Jag tycker inte att en kafferäser nödvändigtvis måste vara kåplös. Men jag är lite kinkig med vilken typ av kåpa det i så fall får vara.
Angående en sån sak som motorstyrka eller liknande så skulle jag nog säga att det handlar om att göra vad man kan efter förutsättningarna. Förutsättningar som exempelvis utgångsmaterial eller ekonomi. Cafe racer-kulturen har ju sina rötter i en arbetarkultur. Så livet för de flesta innebar att jobbar hårt på dagarna och sedan köra så fort man kunde på nätterna med vad man hade. Sedan var kanske det en encylindrig 350 eller 500 som man lättade så mycket man kunde och sedan trimmade efter vad plånboken tålde. Häftiga hojar på tävlingsbanorna var från början Norton Manx och Matchless G50, stånkor på ca 50hk. Sedan utvecklades det lite mer mot twinnar.
Annars så är det i linje med vad de andra skrivit. Enkelt, avskalat, lätt, snabbt, framåtlutad sittställning. Två hjul, en inte allt för klumpig motor, en tank, en strålkastare och lite rörbitar som binder ihop det hela. Hojens primära funktion är att vara snabb och rolig att köra från punkt A till punkt B. Sånt som att vara bra för stadskörning eller bekväm när man ägnar sig åt touring är bara att glömma.
Jag är väl ingen puritan som kräver att utgångsmaterialet är engelsk radtvåa från 60-talet för att jag ska kalla det för en café racer. Så jag skulle kunna se en Ducati Monster med clip-ons, lite onödig plast och passagerarfotpinnar bortskruvade och ett öppnare avgassystem som en café racer. Däremot skulle jag nog ha svårt att kalla en XJR1300 som fått samma behandling för en café racer, den är lite för stor och klumpig för det.
