Jahaja. Mer berättelse ur livet.
Om ni har läst min bikeweek-novell så vet ni att Solan har en RGV250 som har trilskats lite och varit ful. Jag har lagat det som trilskades och gjort den fin. Igår gjorde jag den ännu finare genom att förse den med dekaler. Jag blev så nöjd att jag spenderade en halvtimme med att röka och blänga på den i olika vinklar.
Ni vet när man ser en snygg tjej och vill ligga med henne sådär spontant? Så kände jag med RGV-n. And yes, I would get to fuck it later...
När jag kom hem från garaget så satte jag mig vid sporthoj.com. Maria postade att hon hade hyrt Rörken och det fanns en plats kvar. "Javafan" tänkte jag och skickade ett PM och sa att jag ville vara med. Även om jag inte får sträcka ut på Rörken så kan jag ändå paradera lite med den snygga, lånade hojen. Jag fick den sista platsen och kände mig nöjd.
"Söndag kommer att vara min dag! BARA min!!!" myste jag och gick och la mig.
Vaknade idag och insåg att min tidsplanering är lite trasig. Gjorde allt man gör på morgonen (surfar sporthoj, porrsurfar, sköter magen, borstar tänderna, parfymerar sig, etc.) och gav mig av till garaget. Öppnade dörren och där stod den. Åååh! NU SKA DU FÅ, DIN LILLA SLAMPA, sa jag till den. Jag rullade ut den i ljuset och fotograferade den. Jag ville inte fotografera för mycket, för alla vet att man får troll i grejorna då. Det är som att be om at få den förstörd, liksom. Lastade in allt i bilen och började åka. Jag behövde tanka hojen och en dunk, och jag tänkte att jag kunde göra det på Shell Stora Wäsby, för då hade jag kommit en bit på väg.
Fru Fortuna, eller möjligen Gud ville inte låta mig komma iväg så naturlligtvis var Essingeleden avstängd. Jag vet ju alltid bäst, så jag åkte via Gröndal vilket visade sig vara jättefel. Där fick jag inte heller åka på Essingeleden. Jag borde ha åkt hem och somnat om, men jag SPOTTAR ödet i ansiktet. Fan vad dum jag är ibland. Nåja, efter en tripp via södermalm, västerbron och kungsholmen kom jag till slut upp på E4. NU var det bråttom. Om tidsplanen var trasig innan så var den bara en pyrande liten vrakhög nu. Jag stod på som fan och kom till slut fram till Shell Stora Wäsby. Ner med bakgavellyften och in med slangen. Naturligtvis räckte inte slangen fram till hojen som jag omsorgsfullt stuvat in längst fram i skåpet. Jag gav det mitt bästa försök dock, och belönades med en bensinkaskad inne i skåpet när slangen sträcktes. Ja, se där ja. Jag bytte plan och fyllde bara dunkarna med bensin. Den mindre tiolitersdunken blandade jag 2T-olja i också för att snabbt kunna komma igång när jag väl var framme.
Jag gick in på macken och köpte livsviktiga ting som kexchoklad, vichy nouveau och cigarretter. Sen jävlar gav jag benet mot Uppsala. Klockan var alldeles för mycket och jag gillar inte att vara sen. Tio minuter över tio sladdade jag majestätiskt in i depån på Rörken. Alla såg ut som fågelholkar, imponerade av mitt fantastiska, professionella ekipage. Rullade ut hojen på bakgavellyften och sänkte mig gudalikt ner mot asfalten. Eller jag kunde ha gjort iaf. Det var svårt att hålla i hojen och komma åt att trycka på knapparna till lyften, så det såg säkert jävligt vingligt och kasst ut. Med hojen väl nere så tankade jag, betalade för körningen och bytte om.
Nu var det dags. Jag slog på tändningen, rullade fart på hojen och la i växeln. Blubb-blubb-blubb sa den. Hoh, vad pinigt! Lite choke, kanske? Provade igen. Blubba-blubba-blurrrrrrrrrrrrr-böhhh-bläääurp-blubb-BRUUUMMM! Sådärja. Nu gick den om än knackigt. Gav den några jävlar med gasen och till slut klarade den strupen och sjöng så fint som den ska. Rullade ut på banan och höll på att köra av i första böjen, mest för att det inte är så långt mellan depåutfart och första böj. Det var trångt, trångt, trångt. Provade att åka på ettan, men det blev för hetsigt. Tvåan funkade inte, för då hamnade jag i avgrunden under effektregistret. Jag skapade en plan i huvudet att åka på tvåan men åka fortare. Bra plan, inte sant?
Jag nötte runt och försökte börja gasa tidigare och tidigare. På en del ställen rationaliserade jag bort bromsandet. Efter sisådär 35 varv släppte jag ut hornen. Nu blir det åka av (med betoning på ÅKA). Det gick rätt bra till varv 42 hade påbörjats. Bromsar i slutet av rakan (säkert 116 km/h i toppfart) svänger igenom första böj. Missar avsiktligt första apex men klipper det andra helt otroligt snävt och bra. Vidare genom vänster-höger-vänsterkombinationen och sen in i 180-graders högern. Jag kom bara 50 grader eller så. Jag gick in med lite broms och kanske träffade jag kurbsen eller kantlinjen eller så var det bara medvind eller så stod jupiter och mars i linje, för framhjulet tuggade iväg i tangentens rikting. "Nämen?!" tänkte jag "jag räddar det på knät". Men det gjorde jag inte. Jag trillade omkull istället.
Fan så dumt. Reste på mig, tittade mig omkring så ingen fotograf var i närheten. Reste hojen upp och såg att den tappat bromsgrepp, fotpinneplatta och lite av sin forna glans. Shit. Sorry, Solan.
Jag startade den och körde in mot depån. Jag TROR inte att jag slog huvudet, men man kan ju undra. Jag hade på cirka 24 sekunder glömt bort att jag inte kunde bromsa alls, så när jag susade in i depån och famlade efter bromsgreppet så vinkade jag ju bara i tomma luften. Lätt panik infann sig och jag började leta efter nåt billigt att stanna mot. Jag hade ställt bilen inne i depån, och precis bakom den var det en lucka i staketet. Jag siktade på den, men nu hade farten gått ner såpass att jag kunde mörka paniken och bara låtsas att jag hade lite bråttom. Lite hasande fötter fick elegant stopp på mig och jag klev av. Folk frågade om det gick bra och för att inte visa att jag var sjukt besviken att jag repat lacken så kvittrade jag glatt "jahahaaaaaaaaadå" till svar.
En motardman erbjöd ett bromsgrepp, men det passade inte. Nu gjorde inte det så mycket, för fotpinnen hängde slak. Bläh. 41,25 varv för 150 spänn. Det blir 3.63 kronor per varv. Inte så farligt iofs.
Jag rökte för att döva min inre smärta. Åt en kexchoklad. Drack Vichy Nouveau. Rökte lite till. Sen blev jag som folk igen. Eller som jag brukar vara i alla fall. Gick och minglade med de andra. Redogjorde för hur jag minsann haft sladd där varenda varv, men inte oroat mig för det. Varumärkesbyggnad handlar mycket om att ljuga så man tror sig själv. Mitt varumärke börjar bli lite skavt, tror jag.
Lindén körde vält två gånger när jag inte såg. Den tredje gången hade jag stulit AffeR1's kamera och stod ute på banan. Dessvärre fotograferade jag nog nån tjej, för jag missade luftfärden. Men jag hörde ett däcktjut värdigt vilken zatzykille som helst följt av ett brak. Snodde runt och såg Lindén resa sig och se rätt vilsen ut. "Fick du ont NU då?" ropade jag och höjde kameran och fotograferade honom. "Aaah" sa han och jag fnissade förtjust och tog en bild till. Han hade highsidat och karvat en fåra lik gibraltar sund i banan. Bättre han än jag.
Jag gick dit och samlade ihop de lösa vrakdelarna och smädade honom och förklarade för de tillströmmande tjejerna vad som hade hänt. Sen gjorde de tjejgrejer (sanerade banan) så jag gick in till depån med spillrorna av hans hoj. Tittade skadeglatt på hans hoj som var trasigare än den jag kraschat. Sånt känns alltid bra. Dessvärre räds den mannen inte brist på bromsar så han fick ihop hojen till nåt han ansåg körbart, så han kunde åka hem. Hårt och tufft, kanske lite dumdristigt.
Sen var det ReDans tur att tappa hojen. Det är tydligen bara jag som tappar greppet fram, för ReDan gasade också omkull sig. Jag fegar nog för mycket. Min nästa krasch ska fan bli en highsider, jag lovar!
Sen fotograferade jag mer tjejer och sen skulle alla åka och äta. Jag hittar inte så bra, så jag fick en guide i form av Zeal och hans magiska röda Mazda. Vi åkte iväg, och på vägen satt jag och skickade SMS till skitsege så han skulle få lite vatten på sin kvarn angående min nya status som kraschkung. När jag tittade upp så var alla motorcyklar och den röda mazdan borta. Tänka sig. "Nej, förresten! DÄR framme är Mazdan!" tänkte jag och åkte efter honom. När jag väl kom ikapp så var det inte alls nån Mazda. Hoppsan. Min landsortlogik sa mig att pizzerior alltid ligger vid ett torg i stadskärnan, så jag åkte mot vad jag trodde var Uppsala city. Jag nös, så jag missade citydelen och kom ut på andra sidan. Tog en liten sväng tillbaka, men gav upp. Nog för att det är en liten håla, men så lätt hade det nog inte blivit att hitta folket.
Jag åkte söderut på E4. Min plan att våldgästa Andersson Turbo för att få ett expertutlåtande angående reparationsmöjligheterna tog form. Jag svängde av E4 och åkte hem till sagde Andersson. Han tog grejorna ur händerna på mig och satte igång. Jag HADE nog kunnat lämna dom och kommit tillbaka en annan dag... Men jag klagar inte. Den mannen gör inget halvvägs, utan han lyxrenoverade bromspedal och fotpinneplatta. Efter avslutat svetsjobb blästrade han grejorna för en jämn ytfinish utan brännmärken och sånt. Tokigt händig människa och jag är djupt avundsjuk. Han fräste och filade och donade så när han var klar var fotpinneplattan fanimig som ny. Tack och bock till Andersson Turbo för visat intresse, förmåga och vilja. I owe you, määän.
Sen åkte jag hem till garaget och skruvade ihop allt. Jag hittade ett gammalt bromsgrepp som jag skruvade på också. Allt var fixat! Utom reporna, förstås. Jag gör det sen, älskling? :rädd
Nöjd och belåten tippade jag ner hojen från depåstödet och skulle rulla in den i garaget. Bromsgreppet funkade kanske inte så bra ändå, för bromsarna låg på. Nåja, det är helt i linje med hur jag brukar lyckas med saker och ting, så jag låter mig inte nedslås av såna petitesser. Jag får väl köpa ett nytt då.
Sen åkte jag hem och satte mig vid datorn. Jag skrev det här, bland annat.
Bara för er. Nu måste ni berömma mig och allt sånt, jag lever för er bekräftelse!
Det var min helg. Hejdå från Mattias i Hammarby.
Om ni har läst min bikeweek-novell så vet ni att Solan har en RGV250 som har trilskats lite och varit ful. Jag har lagat det som trilskades och gjort den fin. Igår gjorde jag den ännu finare genom att förse den med dekaler. Jag blev så nöjd att jag spenderade en halvtimme med att röka och blänga på den i olika vinklar.
Ni vet när man ser en snygg tjej och vill ligga med henne sådär spontant? Så kände jag med RGV-n. And yes, I would get to fuck it later...
När jag kom hem från garaget så satte jag mig vid sporthoj.com. Maria postade att hon hade hyrt Rörken och det fanns en plats kvar. "Javafan" tänkte jag och skickade ett PM och sa att jag ville vara med. Även om jag inte får sträcka ut på Rörken så kan jag ändå paradera lite med den snygga, lånade hojen. Jag fick den sista platsen och kände mig nöjd.
"Söndag kommer att vara min dag! BARA min!!!" myste jag och gick och la mig.
Vaknade idag och insåg att min tidsplanering är lite trasig. Gjorde allt man gör på morgonen (surfar sporthoj, porrsurfar, sköter magen, borstar tänderna, parfymerar sig, etc.) och gav mig av till garaget. Öppnade dörren och där stod den. Åååh! NU SKA DU FÅ, DIN LILLA SLAMPA, sa jag till den. Jag rullade ut den i ljuset och fotograferade den. Jag ville inte fotografera för mycket, för alla vet att man får troll i grejorna då. Det är som att be om at få den förstörd, liksom. Lastade in allt i bilen och började åka. Jag behövde tanka hojen och en dunk, och jag tänkte att jag kunde göra det på Shell Stora Wäsby, för då hade jag kommit en bit på väg.
Fru Fortuna, eller möjligen Gud ville inte låta mig komma iväg så naturlligtvis var Essingeleden avstängd. Jag vet ju alltid bäst, så jag åkte via Gröndal vilket visade sig vara jättefel. Där fick jag inte heller åka på Essingeleden. Jag borde ha åkt hem och somnat om, men jag SPOTTAR ödet i ansiktet. Fan vad dum jag är ibland. Nåja, efter en tripp via södermalm, västerbron och kungsholmen kom jag till slut upp på E4. NU var det bråttom. Om tidsplanen var trasig innan så var den bara en pyrande liten vrakhög nu. Jag stod på som fan och kom till slut fram till Shell Stora Wäsby. Ner med bakgavellyften och in med slangen. Naturligtvis räckte inte slangen fram till hojen som jag omsorgsfullt stuvat in längst fram i skåpet. Jag gav det mitt bästa försök dock, och belönades med en bensinkaskad inne i skåpet när slangen sträcktes. Ja, se där ja. Jag bytte plan och fyllde bara dunkarna med bensin. Den mindre tiolitersdunken blandade jag 2T-olja i också för att snabbt kunna komma igång när jag väl var framme.
Jag gick in på macken och köpte livsviktiga ting som kexchoklad, vichy nouveau och cigarretter. Sen jävlar gav jag benet mot Uppsala. Klockan var alldeles för mycket och jag gillar inte att vara sen. Tio minuter över tio sladdade jag majestätiskt in i depån på Rörken. Alla såg ut som fågelholkar, imponerade av mitt fantastiska, professionella ekipage. Rullade ut hojen på bakgavellyften och sänkte mig gudalikt ner mot asfalten. Eller jag kunde ha gjort iaf. Det var svårt att hålla i hojen och komma åt att trycka på knapparna till lyften, så det såg säkert jävligt vingligt och kasst ut. Med hojen väl nere så tankade jag, betalade för körningen och bytte om.
Nu var det dags. Jag slog på tändningen, rullade fart på hojen och la i växeln. Blubb-blubb-blubb sa den. Hoh, vad pinigt! Lite choke, kanske? Provade igen. Blubba-blubba-blurrrrrrrrrrrrr-böhhh-bläääurp-blubb-BRUUUMMM! Sådärja. Nu gick den om än knackigt. Gav den några jävlar med gasen och till slut klarade den strupen och sjöng så fint som den ska. Rullade ut på banan och höll på att köra av i första böjen, mest för att det inte är så långt mellan depåutfart och första böj. Det var trångt, trångt, trångt. Provade att åka på ettan, men det blev för hetsigt. Tvåan funkade inte, för då hamnade jag i avgrunden under effektregistret. Jag skapade en plan i huvudet att åka på tvåan men åka fortare. Bra plan, inte sant?
Jag nötte runt och försökte börja gasa tidigare och tidigare. På en del ställen rationaliserade jag bort bromsandet. Efter sisådär 35 varv släppte jag ut hornen. Nu blir det åka av (med betoning på ÅKA). Det gick rätt bra till varv 42 hade påbörjats. Bromsar i slutet av rakan (säkert 116 km/h i toppfart) svänger igenom första böj. Missar avsiktligt första apex men klipper det andra helt otroligt snävt och bra. Vidare genom vänster-höger-vänsterkombinationen och sen in i 180-graders högern. Jag kom bara 50 grader eller så. Jag gick in med lite broms och kanske träffade jag kurbsen eller kantlinjen eller så var det bara medvind eller så stod jupiter och mars i linje, för framhjulet tuggade iväg i tangentens rikting. "Nämen?!" tänkte jag "jag räddar det på knät". Men det gjorde jag inte. Jag trillade omkull istället.
Fan så dumt. Reste på mig, tittade mig omkring så ingen fotograf var i närheten. Reste hojen upp och såg att den tappat bromsgrepp, fotpinneplatta och lite av sin forna glans. Shit. Sorry, Solan.
Jag startade den och körde in mot depån. Jag TROR inte att jag slog huvudet, men man kan ju undra. Jag hade på cirka 24 sekunder glömt bort att jag inte kunde bromsa alls, så när jag susade in i depån och famlade efter bromsgreppet så vinkade jag ju bara i tomma luften. Lätt panik infann sig och jag började leta efter nåt billigt att stanna mot. Jag hade ställt bilen inne i depån, och precis bakom den var det en lucka i staketet. Jag siktade på den, men nu hade farten gått ner såpass att jag kunde mörka paniken och bara låtsas att jag hade lite bråttom. Lite hasande fötter fick elegant stopp på mig och jag klev av. Folk frågade om det gick bra och för att inte visa att jag var sjukt besviken att jag repat lacken så kvittrade jag glatt "jahahaaaaaaaaadå" till svar.
En motardman erbjöd ett bromsgrepp, men det passade inte. Nu gjorde inte det så mycket, för fotpinnen hängde slak. Bläh. 41,25 varv för 150 spänn. Det blir 3.63 kronor per varv. Inte så farligt iofs.
Jag rökte för att döva min inre smärta. Åt en kexchoklad. Drack Vichy Nouveau. Rökte lite till. Sen blev jag som folk igen. Eller som jag brukar vara i alla fall. Gick och minglade med de andra. Redogjorde för hur jag minsann haft sladd där varenda varv, men inte oroat mig för det. Varumärkesbyggnad handlar mycket om att ljuga så man tror sig själv. Mitt varumärke börjar bli lite skavt, tror jag.
Lindén körde vält två gånger när jag inte såg. Den tredje gången hade jag stulit AffeR1's kamera och stod ute på banan. Dessvärre fotograferade jag nog nån tjej, för jag missade luftfärden. Men jag hörde ett däcktjut värdigt vilken zatzykille som helst följt av ett brak. Snodde runt och såg Lindén resa sig och se rätt vilsen ut. "Fick du ont NU då?" ropade jag och höjde kameran och fotograferade honom. "Aaah" sa han och jag fnissade förtjust och tog en bild till. Han hade highsidat och karvat en fåra lik gibraltar sund i banan. Bättre han än jag.
Jag gick dit och samlade ihop de lösa vrakdelarna och smädade honom och förklarade för de tillströmmande tjejerna vad som hade hänt. Sen gjorde de tjejgrejer (sanerade banan) så jag gick in till depån med spillrorna av hans hoj. Tittade skadeglatt på hans hoj som var trasigare än den jag kraschat. Sånt känns alltid bra. Dessvärre räds den mannen inte brist på bromsar så han fick ihop hojen till nåt han ansåg körbart, så han kunde åka hem. Hårt och tufft, kanske lite dumdristigt.
Sen var det ReDans tur att tappa hojen. Det är tydligen bara jag som tappar greppet fram, för ReDan gasade också omkull sig. Jag fegar nog för mycket. Min nästa krasch ska fan bli en highsider, jag lovar!
Sen fotograferade jag mer tjejer och sen skulle alla åka och äta. Jag hittar inte så bra, så jag fick en guide i form av Zeal och hans magiska röda Mazda. Vi åkte iväg, och på vägen satt jag och skickade SMS till skitsege så han skulle få lite vatten på sin kvarn angående min nya status som kraschkung. När jag tittade upp så var alla motorcyklar och den röda mazdan borta. Tänka sig. "Nej, förresten! DÄR framme är Mazdan!" tänkte jag och åkte efter honom. När jag väl kom ikapp så var det inte alls nån Mazda. Hoppsan. Min landsortlogik sa mig att pizzerior alltid ligger vid ett torg i stadskärnan, så jag åkte mot vad jag trodde var Uppsala city. Jag nös, så jag missade citydelen och kom ut på andra sidan. Tog en liten sväng tillbaka, men gav upp. Nog för att det är en liten håla, men så lätt hade det nog inte blivit att hitta folket.
Jag åkte söderut på E4. Min plan att våldgästa Andersson Turbo för att få ett expertutlåtande angående reparationsmöjligheterna tog form. Jag svängde av E4 och åkte hem till sagde Andersson. Han tog grejorna ur händerna på mig och satte igång. Jag HADE nog kunnat lämna dom och kommit tillbaka en annan dag... Men jag klagar inte. Den mannen gör inget halvvägs, utan han lyxrenoverade bromspedal och fotpinneplatta. Efter avslutat svetsjobb blästrade han grejorna för en jämn ytfinish utan brännmärken och sånt. Tokigt händig människa och jag är djupt avundsjuk. Han fräste och filade och donade så när han var klar var fotpinneplattan fanimig som ny. Tack och bock till Andersson Turbo för visat intresse, förmåga och vilja. I owe you, määän.
Sen åkte jag hem till garaget och skruvade ihop allt. Jag hittade ett gammalt bromsgrepp som jag skruvade på också. Allt var fixat! Utom reporna, förstås. Jag gör det sen, älskling? :rädd
Nöjd och belåten tippade jag ner hojen från depåstödet och skulle rulla in den i garaget. Bromsgreppet funkade kanske inte så bra ändå, för bromsarna låg på. Nåja, det är helt i linje med hur jag brukar lyckas med saker och ting, så jag låter mig inte nedslås av såna petitesser. Jag får väl köpa ett nytt då.
Sen åkte jag hem och satte mig vid datorn. Jag skrev det här, bland annat.
Bara för er. Nu måste ni berömma mig och allt sånt, jag lever för er bekräftelse!
Det var min helg. Hejdå från Mattias i Hammarby.
