Hoztic
Alltid på väg mot nya mål
Ja, då har man gjort en liten trevande visit i racingvärlden, och det måste ju krönas med en racerapport! 
Till helgen skulle det alltså ske, jag skulle begå debuten i R600. Förra året fick jag ett konstigt kasst med hojen i depåkurvan på Anderstorp och bröt av tre ben i foten. Läkte så fort det gick och drog till Gotland Ring och missade en uppväxling, krockade med ett stålräcke och mosade tre kotor, spräckte en bla. Senaste året har karakteriserats av ett ord: Smärta. Så nu var det lite revansch mot både det och mina hjärnspöken.
Hela veckan gick jag runt som i dimma. Packlistan fanns alltid inom armlängds avstånd, men på onsdag kväll var allt packat, fixat och klart. Jag hade tom fixat mat för hela helgen, iaf middag och frukost, här skulle inget lämnas åt slumpen! Torsdag morgon packades allt i bussen, med viss hjälp av en mycket sömndrucken flickvän, jag hade fullt sjå att hinna pricka av allt hon slängde in i bussen…
Jag har diffusa minnen av att jag var på jobbet ett tag, tankarna var någon helt annanstans. Strax innan jag skulle dra ringde dom från Grevens, däcken jag hade beställt hade blivit stulna på Posten!
Nästan ingen panik utbröt alls 
Men dom hade Pirelli hemma istället, så det fick bli såna istället för Metzeler. Färden neråt kunde börja, trots allt! I Linköping lämnade jag av ett set Michelin-däck, pratade lite för länge och sen fortsatte trippen neråt. Jag hade fått för mig att man kunde besikta redan på torsdag kväll, så jag stod på lite extra där på slutet Men den öppnade inte förrns på fredagen. Så jag reste tältet, lastade ur allt, blåste upp madrassen och gjorde iordning allt jag kunde. Grannen hittade inget fungerande eluttag så han delade med mig, mao säkringen gick mitt i natten. Jag var visserligen klädd för att kunna sova i -15, så jag var ganska lugn, men kroppen ville iaf vakna alldeles för tidigt och ligga och våndas. Trösten var att jag hade fått det väldans mysigt bak i min racebuss, den är törstig, den bullrar, har väghållning som en full get och ser lite anskrämlig ut, men charm har den
Träningen gick helt ok, jag hittade iaf runt banan. Andra passet regnade in. Många var ute och nötte med regndäck, men jag var dum nog att lita på prognoserna, det skulle inte regna i helgen, mao kunde jag skippa att riskera hojen och istället vila mig i form. Med andra ord, jag var hel, hojen funkade, jag skulle alltså kvala till min första tävling!
Lördag morgon, nu snackar vi ångest, condorerna i min mage hade sedan länge haft inbördeskrig och jag fick knappt i mig frukosten. Det blev ju inte bättre av alla tvitaktstalibaner som prick 08:00 drog igång med sitt bööööpbapbapbapbööööööbapbapbap
På med alla grejer, vingla ut i depån och ut på banan. Kallt och dannt var det, och efter några varv började det sladda lite konstigt, när regnet satte igång Jag körde mina 5 varv och åkte in i depån, med paniken sprutande ur öronen! Om det regnar så pass att det inte blir spår funkar ju slicks säger dom. Jag var helt klart på nivån att sätta på ett regnbakdäck fram och slicksframdäck bak, det borde ju jämna ut sig, eller? 
Men trots allt, jag hade kvalat, jag var hel, hojen hel, det skulle ske nu alltså, jag skulle starta i en RR-tävling! Jag kvalade in som 31’a av 42 dessutom, jag måste blygsamt erkänna att jag var lite stolt
Jag som trodde att jag hade varit nervös innan nådde helt plötsligt helt nya nivåer, innan vi skulle ut höll jag på att rulla ihop hjälmen och stoppa i ena örat och dra en öronpropp över skallen. Men på något konstigt sätt fick jag på mig alla grejer, rätt grejer tom, fick med mig hojen och körde tom ut på banan åt rätt håll. Zenit hade instruerat mig hur man gör fina starter med R6’an, så jag försökte göra precis som han hade sagt. Publiken må ha skrattat sig harmynt när jag hoppade framåt när warm up’en drog iväg… Tyvärr gick en hoj omkull så vi fick vänta en bra stund på griden, med ett nytt warm up-varv innan starten skulle gå. Inte direkt sådär lugn å fin start på RR-karriären som jag hade önskat… Men nu jävlar, jag stod på griden, allt va helt, inkl jag. Nu skulle det ske, jag skulle starta! Starten gick och jag stod still länge, innan hojen kom upp i 11k varv och försvann in i klungan med hojar, isch, läskigt, trångt och fort gick det. Jag siktade in i en lucka och undvek iaf att köra på någon. Sakta men säkert kom jag längre och längre bakåt i startfältet dock… På ett av dom sista varven kom Mozzberk förbiflygande, men en kurva senare hittade jag honom ute i terrängen. Innan racet hade han berättat att han minsann hittade på Torpet, han behövde inte träna där just. Jojo, tydligen… Fast till hans försvar är att ett clip on gick av under inbromsningen, mycket imponerande att du klarade det! 
Det blev fuktigare och fuktigare på banan, så jag slog av lite, ingen vits att satsa fullt när jag ändå var sist, jag ville hellre komma i mål. Näst sista varvet började något lysa på instrumenten, på Hansen-rakan tittade jag lite noggrannare och såg att jag snart hade soppatorsk Nåja, in i kaklet bara! Men soppan räckte, både över mål och in i depån igen! Jag hade tagit målflagg i min första RR-tävling! Visserligen sist, men jag gjorde det iaf!
Söndagen flöt i uppförsbacke, inget stämde och jag både kvalade in sist och kom sist i mål. Mycket pga alla vurpor som skedde, både i starten och på långrakan. Det tog verkligen udden av min racelust den dagen, det onda i ryggen påminde om att såna där övningar egentligen är ganska dumma. Jag hoppas verkligen att alla kryar på sig fort och klarar sig både från fysiska och psykiska men!
Men summa sumarum, jag tog två målflagg! Sist, japp, som fan, men jag vann över några nojor, jag nådde mitt mål och jag höll mig på hjulen. Sen smällen på Gotland förra året har jag kämpat som ett litet troll för att komma tillbaka, och i helgen fick iaf jag kvittot på att jag hade lyckats. Jag hoppas jag gladde Pär Hammarlund och Marcus Ehrby som tack vare mig slapp vara sist, dom som varvade mig fick träna fler omkörningar och fotograferna fick träna långsam panorering Men jag har gott om nojor att jobba bort, delvis pga ovana med hojen, delvis pga en flickvän som senaste året har tjatat om att jag alltid kraschar, alltid gör illa mig, att det alltid går åt skogen å det är så hemskt för henne som tittar på 
Men Peltor gör fina grejer, och övning ger färdighet 
Som Skalman sa, ju äldre och fullare man blir, desto snabbare var man. Må jag bli väldigt gammal och lätt alkoholiserad, det kan behövas 
Måhända är min talang större som mekaniker än förare, men å andra sidan, vem minns andra backhoppare än Boklöv och Eddie the Eagle? Backlund och Hoztic kanske är motsvarigheten?
Många har stöttat och pushat nå helt otroligt, men jag vill speciellt tacka Zenit för att du svarade på alla dumma frågor, och iaf inte skrattade åt dom så att jag såg det och tack Heino för allt stöd, pushande och för att du var modig nog att låna ut gaffel och dämpare till hojen!
Och vem vet, jag lär mig sällan av misstagen, vi kanske ses på en bana nära dig igen i framtiden!
Till helgen skulle det alltså ske, jag skulle begå debuten i R600. Förra året fick jag ett konstigt kasst med hojen i depåkurvan på Anderstorp och bröt av tre ben i foten. Läkte så fort det gick och drog till Gotland Ring och missade en uppväxling, krockade med ett stålräcke och mosade tre kotor, spräckte en bla. Senaste året har karakteriserats av ett ord: Smärta. Så nu var det lite revansch mot både det och mina hjärnspöken.
Hela veckan gick jag runt som i dimma. Packlistan fanns alltid inom armlängds avstånd, men på onsdag kväll var allt packat, fixat och klart. Jag hade tom fixat mat för hela helgen, iaf middag och frukost, här skulle inget lämnas åt slumpen! Torsdag morgon packades allt i bussen, med viss hjälp av en mycket sömndrucken flickvän, jag hade fullt sjå att hinna pricka av allt hon slängde in i bussen…
Jag har diffusa minnen av att jag var på jobbet ett tag, tankarna var någon helt annanstans. Strax innan jag skulle dra ringde dom från Grevens, däcken jag hade beställt hade blivit stulna på Posten!
Nästan ingen panik utbröt alls Men dom hade Pirelli hemma istället, så det fick bli såna istället för Metzeler. Färden neråt kunde börja, trots allt! I Linköping lämnade jag av ett set Michelin-däck, pratade lite för länge och sen fortsatte trippen neråt. Jag hade fått för mig att man kunde besikta redan på torsdag kväll, så jag stod på lite extra där på slutet Men den öppnade inte förrns på fredagen. Så jag reste tältet, lastade ur allt, blåste upp madrassen och gjorde iordning allt jag kunde. Grannen hittade inget fungerande eluttag så han delade med mig, mao säkringen gick mitt i natten. Jag var visserligen klädd för att kunna sova i -15, så jag var ganska lugn, men kroppen ville iaf vakna alldeles för tidigt och ligga och våndas. Trösten var att jag hade fått det väldans mysigt bak i min racebuss, den är törstig, den bullrar, har väghållning som en full get och ser lite anskrämlig ut, men charm har den Träningen gick helt ok, jag hittade iaf runt banan. Andra passet regnade in. Många var ute och nötte med regndäck, men jag var dum nog att lita på prognoserna, det skulle inte regna i helgen, mao kunde jag skippa att riskera hojen och istället vila mig i form. Med andra ord, jag var hel, hojen funkade, jag skulle alltså kvala till min första tävling!
Lördag morgon, nu snackar vi ångest, condorerna i min mage hade sedan länge haft inbördeskrig och jag fick knappt i mig frukosten. Det blev ju inte bättre av alla tvitaktstalibaner som prick 08:00 drog igång med sitt bööööpbapbapbapbööööööbapbapbap
På med alla grejer, vingla ut i depån och ut på banan. Kallt och dannt var det, och efter några varv började det sladda lite konstigt, när regnet satte igång Jag körde mina 5 varv och åkte in i depån, med paniken sprutande ur öronen! Om det regnar så pass att det inte blir spår funkar ju slicks säger dom. Jag var helt klart på nivån att sätta på ett regnbakdäck fram och slicksframdäck bak, det borde ju jämna ut sig, eller? Men trots allt, jag hade kvalat, jag var hel, hojen hel, det skulle ske nu alltså, jag skulle starta i en RR-tävling! Jag kvalade in som 31’a av 42 dessutom, jag måste blygsamt erkänna att jag var lite stolt Jag som trodde att jag hade varit nervös innan nådde helt plötsligt helt nya nivåer, innan vi skulle ut höll jag på att rulla ihop hjälmen och stoppa i ena örat och dra en öronpropp över skallen. Men på något konstigt sätt fick jag på mig alla grejer, rätt grejer tom, fick med mig hojen och körde tom ut på banan åt rätt håll. Zenit hade instruerat mig hur man gör fina starter med R6’an, så jag försökte göra precis som han hade sagt. Publiken må ha skrattat sig harmynt när jag hoppade framåt när warm up’en drog iväg… Tyvärr gick en hoj omkull så vi fick vänta en bra stund på griden, med ett nytt warm up-varv innan starten skulle gå. Inte direkt sådär lugn å fin start på RR-karriären som jag hade önskat… Men nu jävlar, jag stod på griden, allt va helt, inkl jag. Nu skulle det ske, jag skulle starta! Starten gick och jag stod still länge, innan hojen kom upp i 11k varv och försvann in i klungan med hojar, isch, läskigt, trångt och fort gick det. Jag siktade in i en lucka och undvek iaf att köra på någon. Sakta men säkert kom jag längre och längre bakåt i startfältet dock… På ett av dom sista varven kom Mozzberk förbiflygande, men en kurva senare hittade jag honom ute i terrängen. Innan racet hade han berättat att han minsann hittade på Torpet, han behövde inte träna där just. Jojo, tydligen…
Fast till hans försvar är att ett clip on gick av under inbromsningen, mycket imponerande att du klarade det! Det blev fuktigare och fuktigare på banan, så jag slog av lite, ingen vits att satsa fullt när jag ändå var sist, jag ville hellre komma i mål. Näst sista varvet började något lysa på instrumenten, på Hansen-rakan tittade jag lite noggrannare och såg att jag snart hade soppatorsk Nåja, in i kaklet bara! Men soppan räckte, både över mål och in i depån igen! Jag hade tagit målflagg i min första RR-tävling! Visserligen sist, men jag gjorde det iaf!Söndagen flöt i uppförsbacke, inget stämde och jag både kvalade in sist och kom sist i mål. Mycket pga alla vurpor som skedde, både i starten och på långrakan. Det tog verkligen udden av min racelust den dagen, det onda i ryggen påminde om att såna där övningar egentligen är ganska dumma. Jag hoppas verkligen att alla kryar på sig fort och klarar sig både från fysiska och psykiska men!
Men summa sumarum, jag tog två målflagg! Sist, japp, som fan, men jag vann över några nojor, jag nådde mitt mål och jag höll mig på hjulen. Sen smällen på Gotland förra året har jag kämpat som ett litet troll för att komma tillbaka, och i helgen fick iaf jag kvittot på att jag hade lyckats. Jag hoppas jag gladde Pär Hammarlund och Marcus Ehrby som tack vare mig slapp vara sist, dom som varvade mig fick träna fler omkörningar och fotograferna fick träna långsam panorering
Men jag har gott om nojor att jobba bort, delvis pga ovana med hojen, delvis pga en flickvän som senaste året har tjatat om att jag alltid kraschar, alltid gör illa mig, att det alltid går åt skogen å det är så hemskt för henne som tittar på Men Peltor gör fina grejer, och övning ger färdighet Som Skalman sa, ju äldre och fullare man blir, desto snabbare var man. Må jag bli väldigt gammal och lätt alkoholiserad, det kan behövas Måhända är min talang större som mekaniker än förare, men å andra sidan, vem minns andra backhoppare än Boklöv och Eddie the Eagle? Backlund och Hoztic kanske är motsvarigheten? Många har stöttat och pushat nå helt otroligt, men jag vill speciellt tacka Zenit för att du svarade på alla dumma frågor, och iaf inte skrattade åt dom så att jag såg det
och tack Heino för allt stöd, pushande och för att du var modig nog att låna ut gaffel och dämpare till hojen! Och vem vet, jag lär mig sällan av misstagen, vi kanske ses på en bana nära dig igen i framtiden!
