Som jag sade tidigare så var Elulalia lite ledsen för att hon inte fick åka på bakhjulet så mycket. När vi hängde med i kortegen så förbyttes dock hennes ledsna ansikte mot det största flin som någonsin skådats! Det var upp på bakhjulet, ner med framhjulet, upp med bakhjulet, stanna, stå still på framhjulet och sedan ner. Ofta också *mellan* jänkarna! Folk applåderade, fotade, filmade och skrek ut sina ovationer!
Wheelie, stoppie, wheelie, stoppie, wheelie, stoppie, wheelie, stoppie, wheelie, stoppie, wheelie, stoppie, wheelie, stoppie, wheelie, stoppie...
Så gick det på, fram och tillbaks där det satt mycket folk. Så många applåder har sällan hörts i Västerås! Vi andra åkte efter och själv tänkte jag ibland "Neeeej... fan nu går det åt h-e!!!". Men det gjorde det inte. Inte ens när Petter med Elulalia bak körde om mig i 100+ med nästan knäskrap i en kurva i V-ås när jag funderade på vart vi egentligen skulle och började byta fil utan att se mig för riktigt bakåt... Våra backspeglar slog nästan i varandra!!! Puuuuhh... man får dra lärdom av sådant!!
På bilden tar vi igen oss efter kortegekörandet! Snacka om att vi har tränat på krypkörning mellan hinder! Att köra slalom i 2 km/h mellan dessa välputsade jänkare, hela tiden med två fingrar på bromsen ifall en dörr skulle slås upp får en avrostning att kännas som en semester!