Sökte på IT 465 för att se hur den såg ut och fann denna tråd.
Lite svårt att hitta bilder på nätet där dessa hojar inte är modifierade men här följer en bra:
Helt klart anus.
Dom var föråldrade när dom kom i början av 80-talet.
Det var framförallt den antikverade bakfädringen "monocross" som begränsade hojen.
Den var lynning och jävlig, kunde sparka bakut å det grövsta när man som minst anade det, och framförallt verkligen inte ville åka på näsan i 50 meter - utan att veta om man skulle fortsätta framåt i full halvcirkel eller ramla ner på hjulen igen.
Systemet var revolutionerade när det kom 10 år tidigare, men som sagt - omsprunget när 465an släpptes.
Reklamen från anno dazumal berättar varför - mellan raderna:
Stötdämparen är samförlagd med expansionskammaren, och har tanken över och runt sig som en räddningsfilt...
Vi alla kan idag räkna ut resultatet med vår ändalykt, men i början av sjuttiotalet var detta verkligen cutting edge.
Bilden på 465an från 80-talet visar att man byggt på en DeCarbon-reservoar på det främre ramröret och man menade att denna satt ute i "fartvinden" och att alla problem därmed var lösta.
Ha!
Samtidigt som 465an presenterades så lanserades Yamahas länkade bakhjulsfjädring med progressiv funktion och annan placering av dämparenheten. 465an blev brutalt omodern över en natt.
För svensk bökenduro hade den två ytterligare tillkortakommanden:
Gaffellutningen gjorde hojen mycket stabil på högsta växeln ute bland kaktusar.
Inget av det är vanligt i svenska endurospår.
Vad som däremot är vanligt är sten, rötter och stubbar. Då är det olyckligt med gaffelnedstick på en dryg decimeter...
Men, den var billig. Den reades liksom ut från start, och den var snygg. Stygg och snygg.
Den har en utstrålning som är bedövande! En stance som ett rovdjur. Jag har alltid velat ha en.
Jag köpte en ny IT175 i början av 80-talet, men det var självklart en 465 man ville ha.
Per Grönlund harvade runt i skogarna på en IT 465 och gjorde väl okay ifrån sig. Stor kille som kunde hantera stora hojar, men när han bytte till IT 490 så vann han Novemberkåsan, 1984.
Jag vill minnas att det var första Kåsainteckningen för något japanskt märke någonsin, men är inte beredd att ta gift på just det.
Slutligen - den som beskriver 465an som en oregerlig best, redo att kasta dig ur sadeln vid minsta gaspådrag, har högst troligt aldrig kört nån.
Tvärt om sade alla samtida förare som ägde eller provade 465an att den var överraskande snäll och hanterbar.
Motorn var det bästa på hela hojen.
Själv fick jag aldrig kört någon 465a då, men än är inget försent. IT 250 har jag provat, och den var verkligen okomplicerad och bussig.
490 lämnar mig helt kall, trots att det är en mycket bättre maskin. Det är en puckelryggig buse jag vill ha!
