Hoztic
Alltid på väg mot nya mål
Nu är det 460 timmar sen pappa dog. Lite drygt två månader efter att vi fick
beskedet att han hade cancer, obotlig skelettcancer.
Jag var ute och gick i solen, med kameran på axeln, när mobilen ringde, och
mamma berättade. Jag ser fortfarande filmen i mitt huvud när jag springer hem, men stannar halvvägs och ringer flickvännen, får det stöd jag behöver och springer sen hem, river ihop det nödvändigaste och slänger mig i bilen. Det var mer än en tanke som bubblade i mitt huvud på vägen upp till Gävle, men mest var jag i apati, jag kunde inte förstå det. Pappa kan ju inte bli sjuk, han kan inte dö, han ska alltid finnas där och svara på alla frågor och vara ett stöd i tillvaron, muttra om att jag kör för fort, sitter för mycket framför datorn å vilar för lite. Å andra sidan var jag exakt som honom, förutom det där med datorn då...
Pappa grät aldrig, där skiljer vi oss, jag har gråtit till och från sen dess,
och det avtog inte när han fick somna in. Enda gången jag kan minnas att han grät var när mamma fick en hjärnblödning, och han var rädd att hon inte skulle överleva. Jag åkte med henne i ambulansen, och förbannade mig hela tiden att jag inte hade sagt att jag älskar henne, och var så förbannat rädd att jag inte skulle få chansen att säga det. Jag är ju kille, så då får man ju inte säga sånt till sina föräldrar, men jag fick chansen, tog den, och det gjorde jag även med pappa också, sista gången vi träffades innan han somnade in sa jag att jag älskar honom, och ville att han skulle må bra. Varför är det så svårt att säga till familj och vänner att man älskar dom? Den enda det är lätt att säga det till är flickvännen.
Mången sen natt som övergått till tidig morgon har jag förbannat naturen och
dess lagar, jag har verkligen förbjudit den att ta honom ifrån oss, förbjudit
honom att dö. Men trots alla böner, hot och hopp så var det förgäves. Han
somnade i armarna på sin fru, min mamma, så förhoppningsvis kände han sig trygg när han lämnade oss. Den enda trösten just nu är att han fick somna in innan cancern hann gå för långt, han åt visserligen inte sen länge, och knölarna på skelettet började komma ut genom huden, men han slapp det absolut värsta.
Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan honom, och kan det egentligen fortfarande inte. Men jag måste ju, om inte annat för mammas skull, hon är ju den andra som har gjort det möjligt för mig att bli den jag är, och dom anar kanske inte hur tacksam jag är för det. Jag vill hela tiden ringa hem och fråga honom saker, eller berätta hur jag lagade tjejens bils generatorrem med ett bollnät. Och varenda gång hugger det till i bröstet och blir lite fuktigt i ögonvrån när jag inser att jag aldrig kan göra det igen.
Nu undrar ni kanske varför jag skriver den här tråden här? Pappa bodde i garaget, och skruvade med allt han kom över, han hade alltid 15 projekt igång. Där är jag en kopia av honom. Han födde, odlade och gödslade mitt tekniska intresse, och allt jag kan kommer från honom. Han lärde mig att lösa problem, leta efter andra lösningar och inte alltid ta genvägar. Han körde även motorcykel till och från i livet, och jag har honom att tacka för mitt mc-intresse, också, jag har honom egentligen att tacka för allt, från att jag finns till den jag är.
Pappa, jag älskar dig! Sov gott, jag saknar dig, men du kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta. Och i så många andras.
beskedet att han hade cancer, obotlig skelettcancer.
Jag var ute och gick i solen, med kameran på axeln, när mobilen ringde, och
mamma berättade. Jag ser fortfarande filmen i mitt huvud när jag springer hem, men stannar halvvägs och ringer flickvännen, får det stöd jag behöver och springer sen hem, river ihop det nödvändigaste och slänger mig i bilen. Det var mer än en tanke som bubblade i mitt huvud på vägen upp till Gävle, men mest var jag i apati, jag kunde inte förstå det. Pappa kan ju inte bli sjuk, han kan inte dö, han ska alltid finnas där och svara på alla frågor och vara ett stöd i tillvaron, muttra om att jag kör för fort, sitter för mycket framför datorn å vilar för lite. Å andra sidan var jag exakt som honom, förutom det där med datorn då...
Pappa grät aldrig, där skiljer vi oss, jag har gråtit till och från sen dess,
och det avtog inte när han fick somna in. Enda gången jag kan minnas att han grät var när mamma fick en hjärnblödning, och han var rädd att hon inte skulle överleva. Jag åkte med henne i ambulansen, och förbannade mig hela tiden att jag inte hade sagt att jag älskar henne, och var så förbannat rädd att jag inte skulle få chansen att säga det. Jag är ju kille, så då får man ju inte säga sånt till sina föräldrar, men jag fick chansen, tog den, och det gjorde jag även med pappa också, sista gången vi träffades innan han somnade in sa jag att jag älskar honom, och ville att han skulle må bra. Varför är det så svårt att säga till familj och vänner att man älskar dom? Den enda det är lätt att säga det till är flickvännen.
Mången sen natt som övergått till tidig morgon har jag förbannat naturen och
dess lagar, jag har verkligen förbjudit den att ta honom ifrån oss, förbjudit
honom att dö. Men trots alla böner, hot och hopp så var det förgäves. Han
somnade i armarna på sin fru, min mamma, så förhoppningsvis kände han sig trygg när han lämnade oss. Den enda trösten just nu är att han fick somna in innan cancern hann gå för långt, han åt visserligen inte sen länge, och knölarna på skelettet började komma ut genom huden, men han slapp det absolut värsta.
Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan honom, och kan det egentligen fortfarande inte. Men jag måste ju, om inte annat för mammas skull, hon är ju den andra som har gjort det möjligt för mig att bli den jag är, och dom anar kanske inte hur tacksam jag är för det. Jag vill hela tiden ringa hem och fråga honom saker, eller berätta hur jag lagade tjejens bils generatorrem med ett bollnät. Och varenda gång hugger det till i bröstet och blir lite fuktigt i ögonvrån när jag inser att jag aldrig kan göra det igen.
Nu undrar ni kanske varför jag skriver den här tråden här? Pappa bodde i garaget, och skruvade med allt han kom över, han hade alltid 15 projekt igång. Där är jag en kopia av honom. Han födde, odlade och gödslade mitt tekniska intresse, och allt jag kan kommer från honom. Han lärde mig att lösa problem, leta efter andra lösningar och inte alltid ta genvägar. Han körde även motorcykel till och från i livet, och jag har honom att tacka för mitt mc-intresse, också, jag har honom egentligen att tacka för allt, från att jag finns till den jag är.
Pappa, jag älskar dig! Sov gott, jag saknar dig, men du kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta. Och i så många andras.
Vem vet...ni kankse ses en vacker dag igen?
