Well... Nu är jag här igen. Det är iofs ytterst tveksamt om det är intressant att läsa ur ett rent rejsingperspektiv, men vafan. Stilla på jobbet och grejer.
Jag hade naturligtvis inte tänkt att köra nån mer tävling i år, eftersom KM var en sån obeskrivlig succé för mig. Det kunde ju liksom bara bli sämre, va. Men efter kött+öl fredagen den tionde september kändes det plötsligt lockande att ha nåt att göra kommande helg, så jag gick
hem och anmälde mig medan jag var under the influence. Det är sällan en god idé och det här var väl kanske inget undantag.
Hursomhelst så var det gjort. Jag fixade allt som behövde fixas, uppdaterade MC-ID, bytte kolv, oroade mig och så vidare.
Veckan gick och plötsligt var det fredag. Denna dag skilde sig inte nämnvärt från de andra under veckan. Huvudvärk, tandagnisslan och dålig aptit (inte för att det syns på mig, men ni får helt enkelt lita på mig). Jag rullade fram motorcykeln och laddade transponder och fixade lite.
Klockan blev fyra och arbetsdagen var slut. Jag började släpa fram allt man måste ha med sig. Jag tänkte att jag nog var tvungen att ha med extra kåpor om jag nu skulle få för mig att köra, så jag spenderade tre kvart med att varsamt packa in dom i bubbelplast. Sege hade kört med sin gamla Shoei-hjälm på torsdagen och haft problem med imma, så jag gick och hämtade en ny hjälm (och ett fett tonat visir) hos www.rollersmc.se (i want to say thank you to my sponsors) och tog med. När klockan var strax före sex var allt inne i skåpbilen som www.mtmab.se så välvilligt ställer upp med (sponsors again).
Jag började åka. Det flöt på ganska bra tills jag kom till Essingeleden. Det började regna och alla människor körde otroligt sakta. Torkarna som inte fått underhåll på länge var lite torra i lagringarna, så de lät som en åsna på syra konstant. Där satt jag och åkte i sakta mak genom fredagsrusningen ackompanjerad av "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" i en smärre evighet. Ungefär vid Västberga lättade trafiken en smula och mina bultande tinningar lugnade sig en aning. Tills jag kom till Alby (eller socialby om man vågar skriva sånt när alla människor gillar olika så mycket de orkar). Där tog det ånyo stopp lite halvt. Det regnade, alla var i vägen och jag var sur. SUR SUR SUR! "Helvetes jävla skitidé att köra SM när man är så in i helvete kass som jag" var tanken som malde igenom huvudet gång på gång medan jag ivrigt gnisslade tänder.
Det släppte en aning efter Södertälje igen och jag stod på. De flesta andra på vägen verkade ha tagit fel på dag, för de var uppenbarligen söndagsåkare allihop. Jag blev ännu surare och huvudvärken som jag tillverkade genom mitt idoga idisslande var fan inte att leka med. Jag blev tröttare och tröttare allt eftersom. Jag är ju som alla vet en väldigt positiv och hoppfull individ, så jag tänkte att jag skulle stanna och äta lite snabbt på Max (ingen sponsor, ingen URL) i Nyköping. Snabbmat är nog ingen etikett jag gärna sätter på just deras mat. Det tog en timme att få maten och mumsa i sig den. Jag var nu ännu argare och började fundera på att vända. Det skulle trots allt bara bli skit av alltihop ändå. Helvete. Jag gick för att hämta kaffe. Jag tryckte på knappen märkt "kaffe med mjölk" och gick något mer förnöjd och satte mig. Kaffet smakade kaffe, vilket aldrig kan vara bra. Ingen mjölk! Hela världen var emot mig nu. Skitliv! Jag funderade över vad "kaffe med mjölk" kunde innebära i Nyköping och reste mig igen för att kolla om det möjligen var så att man bara fick lite mindre kaffe via den knappen för att sedan få plats med den separat tillhandahållna mjölken. Nej, det fanns ingen mjölk. Nu var jag närmast självmordsbenägen! INGEN MJÖLK! ÅÅH NEJ!
Jag mosade upp en snus under läppen och gick ut till bilen och intog "tänkaren". Ni vet, när man sitter framåtlutad med pannan i handen sådär. Jag bestämde mig för att åka hem. Jävla skithelg. F*tta, fan helvetes jävla skith*rhelvete, osv. Då smyger nån upp mot förardörren och ser ut som han vill nåt. "Vem fan är du?!" tänkte jag tills jag såg att det var allas vår Moto-GG. Det är jävligt svårt att vara skitsur när GG är i närheten så jag öppnade dörren och försökte vara positiv. "Tänker du inte köra i regn?" sa han och jag undrade hur fan han kunde veta det, tills jag kom på att jag basunerat ut min inställning på både sporthoj och fejjan. "Njah, asså... Jag vet inte åt vilket håll jag tänker åka härnäst" sa jag. GG ignorerade min trumpna min och frågade om jag skulle bli a-förare i år. När folk säger såna crazy saker måste man ju skratta litet, så genast blev jag på en smula bättre humör. Jag öppnade dörren till skåpet och GG bländades av min mopeds prakt. Han frågade var jag fått RS-loggorna ifrån och jag kunde inte dölja min stolthet, utan förkunnade malligt att jag tillverkat dom i Illustrator efter bilder på internet. Han verkade imponerad, vilket aldrig är fel. Jag kanske är bra på nåt ändå. Nu ville jag kanske åka och paradera med min motorcykel lite ändå. Vi sa hej och jag åkte vidare söderut, lite för att jag kände mig bättre till mods, och lite för att jag var orolig att GG skulle se att jag åkte hemåt igen.
Väl ute på E4 tog regnet ny fart och torkarna började med sitt "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" igen. Bultandet i tinningarna återkom. Redan innan jag hunnit till Nyköpingsbro kom det en jävla söndagsbilist igen. Jag var precis på väg ikapp en långsam bil, så jag blinkade vänster för omkörning. Söndagsbilistfanstyget som låg i vänsterfil femtio meter bakom slog av och blinkade med helljuset, vilket jag tolkade som att han släppte fram mig. Jag bytte fil och då gasade fuckot på och blinkade än mer frenetiskt och tutade dessutom. Sinnet rann på mig och jag vräkte mig in i högerfilen igen och släppte förbi den jäveln. Han åkte naturligtvis in framför mig och bromsade. Det i kombination med "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" gjorde mig helt jävla vansinnig. Jag sladdade in på avfarten till Nyköpingsbro, dels för att undvika att utföra mitt första dråp och dels för att kissa ut lite aggression om det är möjligt.
Jag satt där i bilen och var helt arg. "Näfan, det får jävlarimig vara nåt satans måtta på skiten" tänkte jag och bestämde mig för att åka hem. "Kan jag ens vända här? Måste jag åka vidare? BALLE!" tänkte jag vidare. Feck. Jag åkte ut mot E4 söderut igen, men se där fanns en skylt inåt skogen där det stod Nyköping. Marvellous. Jag svängde av, körde lite åt sidan och SMS-ade Skit-sege att jag hade vänt. Som väntat följdes detta av svar som hävdade motsatsen. Men sånt gör mig mer motiverad och envis, så jag styrde kosan hemåt igen. JASKAFANVISAROMATTJAGMENARALLVAR!!!!!! Jag åkte förbi satans Max-helvete igen och pratade med min kära "fru", eller typ samboflickvän*. Hon tyckte att jag skulle göra som jag ville. Ville jag åka hem så skulle jag göra det. Sånt gör mig väldigt villrådig. Hm. Jag vände igen. Bilisterna omkring mig var lika kassa som tidigare och jag försökte hitta en sittställning som inte var jätteobekväm och körde söderut i natten och regnet. *(Not: Hon bor inte kvar. Viktig information för eventuella groupies.)
"Skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" sa torkarna och jag gnisslade fortfarande tänder. Efter 35871 käkrörelser var jag äntligen framme vid avfart Mantorp. Jag körde under motorvägen och bort till Preem aka Björnen och tankade upp bilen om jag skulle få för mig att sticka hem igen. Sen vidare till Statoil och köpte kolhydrater (snickers, mmm), kolsyrat vatten (för tandborstning och törstsläckning) och racingfrukost bestående av hällakaka och skinkost på tub.
Sen styrde jag kosan mot Mantorp Park. Jag höll på att köra rakt in i en stängd grind när jag åkte vägen jag åkte för fyra år sen, men det var bara att panikbromsa litet och leta sig fram till en öppen variant, som fanns nästan på samma ställe fast ändå inte. Den första människa jag får syn på är Gustav O, så jag kör riktigt nära och lyser honom i fejset. Han hajar inte alls vem det är, så jag kliver ur och går runt bilen. Gustav går runt bilen åt samma håll som jag, fast från sin utgångspunkt
så vi hittar ingen när vi väl kommit runt. Lite hojtande senare talar han om var Skitsege, Sleven och Mah-tin håller hus så jag åker ditåt. Jag försöker undvika att köra över alla överförfriskade elitidrottsmän som dräller omkring i mörkret och hittar till slut rätt. Jag försöker verka helt oberörd och lika lycklig som vanligt och lyckas. Ingen misstänker att jag
våndas inombords. Sjukt nöjd med det. Jag fick välja mellan att skeda Sege i Slevens husvagn eller få en egen säng i Mah-tins husvagn. Alla dessa val! Efter mångt och (inte speciellt) mycket tänkande så valde jag Mah-tins husvagn.
Jag irrade runt och blev på lite bättre humör och till slut lastade jag till och med ur hojen ur bilen! Den kräver att få synas. Den är så söööööt och blank och fin. Jag gladde alla med uttalanden som "jag har köpt tomteskägg, not the liquid kind" (syftandes på ljuddämparstoppning) och lite andra, mindre kvinnovänliga saker. Sen fick man sova. Vädret skulle bli varierande på lördagen så jag gjorde en plan att anmäla min ankomst och besiktiga hojen så tidigt som möjligt. Besiktningen skulle öppna 07.00, så jag satte klockan på 06.30 med en option på tio minuters snooze. Sen somnade jag. Sen vaknade jag av att jag snarkade. Jag sov i sovsäck, och som alla vet är det inget annat än en variant på tvångströja, alltså hamnade jag på rygg hur lite jag än ville. Jag ormade mig runt till nån sorts insnott framstupa sidoläge vilket gjorde slut på svalgljudet. Somnade om. Sen vaknade jag av att Mah-tin gick ut och gubbkissade. Somnade om igen. Vaknade av att Mah-tin snarkade. Försökte hitta ett läge där jag inte kunde höra det. Somnade om. Vaknade av att det regnade. Kollade klockan. 06.23. Vilken underbar timing. Jag låg kvar och våndades ända till 06.39 och gick upp. Nu var det ljust så jag hittade till sekretariatet. Dom öppnade 08.00. Hm. Gick iväg till besiktningen. Dom hade öppnat, men utan ett papper man fick i sekretariatet kunde man inte beisktiga. Well...
Jag gick till skåpbilen och åt frukost. Minuterna kröp fram. Frukostätandet dödade inte många minuter så jag gick till tältet
och hämtade kedjespray och dränkte torkararmlagringarna i det. Startade torkarna och SE! inget mer "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh"! Perfekt för min snabba flykt från det regndränkta helvete som heter Mantorp. Såsmåningom vaknade de andra. Eftersom jag är en väldigt godhjärtad person så hjälpte jag till där jag kunde. Mekade litet, fixade,
donade osv. Efter en stund började det köras motorcyklar på banan. Ännu en stund efter det var det dags för 125GP, MIN klass.
Jag hade redan högljutt förkunnat att jag minsann inte tänkte köra i regn och mötts av föraktande blickar, men är man jag så är man. Jag gick bort till läktaren vid parisarn, och det var rätt ställe för att bli motiverad. Mah-tin åkte förbi nedanför läktaren. Jag följde honom med blicken tills han passerat de tjärade lagningarna och tittade sen mot första böj. Tittade tillbaka bort mot parisarn igen och där låg Mah-tin. Hrrm. Det verkar farligt, det där. Kort där efter stöp en till. Sen kom Sege förbi. Han kom förbi lagningarna och trodde väl att faran var över och gasade. Motorcykeln ställde elegant ut bakhjulet i sladd, Sege satt sig upp som gubben i lådan, satte ner foten och styrde ut i sanden. Jag väntade andlöst på att hela ekipaget skulle kantra, men tok har fortfarande tur så han kom ut på banan via lite gräsåka igen. Sen stöp en till i parisarn. Tjong! Hm. Jag kände mig rätt nöjd med att inte ha åkt ut på banan ändå. Sege såg inte fullt så kaxig ut genom parisarn nåt mer det passet.
Efter passet kom Mah-tin tillbaka med vraket. Fotpinnen var skrapad, fotpinneplattan krokig, kåpstag upptill höger krokigt, och höger styre med. Jag hjälper gärna till att laga andras motorcyklar efter krasch, så jag högg i. Mah-tin plockade fram sina reservkåpor och satte igång med att flytta över plastpluggarna man sticker in i diverse rörstumpar som utgör kåpstag.
På hans reservkåpa hade det främre fästet en helt annan vinkel, vilket vi inte insåg först. Mah-tin tog tag i främre kåpstaget som också utgör fäste för instrumentering och tändbox och lite annat smått och gott och skulle rikta det. Det small givetvis av. Som om inte det vore nog krockade varvräknaren med bromspumpen så glaset på varvräknaren rök. Jag kände ett visst mått av aggression och besvikelse från Mah-tin, så jag sa inget. Det högra kåpstaget som jag tänkt rikta kallt sattes diskret på värmning. Mah-tin skenade iväg till allas vår glassbar i öknen a.k.a. Team Nordgren och tömde plånboken. Jag riktade det högra kåpstaget framgångsrikt och satte igång med att modifiera kåppluggens vinkel i kåpan med hjälp av slangstumpar, en M8-mutter och en längre skruv, allt stulet ur Seges förråd. Hoho.
Jag hade naturligtvis inte tänkt att köra nån mer tävling i år, eftersom KM var en sån obeskrivlig succé för mig. Det kunde ju liksom bara bli sämre, va. Men efter kött+öl fredagen den tionde september kändes det plötsligt lockande att ha nåt att göra kommande helg, så jag gick
hem och anmälde mig medan jag var under the influence. Det är sällan en god idé och det här var väl kanske inget undantag.
Hursomhelst så var det gjort. Jag fixade allt som behövde fixas, uppdaterade MC-ID, bytte kolv, oroade mig och så vidare.
Veckan gick och plötsligt var det fredag. Denna dag skilde sig inte nämnvärt från de andra under veckan. Huvudvärk, tandagnisslan och dålig aptit (inte för att det syns på mig, men ni får helt enkelt lita på mig). Jag rullade fram motorcykeln och laddade transponder och fixade lite.
Klockan blev fyra och arbetsdagen var slut. Jag började släpa fram allt man måste ha med sig. Jag tänkte att jag nog var tvungen att ha med extra kåpor om jag nu skulle få för mig att köra, så jag spenderade tre kvart med att varsamt packa in dom i bubbelplast. Sege hade kört med sin gamla Shoei-hjälm på torsdagen och haft problem med imma, så jag gick och hämtade en ny hjälm (och ett fett tonat visir) hos www.rollersmc.se (i want to say thank you to my sponsors) och tog med. När klockan var strax före sex var allt inne i skåpbilen som www.mtmab.se så välvilligt ställer upp med (sponsors again).
Jag började åka. Det flöt på ganska bra tills jag kom till Essingeleden. Det började regna och alla människor körde otroligt sakta. Torkarna som inte fått underhåll på länge var lite torra i lagringarna, så de lät som en åsna på syra konstant. Där satt jag och åkte i sakta mak genom fredagsrusningen ackompanjerad av "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" i en smärre evighet. Ungefär vid Västberga lättade trafiken en smula och mina bultande tinningar lugnade sig en aning. Tills jag kom till Alby (eller socialby om man vågar skriva sånt när alla människor gillar olika så mycket de orkar). Där tog det ånyo stopp lite halvt. Det regnade, alla var i vägen och jag var sur. SUR SUR SUR! "Helvetes jävla skitidé att köra SM när man är så in i helvete kass som jag" var tanken som malde igenom huvudet gång på gång medan jag ivrigt gnisslade tänder.
Det släppte en aning efter Södertälje igen och jag stod på. De flesta andra på vägen verkade ha tagit fel på dag, för de var uppenbarligen söndagsåkare allihop. Jag blev ännu surare och huvudvärken som jag tillverkade genom mitt idoga idisslande var fan inte att leka med. Jag blev tröttare och tröttare allt eftersom. Jag är ju som alla vet en väldigt positiv och hoppfull individ, så jag tänkte att jag skulle stanna och äta lite snabbt på Max (ingen sponsor, ingen URL) i Nyköping. Snabbmat är nog ingen etikett jag gärna sätter på just deras mat. Det tog en timme att få maten och mumsa i sig den. Jag var nu ännu argare och började fundera på att vända. Det skulle trots allt bara bli skit av alltihop ändå. Helvete. Jag gick för att hämta kaffe. Jag tryckte på knappen märkt "kaffe med mjölk" och gick något mer förnöjd och satte mig. Kaffet smakade kaffe, vilket aldrig kan vara bra. Ingen mjölk! Hela världen var emot mig nu. Skitliv! Jag funderade över vad "kaffe med mjölk" kunde innebära i Nyköping och reste mig igen för att kolla om det möjligen var så att man bara fick lite mindre kaffe via den knappen för att sedan få plats med den separat tillhandahållna mjölken. Nej, det fanns ingen mjölk. Nu var jag närmast självmordsbenägen! INGEN MJÖLK! ÅÅH NEJ!
Jag mosade upp en snus under läppen och gick ut till bilen och intog "tänkaren". Ni vet, när man sitter framåtlutad med pannan i handen sådär. Jag bestämde mig för att åka hem. Jävla skithelg. F*tta, fan helvetes jävla skith*rhelvete, osv. Då smyger nån upp mot förardörren och ser ut som han vill nåt. "Vem fan är du?!" tänkte jag tills jag såg att det var allas vår Moto-GG. Det är jävligt svårt att vara skitsur när GG är i närheten så jag öppnade dörren och försökte vara positiv. "Tänker du inte köra i regn?" sa han och jag undrade hur fan han kunde veta det, tills jag kom på att jag basunerat ut min inställning på både sporthoj och fejjan. "Njah, asså... Jag vet inte åt vilket håll jag tänker åka härnäst" sa jag. GG ignorerade min trumpna min och frågade om jag skulle bli a-förare i år. När folk säger såna crazy saker måste man ju skratta litet, så genast blev jag på en smula bättre humör. Jag öppnade dörren till skåpet och GG bländades av min mopeds prakt. Han frågade var jag fått RS-loggorna ifrån och jag kunde inte dölja min stolthet, utan förkunnade malligt att jag tillverkat dom i Illustrator efter bilder på internet. Han verkade imponerad, vilket aldrig är fel. Jag kanske är bra på nåt ändå. Nu ville jag kanske åka och paradera med min motorcykel lite ändå. Vi sa hej och jag åkte vidare söderut, lite för att jag kände mig bättre till mods, och lite för att jag var orolig att GG skulle se att jag åkte hemåt igen.
Väl ute på E4 tog regnet ny fart och torkarna började med sitt "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" igen. Bultandet i tinningarna återkom. Redan innan jag hunnit till Nyköpingsbro kom det en jävla söndagsbilist igen. Jag var precis på väg ikapp en långsam bil, så jag blinkade vänster för omkörning. Söndagsbilistfanstyget som låg i vänsterfil femtio meter bakom slog av och blinkade med helljuset, vilket jag tolkade som att han släppte fram mig. Jag bytte fil och då gasade fuckot på och blinkade än mer frenetiskt och tutade dessutom. Sinnet rann på mig och jag vräkte mig in i högerfilen igen och släppte förbi den jäveln. Han åkte naturligtvis in framför mig och bromsade. Det i kombination med "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" gjorde mig helt jävla vansinnig. Jag sladdade in på avfarten till Nyköpingsbro, dels för att undvika att utföra mitt första dråp och dels för att kissa ut lite aggression om det är möjligt.
Jag satt där i bilen och var helt arg. "Näfan, det får jävlarimig vara nåt satans måtta på skiten" tänkte jag och bestämde mig för att åka hem. "Kan jag ens vända här? Måste jag åka vidare? BALLE!" tänkte jag vidare. Feck. Jag åkte ut mot E4 söderut igen, men se där fanns en skylt inåt skogen där det stod Nyköping. Marvellous. Jag svängde av, körde lite åt sidan och SMS-ade Skit-sege att jag hade vänt. Som väntat följdes detta av svar som hävdade motsatsen. Men sånt gör mig mer motiverad och envis, så jag styrde kosan hemåt igen. JASKAFANVISAROMATTJAGMENARALLVAR!!!!!! Jag åkte förbi satans Max-helvete igen och pratade med min kära "fru", eller typ samboflickvän*. Hon tyckte att jag skulle göra som jag ville. Ville jag åka hem så skulle jag göra det. Sånt gör mig väldigt villrådig. Hm. Jag vände igen. Bilisterna omkring mig var lika kassa som tidigare och jag försökte hitta en sittställning som inte var jätteobekväm och körde söderut i natten och regnet. *(Not: Hon bor inte kvar. Viktig information för eventuella groupies.)
"Skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh" sa torkarna och jag gnisslade fortfarande tänder. Efter 35871 käkrörelser var jag äntligen framme vid avfart Mantorp. Jag körde under motorvägen och bort till Preem aka Björnen och tankade upp bilen om jag skulle få för mig att sticka hem igen. Sen vidare till Statoil och köpte kolhydrater (snickers, mmm), kolsyrat vatten (för tandborstning och törstsläckning) och racingfrukost bestående av hällakaka och skinkost på tub.
Sen styrde jag kosan mot Mantorp Park. Jag höll på att köra rakt in i en stängd grind när jag åkte vägen jag åkte för fyra år sen, men det var bara att panikbromsa litet och leta sig fram till en öppen variant, som fanns nästan på samma ställe fast ändå inte. Den första människa jag får syn på är Gustav O, så jag kör riktigt nära och lyser honom i fejset. Han hajar inte alls vem det är, så jag kliver ur och går runt bilen. Gustav går runt bilen åt samma håll som jag, fast från sin utgångspunkt
så vi hittar ingen när vi väl kommit runt. Lite hojtande senare talar han om var Skitsege, Sleven och Mah-tin håller hus så jag åker ditåt. Jag försöker undvika att köra över alla överförfriskade elitidrottsmän som dräller omkring i mörkret och hittar till slut rätt. Jag försöker verka helt oberörd och lika lycklig som vanligt och lyckas. Ingen misstänker att jag
våndas inombords. Sjukt nöjd med det. Jag fick välja mellan att skeda Sege i Slevens husvagn eller få en egen säng i Mah-tins husvagn. Alla dessa val! Efter mångt och (inte speciellt) mycket tänkande så valde jag Mah-tins husvagn.
Jag irrade runt och blev på lite bättre humör och till slut lastade jag till och med ur hojen ur bilen! Den kräver att få synas. Den är så söööööt och blank och fin. Jag gladde alla med uttalanden som "jag har köpt tomteskägg, not the liquid kind" (syftandes på ljuddämparstoppning) och lite andra, mindre kvinnovänliga saker. Sen fick man sova. Vädret skulle bli varierande på lördagen så jag gjorde en plan att anmäla min ankomst och besiktiga hojen så tidigt som möjligt. Besiktningen skulle öppna 07.00, så jag satte klockan på 06.30 med en option på tio minuters snooze. Sen somnade jag. Sen vaknade jag av att jag snarkade. Jag sov i sovsäck, och som alla vet är det inget annat än en variant på tvångströja, alltså hamnade jag på rygg hur lite jag än ville. Jag ormade mig runt till nån sorts insnott framstupa sidoläge vilket gjorde slut på svalgljudet. Somnade om. Sen vaknade jag av att Mah-tin gick ut och gubbkissade. Somnade om igen. Vaknade av att Mah-tin snarkade. Försökte hitta ett läge där jag inte kunde höra det. Somnade om. Vaknade av att det regnade. Kollade klockan. 06.23. Vilken underbar timing. Jag låg kvar och våndades ända till 06.39 och gick upp. Nu var det ljust så jag hittade till sekretariatet. Dom öppnade 08.00. Hm. Gick iväg till besiktningen. Dom hade öppnat, men utan ett papper man fick i sekretariatet kunde man inte beisktiga. Well...
Jag gick till skåpbilen och åt frukost. Minuterna kröp fram. Frukostätandet dödade inte många minuter så jag gick till tältet
och hämtade kedjespray och dränkte torkararmlagringarna i det. Startade torkarna och SE! inget mer "skwiiiiiiik-iiiiiiii-ååååååååårgh"! Perfekt för min snabba flykt från det regndränkta helvete som heter Mantorp. Såsmåningom vaknade de andra. Eftersom jag är en väldigt godhjärtad person så hjälpte jag till där jag kunde. Mekade litet, fixade,
donade osv. Efter en stund började det köras motorcyklar på banan. Ännu en stund efter det var det dags för 125GP, MIN klass.
Jag hade redan högljutt förkunnat att jag minsann inte tänkte köra i regn och mötts av föraktande blickar, men är man jag så är man. Jag gick bort till läktaren vid parisarn, och det var rätt ställe för att bli motiverad. Mah-tin åkte förbi nedanför läktaren. Jag följde honom med blicken tills han passerat de tjärade lagningarna och tittade sen mot första böj. Tittade tillbaka bort mot parisarn igen och där låg Mah-tin. Hrrm. Det verkar farligt, det där. Kort där efter stöp en till. Sen kom Sege förbi. Han kom förbi lagningarna och trodde väl att faran var över och gasade. Motorcykeln ställde elegant ut bakhjulet i sladd, Sege satt sig upp som gubben i lådan, satte ner foten och styrde ut i sanden. Jag väntade andlöst på att hela ekipaget skulle kantra, men tok har fortfarande tur så han kom ut på banan via lite gräsåka igen. Sen stöp en till i parisarn. Tjong! Hm. Jag kände mig rätt nöjd med att inte ha åkt ut på banan ändå. Sege såg inte fullt så kaxig ut genom parisarn nåt mer det passet.
Efter passet kom Mah-tin tillbaka med vraket. Fotpinnen var skrapad, fotpinneplattan krokig, kåpstag upptill höger krokigt, och höger styre med. Jag hjälper gärna till att laga andras motorcyklar efter krasch, så jag högg i. Mah-tin plockade fram sina reservkåpor och satte igång med att flytta över plastpluggarna man sticker in i diverse rörstumpar som utgör kåpstag.
På hans reservkåpa hade det främre fästet en helt annan vinkel, vilket vi inte insåg först. Mah-tin tog tag i främre kåpstaget som också utgör fäste för instrumentering och tändbox och lite annat smått och gott och skulle rikta det. Det small givetvis av. Som om inte det vore nog krockade varvräknaren med bromspumpen så glaset på varvräknaren rök. Jag kände ett visst mått av aggression och besvikelse från Mah-tin, så jag sa inget. Det högra kåpstaget som jag tänkt rikta kallt sattes diskret på värmning. Mah-tin skenade iväg till allas vår glassbar i öknen a.k.a. Team Nordgren och tömde plånboken. Jag riktade det högra kåpstaget framgångsrikt och satte igång med att modifiera kåppluggens vinkel i kåpan med hjälp av slangstumpar, en M8-mutter och en längre skruv, allt stulet ur Seges förråd. Hoho.
