här tråden väcka lite diskussion om det här ämnet, shit can happen, och vi bör på ett eller annat sätt vara förberedda på det. Visst, spenderar man största delen av tiden i stan eller på trafikerade asfaltsvägar är det klart inte så besvärligt att få hjälp, men rör man sig över stora avstånd där människor är mindre vanliga än lodjur behöver man kanske tänka till lite innan man ger sig ut ensam eller utan nån form av räddningslösning som dessa.
Åsikter, tankar, erfarenheter!
