Marie L
Halvsenil Kärring
En stilla fundering
Jag har läst den här trådens utveckling och begrundat.......
(i synnerhet det som skrevs kring Guzzi-Leifs eminenta inlägg)
Jag kan inte komma ifrån att jag känner mig oerhört kluven när jag närmar mig de här frågorna. Jag har idag tre pojkar som är mellan 18 och 24. (och så trettonåringen förstås, men han skall ju inte köra mc på väg ännu på ett tag). Alla tre är mer eller mindre heta på att ta mc-kort - och då snabbast möjligt komma upp i "fulltung" behörighet. Jag känner mina pappenheimare och vet att det kommer att köras fort, ja mycket fort. Dessutom är det ju inte några "kärringcyklar" som är det som lockar där (alltså inte hundrahästare med någotsånär upprätt körställning och kapacitet att på ett dygn korsa halva Europa med rejäl semesterpackning) utan 150+ kusar och "päreplockar-körställning".
Ena halvan av mig vlii kunna ut och åka hoj så snart som möjligt med ynglingarna ifråga, eventuellt genomföra ett gemensamt familje-"alpbus", och jag känner själv även stark motvilja mot att inte kunna få köpa och köra vilken hoj jag vill (även om jag vet att jag inte har kropp att klara av att sitta på en "päreplockarapparat" mer än någon enstaka mil i taget, så någon sporthoj är ju faktiskt inte aktuell).
Andra halvan av mig älskar pojkvaskrarna så högt att jag inte vill att de skall skada sig (eller nästan sannolikare - avrätta sig själva) genom att utan tillräcklig mognad och erfarenhet sätta sig på dessa dundermaskiner och blåsa iväg fortare än den egna (överskattade) förmågan tillåter.... och därmed ropar även en del inom mig efter restriktioner.
Visst vet jag att jag själv har en viss möjlighet att påverka ynglingarna genom mina egna attityder (men de viftas så ofta och lätt bort som "kärringmentalitet") och genom att se till att de får bästa tänkbara utbildning (där SMCs insatser skapar ökade möjligheter) och att jag påverkar dem att i möjligaste mån "köra av sig" på bana.
Jag är dessutom ytterligt medveten om att jag bär stor skuld till deras nymornade intresse för motorcyklar. Hade inte jag fått mitt "medelåldersryck" för två år sedan så hade de sannolikt upplevt ett mycket större steg inför att börja köra hoj. Jag och "min föredetta" var nämligen fram till den tidpunkten väldigt ense i uppfattningen att tvåhjulingar skulle man inte befatta sig med, medan vi idag har diametralt motsatt uppfattning om hojåkning.
Ja det här var ju inte egentligen något inlägg i debatten utan bara mina egna stillsamma funderingar utifrån min egen situation........
/Marie
Jag har läst den här trådens utveckling och begrundat.......
(i synnerhet det som skrevs kring Guzzi-Leifs eminenta inlägg)
Jag kan inte komma ifrån att jag känner mig oerhört kluven när jag närmar mig de här frågorna. Jag har idag tre pojkar som är mellan 18 och 24. (och så trettonåringen förstås, men han skall ju inte köra mc på väg ännu på ett tag). Alla tre är mer eller mindre heta på att ta mc-kort - och då snabbast möjligt komma upp i "fulltung" behörighet. Jag känner mina pappenheimare och vet att det kommer att köras fort, ja mycket fort. Dessutom är det ju inte några "kärringcyklar" som är det som lockar där (alltså inte hundrahästare med någotsånär upprätt körställning och kapacitet att på ett dygn korsa halva Europa med rejäl semesterpackning) utan 150+ kusar och "päreplockar-körställning".
Ena halvan av mig vlii kunna ut och åka hoj så snart som möjligt med ynglingarna ifråga, eventuellt genomföra ett gemensamt familje-"alpbus", och jag känner själv även stark motvilja mot att inte kunna få köpa och köra vilken hoj jag vill (även om jag vet att jag inte har kropp att klara av att sitta på en "päreplockarapparat" mer än någon enstaka mil i taget, så någon sporthoj är ju faktiskt inte aktuell).
Andra halvan av mig älskar pojkvaskrarna så högt att jag inte vill att de skall skada sig (eller nästan sannolikare - avrätta sig själva) genom att utan tillräcklig mognad och erfarenhet sätta sig på dessa dundermaskiner och blåsa iväg fortare än den egna (överskattade) förmågan tillåter.... och därmed ropar även en del inom mig efter restriktioner.
Visst vet jag att jag själv har en viss möjlighet att påverka ynglingarna genom mina egna attityder (men de viftas så ofta och lätt bort som "kärringmentalitet") och genom att se till att de får bästa tänkbara utbildning (där SMCs insatser skapar ökade möjligheter) och att jag påverkar dem att i möjligaste mån "köra av sig" på bana.
Jag är dessutom ytterligt medveten om att jag bär stor skuld till deras nymornade intresse för motorcyklar. Hade inte jag fått mitt "medelåldersryck" för två år sedan så hade de sannolikt upplevt ett mycket större steg inför att börja köra hoj. Jag och "min föredetta" var nämligen fram till den tidpunkten väldigt ense i uppfattningen att tvåhjulingar skulle man inte befatta sig med, medan vi idag har diametralt motsatt uppfattning om hojåkning.
Ja det här var ju inte egentligen något inlägg i debatten utan bara mina egna stillsamma funderingar utifrån min egen situation........
/Marie
