Retrostuk, caféracer...

[L. Mäkinen]

Som ägare av en Scrambler kackar jag väl i eget bo när jag funderar på varför folk köper retrostukade hojar eller bygger caféracer. Ibland ser jag viljan att skapa något eget utmynna i ännu ett halvhjärtat genomfört bygge där man gjort likadana modifieringar som redan syns på överprissatta rester av motorcyklar på Blocket.
Vad är det man är ute efter egentligen?
Åker folk till caféer med dem eller blir de få färdigställda byggena omedelbart undanställda i väntan på den perfekta dagen att visa upp dem?

Har folk minnen av faktiskt nyttjande av den sortens motorcyklar eller är de pseudonostalgiska över något de aldrig haft en chans att uppleva?

Jag körde inte mc i ungdomen, men det som gällde då var hysteriska tvåtaktare eller GSXR 750. Det fanns inget samlingscafé att rejsa runt.

 

[gundj]

Jag gillar många av de nya retrohojarna t ex Scramblers eller Royal Enfields eller Triumphs några varianter.
Men att bygga en caféracer på en modern fyrcylindrig vattenkyld hoj blir bara fel.
Det ska vara 1-2-3 cylindrar luftkylt och med kedja.
Jag missade också 60-70-talens mc-liv, tog inte A förens -81och då var det racing-look som gällde och det blev Rickman/dunstall-kåpa, Raask fotpinnar och styre, 4-1 avgas och kuts på allt. Som tur är har bilderna på mina hojar från den tiden kommit bort, men principen var att se så rejsig ut som möjligt. Och vi hade fik både hemikring i närliggande kommuner som det kördes till.
Och då var det ju träffar hos olika klubbar nästan varje helg utan att behöva åka långt, så korvlåder och tankväska behövdes inte, det hade ju förstört looken.

 

[L. Mäkinen]

Jag brukar säga att jag saknar estetiskt sinne. Med det menar jag att jag inte kan skapa något som är snyggt, men jag vet när jag ser något jag gillar. Att jag kör Scrambler är för att den passar för min typ av körning. Tittar man på motsvarande modeller från andra märken har de ibland retrofierat dem med gummibälgar på framgaffeln. Det är möjligt att det stämmer med utseendet på gamla tiders motsvarighet, men för mig ser det ut som att man valt utseende före funktion och då tappar jag intresset.
En racereplika eller liknande är för mig något där man arbetar för att få funktion i resultatet och funktion är snyggt.

 

[Micke R]

Åkte det som nog var en konditoriräser på den tiden. Utan att veta att det fanns nåt som kom att kallas cafèracer. Innan Essingeleden kom och mördade dom klassiska fiken Talludden och Bellmans. Men att det skulle va enkelsadel fattade vi inte. Enkelsadel var nåt för englska grabbar som inte var intresserade av tjejer, Grejen var ju att plocka upp nåt tjak, gärna lättviktig för att inte sabba accelerationen. Sen en sväng till Waxholm. Eftersom det var engelska hojar som gällde räknades det som en långtur. Godsakerna handlades på Roffes på söder. Hojen skulle lättas, trimmas och få bättre väghållning. Gummibälgar var lättare än dom plåtkåpor som skulle hindra grus från att sabba gaffeln. På den tiden innan gaffelbenen var kromade. så det gällde att hålla dom fria från rost.
Även om jag inte är särskilt förtjust i gummibälgar har jag det på några hojar, mest grushojar, som kom från fabrik med skiten.

 

[Björn F]

Jag vet inte hur folk tänker idag. Känner knappt någon som åker hoj längre och har aldrig pratat med någon som kapat sönder en hoj för att bygga något "fränt".
Det är inget svenskt fenomen utan folk bygger fult över hela världen. Lugn, det finns många som bygger riktigt fina hojar som jag bara kan drömma om.
Jag tycker att det är ett jäkla följa-John-beteende. Ni vet vilka grejer som skruvas på. Det är väl en stil som tilltalar. En ny modern stil. Att de sedan blandar ihop alla dessa begrepp och kallar skapelserna för caferäser, brat osv etc o dyl är lite irriterande. Bara det att sätta nummerplåten bredvid bakhjulet på en "cafehoj" höjer blodtrycket.

För det första handlar det om förbättringar på en hoj. Snabbare. Lättare, lägre luftmotstånd, bättre bromsar, bättre markfrigång i kurvor, bättre fjädring och dämpning, bästa däcken för asfalt.
I andra hand kommer utseendet men en polerad aluminiumtank var ju inte fel. Lätthål i aluminium ger inte såå mycket med det är är rätt håll.
Bara att lätta hojen ger en massa av dessa bättre egenskaper.
TT-styre eller clip-on ger lägre luftmotstånd och några km högre toppfart, beroende på utgångsläget.
Bakåtflyttade fotpinnar matchar styret, de sitter högre upp och ger bättre markfrigång i kurvorna.
Original avgassystem är tungt och skrapar i. Förr när avgassystem testades i hojtidningar så var markfrigång ett viktigt delmoment. Förbättring mot original var ju ett måste.
Några hade kåpor. Max halvkåpa. Inte 3/4 eller helkåpa. Toppkåpa om det var lågt kåpglas Annars en massa vikt och wobbel.
Distanser i gaffeln. Originalhojarna var mer för komfort och gung. Tjockare olja och några cl till. Svampig gaffel kunde bli bättre. Bakstötdämparna var som cykelpumpar. Koni var ok på den tiden. Marzoccistötdämpare var röda och rejsiga men jag körde slut på mina två ggr.
Luftburken skulle bort. K&N-filter hade en massa fördelar. Ballt, betydligt lättare att montera än de där jävla luftburksgummina, högre insugningsljud, lättare, luftigare utseende, tvättbara och bättre flöde. Svårare att bestycka med cv-förgasare och de släpper in mer skit i motorn än original med det var inga faktorer.
Gaffelstabilisatorer kom som tillbehör i slutet av 70-talet(?). Behövdes särskilt med enkelskiva eller om man tagit bort den kromade originalskärmen med förstärkning på undersidan mellan gaffelbenen. Dubbla skärmstag ingick i den ofjädrade vikten. Jag hade enkelskiva och en aluskärm som satt med två slangklamman. Sedan en glasfiberskärm. Inte stadigare men lättare.
Koniska styrlager var en förbättring.
Fyrkantsving var stadigare. Den hade också koniska lager har jag för mig.
Dynan byttes också, original hade sadelbotten i plåt. De nya hade glasfiberbotten.
Såklart så trimmades det också, portning och borrning med högkompskolvar, utöver K&N och 4-1. "Exportkammar" var ju läckert att nämna bland Suzuki-åkarna. De som åkte Jota var ju coola men det var ju inte en caferäser. Folk åkte Rickman, några få åkte Bimota. SB2an kom tidigt. Men dessa var ju i en annan liga. Vete fan om Rickman-Trajan var en caferäser. Det var en kit-hoj eller en färdigmonterad och klar. Å andra sidan var det ingen som dividerade om vilken kategori den tillhörde.

Man hade samma fullgas beteende som när man körde moppe och 125a. Man körde som ett svin och så fort det gick. Hojarna jag körde då, cb500 och Kawa 750-4 drog alltid 0,66-0,67. Utom på Autobahn när den kunde komma upp i 0,72. Varför drar mina hojar 0,4-0,5 idag?

Jag vet inte om vi rejsade mellan caféer men mellan Donken Sveavägen och Allmännagränd utanför Grönan gick det undan. Nynäsvägen hem från stan var det fullt. Sista rödljuset från Götgatan upp till broskarven kom man upp i 160. Man testade alltid att hojen gick som den skulle där.
Vi åkte till Karlskoga och Knutstorp för att kolla på rejs. Vi åkte på mc-träffar. Norrtäljeträffen med utställning i socitetsparken och kortege till campingen. Hade utställningen tre kategorier, chopper, custom (som i customiserad inget japanskt fabrikstrams) och veteran?
Vi åkte vanliga trippar på 15-20 mil. I zick-zack-formering som vi lärt oss av SMC. Vi höll våra placeringar, vi körde inte om varandra. Vi krockade inte och vi körde inte av vägen. Vi började tänka lite på hur vi uppförde oss. Vi hade tom egna avrostningsövningar på våren. Töntigt. Jag var långhårig och rökte ett paket om dagen.
Jag gillade att köra i regn. Förlängde ben på gula regnkläder som farsan "lånat hem" från kommunen. Pvc-ställ. Hade jag inte fett till mc-stövlarna så gick det med margarin. Man tager vad man haver sa Zeke Varg. Köpte höga gröna gummistövlar för riktigt regniga dagar. Regnhandskar på den tiden läckte som såll. Tack Lelles. Det fanns ju gummerade arbetshandskar men de var inte så varma. Begreppet vackert-väder-åkare fanns inte ännu.
Samma ombyggda hoj kunde man ta till alperna, Venedig, rivieran, Paris, Barcelona och Mallorca. Bakdrev i aluminium är ingen bra idé när man ska toura. Det fanns ståldrev i Munchen tack och lov.
Jag minns första gången jag nötte hål på knäet på skinnstället. Sveavägstunneln. Efter några veckor, när alla sett och beundrat hålet i smyg, så kom jag över lite silvertejp. Åhhh vilka minnen.
Tunneln som mynnar ut vid mäster samuelsgatan åkte jag varje dag. Slutar med ett rödljus. Där skulle man ju åka så fort det gick. 90 var ok, det gick i 100 men spännande om det stod bilar som väntade på grönt. Det gick tillslut i 110. Då var det max nedlägg. Bromspedalen tog i, kurvan är lite för tvär. Det är ca 10 cm grus, en trottoarkant sedan en 30 bred trottoar sedan den ljusblå väggen. Det släpper fram och bak, glider in i trottoarkanten, kurvan planar ut och jag åker vidare. Det smakar järn i munnen. Försökte inte att köra fortare där sedan.

Ja visst var det ett följa-John-beteende detta också. Men allt syftade till att förbättra. Vet inte om de som körde BSA, Norton, Triumph eller Matchless såg ner på oss som åkte fyrcylindrig japs. Kanske lite men det fanns en bättre sammanhållning och samhörighet förr. Det var vi mot alla Svennsons. Nu är vi alla* svennar fast med lite tatueringar, lite avgasbandage, elbilar och alltid en mobiltelefon i handen. Åker du HD? Svenne.

*alla utom jag

 

[notrightrider]

Jag vet inte hur folk tänker idag. Känner knappt någon som åker hoj längre och har aldrig pratat med någon som kapat sönder en hoj för att bygga något "fränt".
Det är inget svenskt fenomen utan folk bygger fult över hela världen. Lugn, det finns många som bygger riktigt fina hojar som jag bara kan drömma om.
Jag tycker att det är ett jäkla följa-John-beteende. Ni vet vilka grejer som skruvas på. Det är väl en stil som tilltalar. En ny modern stil. Att de sedan blandar ihop alla dessa begrepp och kallar skapelserna för caferäser, brat osv etc o dyl är lite irriterande. Bara det att sätta nummerplåten bredvid bakhjulet på en "cafehoj" höjer blodtrycket.

För det första handlar det om förbättringar på en hoj. Snabbare. Lättare, lägre luftmotstånd, bättre bromsar, bättre markfrigång i kurvor, bättre fjädring och dämpning, bästa däcken för asfalt.
I andra hand kommer utseendet men en polerad aluminiumtank var ju inte fel. Lätthål i aluminium ger inte såå mycket med det är är rätt håll.
Bara att lätta hojen ger en massa av dessa bättre egenskaper.
TT-styre eller clip-on ger lägre luftmotstånd och några km högre toppfart, beroende på utgångsläget.
Bakåtflyttade fotpinnar matchar styret, de sitter högre upp och ger bättre markfrigång i kurvorna.
Original avgassystem är tungt och skrapar i. Förr när avgassystem testades i hojtidningar så var markfrigång ett viktigt delmoment. Förbättring mot original var ju ett måste.
Några hade kåpor. Max halvkåpa. Inte 3/4 eller helkåpa. Toppkåpa om det var lågt kåpglas Annars en massa vikt och wobbel.
Distanser i gaffeln. Originalhojarna var mer för komfort och gung. Tjockare olja och några cl till. Svampig gaffel kunde bli bättre. Bakstötdämparna var som cykelpumpar. Koni var ok på den tiden. Marzoccistötdämpare var röda och rejsiga men jag körde slut på mina två ggr.
Luftburken skulle bort. K&N-filter hade en massa fördelar. Ballt, betydligt lättare att montera än de där jävla luftburksgummina, högre insugningsljud, lättare, luftigare utseende, tvättbara och bättre flöde. Svårare att bestycka med cv-förgasare och de släpper in mer skit i motorn än original med det var inga faktorer.
Gaffelstabilisatorer kom som tillbehör i slutet av 70-talet(?). Behövdes särskilt med enkelskiva eller om man tagit bort den kromade originalskärmen med förstärkning på undersidan mellan gaffelbenen. Dubbla skärmstag ingick i den ofjädrade vikten. Jag hade enkelskiva och en aluskärm som satt med två slangklamman. Sedan en glasfiberskärm. Inte stadigare men lättare.
Koniska styrlager var en förbättring.
Fyrkantsving var stadigare. Den hade också koniska lager har jag för mig.
Dynan byttes också, original hade sadelbotten i plåt. De nya hade glasfiberbotten.
Såklart så trimmades det också, portning och borrning med högkompskolvar, utöver K&N och 4-1. "Exportkammar" var ju läckert att nämna bland Suzuki-åkarna. De som åkte Jota var ju coola men det var ju inte en caferäser. Folk åkte Rickman, några få åkte Bimota. SB2an kom tidigt. Men dessa var ju i en annan liga. Vete fan om Rickman-Trajan var en caferäser. Det var en kit-hoj eller en färdigmonterad och klar. Å andra sidan var det ingen som dividerade om vilken kategori den tillhörde.

Man hade samma fullgas beteende som när man körde moppe och 125a. Man körde som ett svin och så fort det gick. Hojarna jag körde då, cb500 och Kawa 750-4 drog alltid 0,66-0,67. Utom på Autobahn när den kunde komma upp i 0,72. Varför drar mina hojar 0,4-0,5 idag?

Jag vet inte om vi rejsade mellan caféer men mellan Donken Sveavägen och Allmännagränd utanför Grönan gick det undan. Nynäsvägen hem från stan var det fullt. Sista rödljuset från Götgatan upp till broskarven kom man upp i 160. Man testade alltid att hojen gick som den skulle där.
Vi åkte till Karlskoga och Knutstorp för att kolla på rejs. Vi åkte på mc-träffar. Norrtäljeträffen med utställning i socitetsparken och kortege till campingen. Hade utställningen tre kategorier, chopper, custom (som i customiserad inget japanskt fabrikstrams) och veteran?
Vi åkte vanliga trippar på 15-20 mil. I zick-zack-formering som vi lärt oss av SMC. Vi höll våra placeringar, vi körde inte om varandra. Vi krockade inte och vi körde inte av vägen. Vi började tänka lite på hur vi uppförde oss. Vi hade tom egna avrostningsövningar på våren. Töntigt. Jag var långhårig och rökte ett paket om dagen.
Jag gillade att köra i regn. Förlängde ben på gula regnkläder som farsan "lånat hem" från kommunen. Pvc-ställ. Hade jag inte fett till mc-stövlarna så gick det med margarin. Man tager vad man haver sa Zeke Varg. Köpte höga gröna gummistövlar för riktigt regniga dagar. Regnhandskar på den tiden läckte som såll. Tack Lelles. Det fanns ju gummerade arbetshandskar men de var inte så varma. Begreppet vackert-väder-åkare fanns inte ännu.
Samma ombyggda hoj kunde man ta till alperna, Venedig, rivieran, Paris, Barcelona och Mallorca. Bakdrev i aluminium är ingen bra idé när man ska toura. Det fanns ståldrev i Munchen tack och lov.
Jag minns första gången jag nötte hål på knäet på skinnstället. Sveavägstunneln. Efter några veckor, när alla sett och beundrat hålet i smyg, så kom jag över lite silvertejp. Åhhh vilka minnen.
Tunneln som mynnar ut vid mäster samuelsgatan åkte jag varje dag. Slutar med ett rödljus. Där skulle man ju åka så fort det gick. 90 var ok, det gick i 100 men spännande om det stod bilar som väntade på grönt. Det gick tillslut i 110. Då var det max nedlägg. Bromspedalen tog i, kurvan är lite för tvär. Det är ca 10 cm grus, en trottoarkant sedan en 30 bred trottoar sedan den ljusblå väggen. Det släpper fram och bak, glider in i trottoarkanten, kurvan planar ut och jag åker vidare. Det smakar järn i munnen. Försökte inte att köra fortare där sedan.

Ja visst var det ett följa-John-beteende detta också. Men allt syftade till att förbättra. Vet inte om de som körde BSA, Norton, Triumph eller Matchless såg ner på oss som åkte fyrcylindrig japs. Kanske lite men det fanns en bättre sammanhållning och samhörighet förr. Det var vi mot alla Svennsons. Nu är vi alla* svennar fast med lite tatueringar, lite avgasbandage, elbilar och alltid en mobiltelefon i handen. Åker du HD? Svenne.

*alla utom jag

Känner igen mig i så mycket av det du skriver.

...så kom jag över lite silvertejp.

Inte minst detta!

Silvertejp var jädrar i det hårdvaluta back in the days.
Det såldes typ... ... ingenstans. Men det fanns folk som "hade".
Om man själv var tursam kunde man få en nästan slut rulle av någon högre upp i näringskedjan, med några få varv kvar att njuta på hylsan.

Sedan var man beredd att springa ärenden i ett halvår, minst!

Då kallades produkten för "Kenny Roberts-tejp". Begreppet "silvertejp" kom långt senare när det fanns en distributör och allmänheten fick tillgång till detta universalmedel.

Idag måste man jogga jämnårigas minne duktigt för att dom skall minnas hur livet var pre-silvertejp och vem som populäriserade användandet inom motorcykelvärlden:

 

[gundj]

Vilken tur man haft, som jag inte begrep då, att alltid haft rätt jobb.
Silvertejp i oändliga mängder på förrådet likaså buntband och titanskruv, det gällde att offra 10 minuter om dagen på att snacka skit med förrådskillarna så att man låg bra till.
Det är väl preskriberat nu, så på ett jobb var jag polare med en på ytbehandlingen.
Allt hårdförkromades, kadmierades blästrades, tri-tvättades osv osv.
Det var nog inte en vecka som de inte åt tårta på fredagarna på den avdelningen, vi var många som åkte hoj.
Idag går det knappt att göra så, allt ska ha ett ordernummer och någon jävla kanban-taliban vakar över allt.

 

[DampKid]

Kan vi inte bara vara överens om att vi alla har olika smak och låta det vara bra med det? Bara låta alla jävla blommor blomma fritt, typ. PunGkt. Personligen älskar jag caféracern - nytt eller gammalt, spelar ingen roll, så länge det stilmässigt hänger ihop med min bild av hur en caféracer ska se ut. Detta, alltså, utan att ha någon som helst koppling till brittiskt 60-tal eller brittisk hojkultur, annat än i form av några gamla gulnade bilder från Ace café, tävlingar på Donnington Park, o s v... Likafullt, när jag började köra mc 1999 så var det cafén som var stil-idealet och på den vägen är det. Alltjämt...

 

[berserken]

Kan vi inte bara vara överens om att vi alla har olika smak och låta det vara bra med det? Bara låta alla jävla blommor blomma fritt, typ. PunGkt. Personligen älskar jag caféracern - nytt eller gammalt, spelar ingen roll, så länge det stilmässigt hänger ihop med min bild av hur en caféracer ska se ut. Detta, alltså, utan att ha någon som helst koppling till brittiskt 60-tal eller brittisk hojkultur, annat än i form av några gamla gulnade bilder från Ace café, tävlingar på Donnington Park, o s v... Likafullt, när jag började köra mc 1999 så var det cafén som var stil-idealet och på den vägen är det. Alltjämt...

View attachment 468007

View attachment 468008
View attachment 468009
View attachment 468010

De var riktigt snygga

 

[Björn F]

Känner igen mig i så mycket av det du skriver.



Inte minst detta!

Silvertejp var jädrar i det hårdvaluta back in the days.
Det såldes typ... ... ingenstans. Men det fanns folk som "hade".
Om man själv var tursam kunde man få en nästan slut rulle av någon högre upp i näringskedjan, med några få varv kvar att njuta på hylsan.

Sedan var man beredd att springa ärenden i ett halvår, minst!

Då kallades produkten för "Kenny Roberts-tejp". Begreppet "silvertejp" kom långt senare när det fanns en distributör och allmänheten fick tillgång till detta universalmedel.

Idag måste man jogga jämnårigas minne duktigt för att dom skall minnas hur livet var pre-silvertejp och vem som populäriserade användandet inom motorcykelvärlden:

Så var det. När internet kom så dök det upp bilder och hela hemsidor med exempel på hur man kunde använda Duct-tape. Sedan i kombination med WD-40. Då kan man laga allt.

Var det samtidigt som skämtbilder och gruppfax?
-Om man inte ska äta djur, varför är dom då gjorda av mat?
-Om man går fort och skrattar mycket så märks det inte att man är ful.

Man vet att man är gammal när man upplevt skillnaden mellan 28-8 modem och det nya 36-6 modemet.
En 386a med win 3.1.
-Lägg på jag surfar ju!

 

[Björn F]

Vilken tur man haft, som jag inte begrep då, att alltid haft rätt jobb.
Silvertejp i oändliga mängder på förrådet likaså buntband och titanskruv, det gällde att offra 10 minuter om dagen på att snacka skit med förrådskillarna så att man låg bra till.
Det är väl preskriberat nu, så på ett jobb var jag polare med en på ytbehandlingen.
Allt hårdförkromades, kadmierades blästrades, tri-tvättades osv osv.
Det var nog inte en vecka som de inte åt tårta på fredagarna på den avdelningen, vi var många som åkte hoj.
Idag går det knappt att göra så, allt ska ha ett ordernummer och någon jävla kanban-taliban vakar över allt.

Va fan! Jäla flyt!
Jag praktiserade på en firma i Älvsjö i nio månader. Namnet började på Mec och slutade på man.
De hade väldigt mycket skruvar, muttrar och brickor. Insex och bult (som det hette då). Nyloc-muttrar. Någongång kunde jag smyga ner något som skulle förzinkas. Jäklar vilket lyft det blev på Zundappen. Det var mycket spårskruv på den tiden.

Jag var förbi Excellent i Skogås för ett tag sedan. Ansågs förr vara en av de bästa kromfirmorna i landet. Vet inte hur det är nu. Fina jobb med vilken arbetsmiljö.

 

[notrightrider]

Okay. Jag säger det först: Gubbhoj.

Så: Gjort!

 

[JPT]

Kan vi inte bara vara överens om att vi alla har olika smak och låta det vara bra med det? Bara låta alla jävla blommor blomma fritt, typ. PunGkt. Personligen älskar jag caféracern - nytt eller gammalt, spelar ingen roll, så länge det stilmässigt hänger ihop med min bild av hur en caféracer ska se ut. Detta, alltså, utan att ha någon som helst koppling till brittiskt 60-tal eller brittisk hojkultur, annat än i form av några gamla gulnade bilder från Ace café, tävlingar på Donnington Park, o s v... Likafullt, när jag började köra mc 1999 så var det cafén som var stil-idealet och på den vägen är det. Alltjämt...

View attachment 468007

View attachment 468008
View attachment 468009
View attachment 468010

Så jävla snygga... Så nära man kan säga en modern tappning av cafe racer..

 

[TMax500]

.....jag funderar på varför folk köper retrostukade hojar eller bygger caféracer. Ibland ser jag viljan att skapa något eget utmynna i ännu ett halvhjärtat genomfört bygge där man gjort likadana modifieringar som redan syns på överprissatta rester av motorcyklar på Blocket.
Vad är det man är ute efter egentligen?
Åker folk till caféer med dem eller blir de få färdigställda byggena omedelbart undanställda i väntan på den perfekta dagen att visa upp dem?

Jag har sett, och ser, en del som mest bygger och inte kör. Jo, en liten fikatur då och då på max 5 mil i stöten. Men sedan åker hojen tillbaks in i garaget. Man gillar stilen, vill få utlopp för sin kreativitet (med bra/mindre bra resultat). Den snygga jackan från hipsterbutiken i Köpenhamn eller London samt solisarna är nästan lika viktiga som hojen. Folk är olika.

Med vi som både har retro-/caféliknade hoj och gaffelbälgar (skyddar ju packboxarna mot grus och sk*t) och dessutom kör några hundra mil per säsong på våra posörhojar, till och med på veckolånga resor - vilka är vi då?



*desperat sökande efter en identitet*

 

[L. Mäkinen]

För min del får folk göra vad de vill med sina grejer, men jag förstår inte allt folk håller på med. Jag är ju bilmänniska från början och där var det mycket styling för att göra bilen personlig. Om man då köper en spoilersats från samma firma som kompisarna så uteblir det personliga lika snabbt. Jag stylade inte bilar utan skruvade mest med motor och väghållning.
För mig framstår viljan till caféstuket lite som att man vill ha rätt image och det där med yta har aldrig passat mitt utseende.

 

[gundj]

Det är väl helt ok att bygga och vara nöjd med resultatet. Jag kan tänka mig att ha ett snyggt bygge som prydnad om jag bara haft förmågan att bygga själv.
Det byggs ju en del som bara åker i släp mellan utställningar och som är verkligt snyggt.

 

[Björn F]

Jag har sett, och ser, en del som mest bygger och inte kör. Jo, en liten fikatur då och då på max 5 mil i stöten. Men sedan åker hojen tillbaks in i garaget. Man gillar stilen, vill få utlopp för sin kreativitet (med bra/mindre bra resultat). Den snygga jackan från hipsterbutiken i Köpenhamn eller London samt solisarna är nästan lika viktiga som hojen. Folk är olika.

Med vi som både har retro-/caféliknade hoj och gaffelbälgar (skyddar ju packboxarna mot grus och sk*t) och dessutom kör några hundra mil per säsong på våra posörhojar, till och med på veckolånga resor - vilka är vi då?

View attachment 468014

*desperat sökande efter en identitet*

Vilken fin hoj!
"Vilka är vi då?" Jag vet inte, åker du Roadster?
Om inte marknaden såg ut som den gör och reklambyråer och marknadsavdelningar behövde jobba med koncept och få folk att förstå att de behöver något förfinat med rötter i någon gammal subkultur, ja då hade väl hojen klassat in bland standardhojar. När Honda CB450 kom så hette den väl inget särskilt i folkmun eller i broschyrer och annonser. Senare kom Honda CB500T och Suzuki GR650, en annan twin. Standardhojar. Min z750E, fyrcyl 1980, standard. Kawa 1000J standard. Kawa kom med en kardandriven z750 med låg pakethållare och... gaffelbälgar. Det var en touringhoj. Inte offroad eller retrocafenånting. 1983 typ.
Min TDM 900 kommer ifrån TDM 850 som kallades crossover när den kom på 90-talet. Jag vet inte vad min hoj är. En vanlig standardhoj fast långsam men bäst i världen.
Suzuki har en vx800 med samma motor som sitter i customversionen vs800. V-tvin. Sachs byggde en egen hoj med den motorn och den heter just roadster. Vad är det då? Ja en vanlig hoj.

Grupptillhörighet är viktigt. Man ser ju folk som frågar hur de ska klä på sig när de byter från motard till sporthoj till HD till adveturetouringloksänke. "Vad säger folket?" Fråga din mamma.

Själv åker jag i gammalt skinnställ och samma hjälm oavsett vilken av mina hojar jag väljer. Funderar på skinnbrallor att ha utanpå stövlarna. Åh va fult. Ja byxor är alltid för korta. Jag vill ha skinnställ utan puckel på ryggen. Inte fransar. Inte några sydda rutor på axlar och armbågar. Jag åker ibland men min LTD custom twin med hanskar som har hårda knogskydd och neongrönagula partier. Uuhh feeel. Offroaden med sportstövlar från lågpriskedjan xlmoto. Mina oxtar "crosstövlar" funkar utmärkt på TDMen. Varma och går långt upp så de täcker mina korta skinnställsbyxor. Nu har jag bytt det konstiga originalstyret till ett "crosstyre" från Biltema. Asskönt. Det är ingen som tutar eller pekar på mig varken i stan eller Rosenhill. Crossover, crosstyre, crosstövlar, jag tror att jag har nåt där.
Jag är egen, jag är unik!
Tänk er custom-Kawan en rödrutig flanellskjorta, svarta kevlarjeans, boots med kätting och gula cowboy-handskar och morsa på HD-åkarna med två fingrar 45 grader mot vägen. Ny grupp att hänga med hos Tatto Jack i Bandhagen.
Tar jag Suzukin kan kitta upp mig i hela KTM-sortimentet och morsa på alla jag möter utmed Sörmlandsleden.
Några Miljöpartiet-klibbor på tanken så man inte stöter sig med folk som går ivägen.

Jag vill ha 8+ och torra vägar NU! Vinter i januari, vad fan e de nu rå?!

 

[KawaZ1]

Ny här på forumet. Min första hoj var en Honda 500 -72 med TT-styre, Raask-fotpinnar, 4-1-system, puckel-sadel och avkapad framskärm. De flesta av mina kompisar hade liknande hojar. Och visst åkte man och fikade, men Cafe-racer hade jag inte hör talas om på den tiden. På semestern åkte man till Rivieran. Då hade det varit skönare med originalsadeln!

 

[andersbrink]

Jag vill ha 8+ och torra vägar NU! Vinter i januari, vad fan e de nu rå?!

Det verkar som att man kan få lappsjuka i 08. När jag köpte min "caféhoj" i USA vad jag glad över att det började snöa i slutet av februari - så man fick vila "tennisarmbågen" i handleden dvs stenoserande tendovaginit. Blue Ridge Highway är inte att leka med för den ovane.

 

[Björn F]

Det verkar som att man kan få lappsjuka i 08. När jag köpte min "caféhoj" i USA vad jag glad över att det började snöa i slutet av februari - så man fick vila "tennisarmbågen" i handleden dvs stenoserande tendovaginit. Blue Ridge Highway är inte att leka med för den ovane.

Ja. Vinterhojen har varit ignorerad länge. Senast den var igång efter en 30-mila tripp med en avslutning på 10 mil motorväg så sa den knack knack knack knack.
Den har väl inte behövts förrän nu.

Gammal bild.