Skorpan
Guest
hitta en rolig grej hehe:
Så sant så sant..
När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa
berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil i
uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som
rasade året runt, bärandes sina syskon på
ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå
lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det
lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde
hålla familjen från att svälta ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle
minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt
jag hade det när JAG var liten och hur lätt de har det nu.
Men ...
Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se
mig omkring och se dagens ungdom. Kidsen idag har det så förbannat lätt!
Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån satans utopi. Jag
ogillar att säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det.
Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi
ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det
själva!
Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett
brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och
posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick
vi vänta på svaret ytterligare en
vecka.
Det fanns inte heller MP3
r eller Napster. Om man ville stjäla musik
så
fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick
man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på Tracks-listan
för att kunna spela in den på
band, men DJ:n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och
sabba alltihop ändå.
Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda hem
porr. Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer av
"Fib Aktuellt" på när! butiken. Antingen det, eller så fick man
nöja sig
med underklädessektionen i
Ellos-katalogen. Det var de alternativ vi hade ...
Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i
telefon och
någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det
"nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du
ingen aning
om vem det var. Det kunde vara din rektor, din
mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen
att svara och ta en chansning.
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation tv-spel
med högupplösande 3D-grafik heller - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt
se
vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Vi hade inte
"Grand Theft Auto" och "Tekken 3",
vi hade "Space Invaders", "Pong" och "Asteroids"
- och grafiken sög! Din
gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels och olika
vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden.
Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner
i
...", för om det hade funnits en! "Hur man vinner i Space Invaders"
skulle
den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom
spelet bara blev svårare och
snabbare tills du dog. Precis som livet.
När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering".
Alla säten
var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så ... taskigt läge.
Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade två kanaler utan
text-tv. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen.
Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på
lördagsmorgnarna mitt i Gomorron Sverige. Fattar du!? Vi fick vänta HELA
VECKAN, era bortskämda små skitungar! Inte heller fanns det nåt Bolibompa
med blonda yppiga programledare. Vi fick
Staffan Westerberg, Clownen Manne och nån jävla tomte i en regnbågssoffa
som lallade om böcker istället...
Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt. De är bortskämda.
Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig i fem minuter på 70-talet...
Så sant så sant..
När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa
berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil i
uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som
rasade året runt, bärandes sina syskon på
ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå
lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det
lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde
hålla familjen från att svälta ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle
minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt
jag hade det när JAG var liten och hur lätt de har det nu.
Men ...
Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se
mig omkring och se dagens ungdom. Kidsen idag har det så förbannat lätt!
Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån satans utopi. Jag
ogillar att säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det.
Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi
ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det
själva!
Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett
brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och
posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick
vi vänta på svaret ytterligare en
vecka.
Det fanns inte heller MP3
r eller Napster. Om man ville stjäla musikså
fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick
man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på Tracks-listan
för att kunna spela in den på
band, men DJ:n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och
sabba alltihop ändå.
Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda hem
porr. Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer av
"Fib Aktuellt" på när! butiken. Antingen det, eller så fick man
nöja sig
med underklädessektionen i
Ellos-katalogen. Det var de alternativ vi hade ...
Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i
telefon och
någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det
"nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du
ingen aning
om vem det var. Det kunde vara din rektor, din
mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen
att svara och ta en chansning.
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation tv-spel
med högupplösande 3D-grafik heller - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt
se
vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Vi hade inte
"Grand Theft Auto" och "Tekken 3",
vi hade "Space Invaders", "Pong" och "Asteroids"
- och grafiken sög! Din
gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels och olika
vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden.
Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner
i
...", för om det hade funnits en! "Hur man vinner i Space Invaders"
skulle
den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom
spelet bara blev svårare och
snabbare tills du dog. Precis som livet.
När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering".
Alla säten
var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så ... taskigt läge.
Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade två kanaler utan
text-tv. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen.
Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på
lördagsmorgnarna mitt i Gomorron Sverige. Fattar du!? Vi fick vänta HELA
VECKAN, era bortskämda små skitungar! Inte heller fanns det nåt Bolibompa
med blonda yppiga programledare. Vi fick
Staffan Westerberg, Clownen Manne och nån jävla tomte i en regnbågssoffa
som lallade om böcker istället...
Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt. De är bortskämda.
Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig i fem minuter på 70-talet...
