Det här får bli istället för min tusen-inläggs-skröna. Blivande fäder, läs. Det är aldrig som på TV.
Klockan hade hunnit bli elva i lördags kväll när värkarna blev så täta att vi bestämde oss för att bege oss till förlossningen. Med blandade känslor av oro och upprymdhet rattade jag vår lilla mitsubishi genom en nästan overklig värld av skymning och tjocka dimstråk de sex milen mellan vårt ensliga torp utanför Vimmerby och sjukhuset i Västervik.
Väl framme vid den tysta sovande mottagningen blev vi ledda till ett litet rum där ett CTG kopplades upp och registrerade inte bara värkarnas styrka och längd utan även visade barnets puls. Vi log lite fånigt tillsammans mellan de små spetsarna på pappersgrafen som matades ut så sakta ur den grå lådan från Hewlett Packard. Det var ju det här vi väntat så otåligt på.
Nu var det äntligen dags för en ny början.
En halvtimme senare konstaterade en uppdykande barnsköterska att öppningsskedet bara börjat och det var lika bra att vi fick ett rum i väntan på utdrivningen. Jag blev snabbt sömnig, det hade ju varit en lång och intensiv dag, men att sova var inte att tänka på. Så fort jag började dåsa till på sjukhussängens stela lakan kom en sammandragning. Jag hade ju övertugat mig själv om vilken betydelse mitt starka manliga stöd hade för min kvinna under denna enorma kraftansträngning som en förlossning ju är. Min kvinna däremot tog denna enorma tilldragelse med sammanbitet jämnmod och sov mellan de allt starkare värkarna med hjälp av några värk- och insomningstabletter.
Gryningstimmarna kröp fram, långa som aldrig förr.
Nattpersonalen tackade för sig och gick hem till sitt och dagpersonalen tittade in i vårt rum och presenterade sig. Linda lyckades äta lite fil som hon nästan genast kräktes upp och jag fick inte ner en bit.
Vid åttatiden konstaterade barnmorskan att öppningsarbetet gått strålande, nu var det nästan klart. Lite till bara, så skulle det vara dags för oss att flytta in i förlossningsrummet.
-Wow! tänkte jag, det här går ju kanon, vi kanske är klara redan vid 10-tiden..
Det var nog tur att jag inte visste bättre.
Nu hade Linda rejält ont och själv kunde jag bara tafatt försöka uppmuntra och stötta med ögon som kistlock och munnen klibbig av trötthet.
Äntligen var det så dags att flytta in i förlossningssalen. En säng, en gåstol, den nu så välbekanta CTG-maskinen och till Lindas stora lättnad, lustgas apparaten.
Hade allting känts segt tidigare, så stannade det nu upp nästan helt. Med jämna mellanrum de följande timmarna tittade barnmorskan in och tittade på CTG-remsan, sa några uppmuntrande ord och försvann ut igen. Jag insåg att vi inte gick framåt alls utan bara stod och stampade på samma fläck, och hoppades innerligt att Linda inte genomskådade uppmuntringsförsöken lika lätt.
Hela situationen kändes absurd, främmande och inte så lite frustrerande. Vi hade nu kämpat som djur utan uppehåll i sexton timmar och inte sovit på närmare trettio.
Dagpersonalen tackade för sig och gick hem till sitt och kvällspersonalen tittade in och presenterade sig. Hade jag inte varit så trött hade jag antagligen fått halvt frispel, rivit inredningen och ruskat om personalen för att få dem att avsluta denna till synes ändlösa kamp. Istället nickade jag till i skinnfåtöljen med Linda blek och utmattad i sängen bredvid mig, fastklamrad vid lustgasmasken så att henes knogar vitnade.
Jag vaknade till med ett ryck efter några minuter med en panik som omedelbart sparkade igång mig på fullvarv. Även Linda verkade ha hämtat sig lite och nu fortsatte det hela.
Minut för minut i en och en halv timme.
Krafterna var nu i det närmaste slut och de fötvivlade krystningarna gav inget resultat. Barnmorskan bestämde till sist att vi måste få ett avslut, och inom tio minuter gjordes en sugklocka i ordning.
Med hjälp av två barnmorskor, en läkare och mig lyckades Linda uppbåda sina sista krafter i en serie krystningar. Jag själv var så upptagen med att försöka hjälpa Linda att jag blev helt överraskad när den kvinnliga förlossningsläkaren plötsligt fick fram något och lade det på Lindas mage, precis framför näsan på mig där jag stod och väste uppmaningar om att "ta i bara liiite till!".
Det kändes som om både tiden och mitt hjärta stannade.
En blodig klump!
Det var ju bara en avlång formlös köttklump!
Alla våra förväntningar, vår glädje över ett litet barn vi skapat, våra fåniga leenden till varandra det senaste halvåret.. blev en blodig missbildad liten klump?!
Så bröt med ens ett litet kväkande ljud fram och tiden började röra sig igen. En liten arm lösgjorde sig från klumpen och jag räknade fem små fingrar på handen som i sin helhet var mindre än en tändsticksask. Ett drag med barnmorskans varma handduk och jag såg det lilla spetsiga huvudet med de pösiga kinderna och den lilla platta näsan.
Som genom ett trollslag byttes i det ögonblicket alla spänningar mot en enorm lättnad som kändes i hela kroppen och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag var dimmigt medveten om att människor pratade runt mig, kanske med mig, men just då saknade allt utom det lilla knytet betydelse.
Jag hade blivit pappa.
Det har nu gått snart två dygn sedan min dotter föddes, och jag kan inte låta bli att tänka på henne.
Välkommen till världen lilla Miranda, jag älskar dig så mycket att det gör ont.
Klockan hade hunnit bli elva i lördags kväll när värkarna blev så täta att vi bestämde oss för att bege oss till förlossningen. Med blandade känslor av oro och upprymdhet rattade jag vår lilla mitsubishi genom en nästan overklig värld av skymning och tjocka dimstråk de sex milen mellan vårt ensliga torp utanför Vimmerby och sjukhuset i Västervik.
Väl framme vid den tysta sovande mottagningen blev vi ledda till ett litet rum där ett CTG kopplades upp och registrerade inte bara värkarnas styrka och längd utan även visade barnets puls. Vi log lite fånigt tillsammans mellan de små spetsarna på pappersgrafen som matades ut så sakta ur den grå lådan från Hewlett Packard. Det var ju det här vi väntat så otåligt på.
Nu var det äntligen dags för en ny början.
En halvtimme senare konstaterade en uppdykande barnsköterska att öppningsskedet bara börjat och det var lika bra att vi fick ett rum i väntan på utdrivningen. Jag blev snabbt sömnig, det hade ju varit en lång och intensiv dag, men att sova var inte att tänka på. Så fort jag började dåsa till på sjukhussängens stela lakan kom en sammandragning. Jag hade ju övertugat mig själv om vilken betydelse mitt starka manliga stöd hade för min kvinna under denna enorma kraftansträngning som en förlossning ju är. Min kvinna däremot tog denna enorma tilldragelse med sammanbitet jämnmod och sov mellan de allt starkare värkarna med hjälp av några värk- och insomningstabletter.
Gryningstimmarna kröp fram, långa som aldrig förr.
Nattpersonalen tackade för sig och gick hem till sitt och dagpersonalen tittade in i vårt rum och presenterade sig. Linda lyckades äta lite fil som hon nästan genast kräktes upp och jag fick inte ner en bit.
Vid åttatiden konstaterade barnmorskan att öppningsarbetet gått strålande, nu var det nästan klart. Lite till bara, så skulle det vara dags för oss att flytta in i förlossningsrummet.
-Wow! tänkte jag, det här går ju kanon, vi kanske är klara redan vid 10-tiden..
Det var nog tur att jag inte visste bättre.
Nu hade Linda rejält ont och själv kunde jag bara tafatt försöka uppmuntra och stötta med ögon som kistlock och munnen klibbig av trötthet.
Äntligen var det så dags att flytta in i förlossningssalen. En säng, en gåstol, den nu så välbekanta CTG-maskinen och till Lindas stora lättnad, lustgas apparaten.
Hade allting känts segt tidigare, så stannade det nu upp nästan helt. Med jämna mellanrum de följande timmarna tittade barnmorskan in och tittade på CTG-remsan, sa några uppmuntrande ord och försvann ut igen. Jag insåg att vi inte gick framåt alls utan bara stod och stampade på samma fläck, och hoppades innerligt att Linda inte genomskådade uppmuntringsförsöken lika lätt.
Hela situationen kändes absurd, främmande och inte så lite frustrerande. Vi hade nu kämpat som djur utan uppehåll i sexton timmar och inte sovit på närmare trettio.
Dagpersonalen tackade för sig och gick hem till sitt och kvällspersonalen tittade in och presenterade sig. Hade jag inte varit så trött hade jag antagligen fått halvt frispel, rivit inredningen och ruskat om personalen för att få dem att avsluta denna till synes ändlösa kamp. Istället nickade jag till i skinnfåtöljen med Linda blek och utmattad i sängen bredvid mig, fastklamrad vid lustgasmasken så att henes knogar vitnade.
Jag vaknade till med ett ryck efter några minuter med en panik som omedelbart sparkade igång mig på fullvarv. Även Linda verkade ha hämtat sig lite och nu fortsatte det hela.
Minut för minut i en och en halv timme.
Krafterna var nu i det närmaste slut och de fötvivlade krystningarna gav inget resultat. Barnmorskan bestämde till sist att vi måste få ett avslut, och inom tio minuter gjordes en sugklocka i ordning.
Med hjälp av två barnmorskor, en läkare och mig lyckades Linda uppbåda sina sista krafter i en serie krystningar. Jag själv var så upptagen med att försöka hjälpa Linda att jag blev helt överraskad när den kvinnliga förlossningsläkaren plötsligt fick fram något och lade det på Lindas mage, precis framför näsan på mig där jag stod och väste uppmaningar om att "ta i bara liiite till!".
Det kändes som om både tiden och mitt hjärta stannade.
En blodig klump!
Det var ju bara en avlång formlös köttklump!
Alla våra förväntningar, vår glädje över ett litet barn vi skapat, våra fåniga leenden till varandra det senaste halvåret.. blev en blodig missbildad liten klump?!
Så bröt med ens ett litet kväkande ljud fram och tiden började röra sig igen. En liten arm lösgjorde sig från klumpen och jag räknade fem små fingrar på handen som i sin helhet var mindre än en tändsticksask. Ett drag med barnmorskans varma handduk och jag såg det lilla spetsiga huvudet med de pösiga kinderna och den lilla platta näsan.
Som genom ett trollslag byttes i det ögonblicket alla spänningar mot en enorm lättnad som kändes i hela kroppen och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag var dimmigt medveten om att människor pratade runt mig, kanske med mig, men just då saknade allt utom det lilla knytet betydelse.
Jag hade blivit pappa.
Det har nu gått snart två dygn sedan min dotter föddes, och jag kan inte låta bli att tänka på henne.
Välkommen till världen lilla Miranda, jag älskar dig så mycket att det gör ont.
?
![[Akryl]*Amid](/forum/data/avatars/m/0/54.jpg?1610703586){kind=avatar}
Grattis 
grattis ugluk +familj! 
