Kapitel 2: 2014 och RESULTAT
2013 gick både bättre och sämre än förväntat. Bättre för att jag kände att jag imponerade på mig själv med min körning, att jag blev långt mycket bättre än jag hade hoppats på och att mina galet låga mål slogs med hästlängder! (Skitbra för självförtroendet att sätta låga mål )
Sämre för att vi inte kunde mecka två-takt och sällan kom i mål, för att jag vägde dubbelt så mycket som vissa konkurrenter på dem ynka 30hk vi hade och för att jag kraschade vart och vartannat pass. Som tur är så var ju motgångarna av den sort som enkelt kan åtgärdas eller bortses ifrån, förutom kanske kraschandet...
Jag köpte en Kawa 250 av en vän, Cevin, som var en av toppförarna under 2013 för att säkerställa att materialet inte längre var ett bekymmer. Fick någon dags träning innan det var säsongstart på Gelleråsen så jag kände mig hyfsat inkörd på nya maskinen och taggad att se vad det skulle bli av det! Det började lite snett innan säsongstart med motorras och ny motor för att jag inte visste att varvstoppet var borta och för att jag på Aprilian var van vid att vrida fullt och vänta på lampan... Suck...
Första racet (starten ovan) gick riktigt bra! Jag kom 6'a som var bästa placering i torrt, MEN jag kände mig uppehållen av 5'an som var en annan toppförare från förra året och det sporrade en till tusen! Kände direkt att det var pallplatser som gällde, kanske till och med i race 2??
På Aprilian 2013 kunde jag nääästan hänga med dem lite snabbare första varvet men efter start/mål rakan tappa jag kontakt med dem och på varv 2 var dem borta. Nu 2014, race 2, tappade jag lite till dem snabba men kunde hålla samma avstånd och tillslut t.o.m. komma ikapp!! Fyra förare om sista pallplatsen och det var ett SJUKT häftigt race, har ni 10 minuter över så ska ni verkligen kolla
Blev tyvärr snuvad på pallplatsen med tiondelar, men låg ju 3'a ut på rakan och det skulle jag fanimej hålla NÅN GÅNG det året!
Linköping var en ännu större succé, jag ledde ett race för första gången och fick två fjärdeplatser! Men denna gången märkte man verkligen av att det var ett problem med vikten. Kawan väger i sig 30kg mer än Aprilian och jag vägde som mest 40kg mer än de andra... 70kg på 30hk märks! Ursäktar mig redan nu här en massa på det, och det gjorde jag då också, men SATAN va jobbigt det var att alltid bli "omgasad" och aldrig "omkörd". Topp 3 körde Aprilia, sen jag och en till på Kawasaki (som jag också hade roligast fighter med då vi var ganska lika på material, vikt och förmåga) och det var vi 5 som slogs om pallplatserna genom året.
Bike Week 2013 kraschade jag 5 gånger och rev motorerna 10 gånger. Till 2014 kraschade jag ENDAST 3 gånger med noll motorras så kraschandet verkade minimera och då är jag ju rätt på det!
Men första helgen, i Norska Mästerskapen, så regnade det... Inget negativt då jag fick bäst resultat i regn under förra året så jag var ganska peppad men försökte hålla huvudet kallt.
Starten gick och jag tog ledningen på andra varvet. Ledde med 25(!!) sekunder efter bara 6 varv och hade kunnat krypa till vinsten så jag började sakta ner ytterst lite men blev bara ofokuserad och det slutade med att jag kraschade...
Fortfarande värsta dagen i mitt liv, HEMSKT var det, och i 2 timmar efteråt satt jag i ett hörn på nån parkering där jag slängde grus och svor över mig själv.
Tillslut var det ju ändå dag två, och jag lyckades lägga plåster på såren genom att lyckas ta min första pallplats, 3'a! Såååå kul men ändå så tråkigt när man kände att det skulle varit en vinst...
Andra helgen under Bike Week tog jag ytterligare två tredjeplatser och den missade vinsten började bara gå över i glädje när man kollade på sina 3 bucklor
Regnet återvände i Falkenberg och jag kände direkt lukten av en vinst, men denna gången var jag bara inte tillräckligt snabb. Jag hade blivit bortskämd med att vara relativt duktig i regn, men denna gången var vi fyra förare som slogs om vinsten ända fram till målgång. Riktigt kul race och sjukt hur alla höll sig på hjulen, VI FICK JU INTE HA REGNDÄCK, och det blev en tredjeplats igen.
Bucklorna blev fler och fler, men ingen vinst än. Jag låg 3'a i totalen, mycket p.g.a. att Anna under några race led av motorproblem, men nu skulle det avgöras. Finalhelgen i Linköping började med regn och lycka efter min och några andra likasinnades regndanser i depån, men det var bara halvblött och upptorkande till första racet. Jag gjorde det bästa av det, hittade min regnkörnings-mojo och drog iväg med ett par sekunders försprång för jag visste att det till slut skulle bli för torrt! Halvvägs var det nästan fullt grepp, och då var jag inte lika snabb som Lukas. Han tog ikapp och låg bakom mig de 2 sista varven tills han på sista varvet bara FLÖG om på rakan Nu är det ingen ursäkt att han var så snabb rakt fram för annars hade han ju bara kört om mig tidigare, han hade många chansen men följde mig istället, MEN SAAAAATAN vilken hastighetsskillnad det var! Han tog kanske 50m på bakrakan men jag gav mig fan på att JAG skulle vinna nu! Jag hade redan hjälpt Lukas genom att ha kört av hans enda titelrival tidigare i samma race (sorry) så det bästa var ju att ta 5 poäng från Lukas, så jag tokbromsade in i sista partiet och kom nära nog för att göra en attack i näst sista svängen. Sista svängen är en fullgasare så jag trodde jag hade vinsten, äntligen!!!! Men då kör Lukas istället lugnt och fint om på utsidan och snor vinsten med EN tiondel Såg på bilden här nedan nu att jag gav upp redan innan målflagg vilket kanske inte alltid är så smart, men ack va luften gick ur mig... Och innan jag ger er en dum bild av de andra så ska jag tillägga att dem är SNABBA!!!!!!! Så det var inte bara den lite mindre vikten som gjorde att jag aldrig tog vinsten, viktigt att poängtera för ska inte framstå som egocentrisk
Helgen och säsongen slutade igen med ett plåster på såren i samma form som förra missade vinsten, en tredjeplats! Och jag kom ju faktiskt 2'a dagen innan så man hade världens leende på läpparna under helgen ändå Ännu större leende hade man på hemfärden efter att Kawasakis teamchef kommit fram för att prata lite med mig. Han ville prata för att berätta om hur imponerade dem var av min körning och för att erbjuda mig en plats i deras team på en ER-6'a under 2015! Så direkt var Kapitel 3 igång och jag kunde ju inte mer än att tacka ja? Talangen Jesper Hubner gjorde ju avtryck tillsammans med förra Juniormästaren Markus Karlsson som dessutom skulle vara min teamkompis, ett perfekt tillfälle att möta honom igen och se hur jag står mot honom med lite mer erfarenhet och under jämnare förutsättningar.
2013 gick både bättre och sämre än förväntat. Bättre för att jag kände att jag imponerade på mig själv med min körning, att jag blev långt mycket bättre än jag hade hoppats på och att mina galet låga mål slogs med hästlängder! (Skitbra för självförtroendet att sätta låga mål )
Sämre för att vi inte kunde mecka två-takt och sällan kom i mål, för att jag vägde dubbelt så mycket som vissa konkurrenter på dem ynka 30hk vi hade och för att jag kraschade vart och vartannat pass. Som tur är så var ju motgångarna av den sort som enkelt kan åtgärdas eller bortses ifrån, förutom kanske kraschandet...
- Vikten var ju helt enkelt för att jag tävlade mot yngre viktlösa tonåringar när jag jag själv hade lämnat tonårstiden så där visste jag att det skulle bli bättre på större hoj med likåldriga.
- Okunskapen om två-taktare var ju jäkligt enkel, kör fyrtakt
- Krachandet... Jag skyllde på oerfarenhet så det löste sig det också!
Jag köpte en Kawa 250 av en vän, Cevin, som var en av toppförarna under 2013 för att säkerställa att materialet inte längre var ett bekymmer. Fick någon dags träning innan det var säsongstart på Gelleråsen så jag kände mig hyfsat inkörd på nya maskinen och taggad att se vad det skulle bli av det! Det började lite snett innan säsongstart med motorras och ny motor för att jag inte visste att varvstoppet var borta och för att jag på Aprilian var van vid att vrida fullt och vänta på lampan... Suck...
Första racet (starten ovan) gick riktigt bra! Jag kom 6'a som var bästa placering i torrt, MEN jag kände mig uppehållen av 5'an som var en annan toppförare från förra året och det sporrade en till tusen! Kände direkt att det var pallplatser som gällde, kanske till och med i race 2??
På Aprilian 2013 kunde jag nääästan hänga med dem lite snabbare första varvet men efter start/mål rakan tappa jag kontakt med dem och på varv 2 var dem borta. Nu 2014, race 2, tappade jag lite till dem snabba men kunde hålla samma avstånd och tillslut t.o.m. komma ikapp!! Fyra förare om sista pallplatsen och det var ett SJUKT häftigt race, har ni 10 minuter över så ska ni verkligen kolla
Blev tyvärr snuvad på pallplatsen med tiondelar, men låg ju 3'a ut på rakan och det skulle jag fanimej hålla NÅN GÅNG det året!
Linköping var en ännu större succé, jag ledde ett race för första gången och fick två fjärdeplatser! Men denna gången märkte man verkligen av att det var ett problem med vikten. Kawan väger i sig 30kg mer än Aprilian och jag vägde som mest 40kg mer än de andra... 70kg på 30hk märks! Ursäktar mig redan nu här en massa på det, och det gjorde jag då också, men SATAN va jobbigt det var att alltid bli "omgasad" och aldrig "omkörd". Topp 3 körde Aprilia, sen jag och en till på Kawasaki (som jag också hade roligast fighter med då vi var ganska lika på material, vikt och förmåga) och det var vi 5 som slogs om pallplatserna genom året.
Bike Week 2013 kraschade jag 5 gånger och rev motorerna 10 gånger. Till 2014 kraschade jag ENDAST 3 gånger med noll motorras så kraschandet verkade minimera och då är jag ju rätt på det!
Men första helgen, i Norska Mästerskapen, så regnade det... Inget negativt då jag fick bäst resultat i regn under förra året så jag var ganska peppad men försökte hålla huvudet kallt.
Starten gick och jag tog ledningen på andra varvet. Ledde med 25(!!) sekunder efter bara 6 varv och hade kunnat krypa till vinsten så jag började sakta ner ytterst lite men blev bara ofokuserad och det slutade med att jag kraschade...
Fortfarande värsta dagen i mitt liv, HEMSKT var det, och i 2 timmar efteråt satt jag i ett hörn på nån parkering där jag slängde grus och svor över mig själv.
Tillslut var det ju ändå dag två, och jag lyckades lägga plåster på såren genom att lyckas ta min första pallplats, 3'a! Såååå kul men ändå så tråkigt när man kände att det skulle varit en vinst...
Andra helgen under Bike Week tog jag ytterligare två tredjeplatser och den missade vinsten började bara gå över i glädje när man kollade på sina 3 bucklor
Regnet återvände i Falkenberg och jag kände direkt lukten av en vinst, men denna gången var jag bara inte tillräckligt snabb. Jag hade blivit bortskämd med att vara relativt duktig i regn, men denna gången var vi fyra förare som slogs om vinsten ända fram till målgång. Riktigt kul race och sjukt hur alla höll sig på hjulen, VI FICK JU INTE HA REGNDÄCK, och det blev en tredjeplats igen.
Bucklorna blev fler och fler, men ingen vinst än. Jag låg 3'a i totalen, mycket p.g.a. att Anna under några race led av motorproblem, men nu skulle det avgöras. Finalhelgen i Linköping började med regn och lycka efter min och några andra likasinnades regndanser i depån, men det var bara halvblött och upptorkande till första racet. Jag gjorde det bästa av det, hittade min regnkörnings-mojo och drog iväg med ett par sekunders försprång för jag visste att det till slut skulle bli för torrt! Halvvägs var det nästan fullt grepp, och då var jag inte lika snabb som Lukas. Han tog ikapp och låg bakom mig de 2 sista varven tills han på sista varvet bara FLÖG om på rakan Nu är det ingen ursäkt att han var så snabb rakt fram för annars hade han ju bara kört om mig tidigare, han hade många chansen men följde mig istället, MEN SAAAAATAN vilken hastighetsskillnad det var! Han tog kanske 50m på bakrakan men jag gav mig fan på att JAG skulle vinna nu! Jag hade redan hjälpt Lukas genom att ha kört av hans enda titelrival tidigare i samma race (sorry) så det bästa var ju att ta 5 poäng från Lukas, så jag tokbromsade in i sista partiet och kom nära nog för att göra en attack i näst sista svängen. Sista svängen är en fullgasare så jag trodde jag hade vinsten, äntligen!!!! Men då kör Lukas istället lugnt och fint om på utsidan och snor vinsten med EN tiondel Såg på bilden här nedan nu att jag gav upp redan innan målflagg vilket kanske inte alltid är så smart, men ack va luften gick ur mig... Och innan jag ger er en dum bild av de andra så ska jag tillägga att dem är SNABBA!!!!!!! Så det var inte bara den lite mindre vikten som gjorde att jag aldrig tog vinsten, viktigt att poängtera för ska inte framstå som egocentrisk
Helgen och säsongen slutade igen med ett plåster på såren i samma form som förra missade vinsten, en tredjeplats! Och jag kom ju faktiskt 2'a dagen innan så man hade världens leende på läpparna under helgen ändå Ännu större leende hade man på hemfärden efter att Kawasakis teamchef kommit fram för att prata lite med mig. Han ville prata för att berätta om hur imponerade dem var av min körning och för att erbjuda mig en plats i deras team på en ER-6'a under 2015! Så direkt var Kapitel 3 igång och jag kunde ju inte mer än att tacka ja? Talangen Jesper Hubner gjorde ju avtryck tillsammans med förra Juniormästaren Markus Karlsson som dessutom skulle vara min teamkompis, ett perfekt tillfälle att möta honom igen och se hur jag står mot honom med lite mer erfarenhet och under jämnare förutsättningar.
Last edited: