Roligaste jag varit med om i detta ämne är när polaren sov över hos mig i mopedåldern.
Jag kunde i vanlig ordning inte somna och låg vaken stirrandes i taket.
Polarn slutar tvärt snarka, så jag vrider huvet mot golvet där han ligger för att se om han är vaken.
Han ligger och stirrar på mig galna, vidöppna ögon som får en att tänka på mord och allehanda skräck.
Jag frågar viskande; "Kan inte du heller sova?"
Han lättar huvudet lite från kudden där han ligger på mage, och stirrar på mig som om han sett ett spöke och verkar tänka efter mycket djupt, som om jag ställt en mycket svår fråga.
Till slut väser han till svar; "Va!?"
Jag upprepar frågan.
Han tänker efter ännu längre, och väser inte helt oväntat fram "Va!?" ännu en gång.
Jag ställer frågan en tredje gång, och betonar orden noggrannare.
Han ser mycket konfunderad ut och till slut ser man i blicken att han drar en slutsats, varpå han fortfarande väsandes svarar "Näe!".
Ögonblickligen efter han svarat sluts ögonen och hans huvud faller tillbaka på kudden i en ljudlig duns.
Jag försöker förgäves få kontakt med människan igen, jag petar till och med på honom med foten, men han är helt släckt.
Morgonen därpå när jag återberättade händelsen garvade han sig harmynt och blå i ansiktet.
Det var roliga tider.