notrightrider
Learning fugging nuthing keeps you young.
Till min förvåning har vi inte haft någon hEsttråd i år.
Inte någon som ber oss tJöra vackert förbi hästar, ingen som klagat på hästbajs i idealspåret.
Märkligt.
Just nu på SVT Play: 1tim 45min lång dokumentär om Peder Fredricsons liv och närmast besatta kamp att nå förstaplatsen i världsrankingen.
https://www.svtplay.se/video/29458712/nr-1-med-sikte-mot-varldstoppen
Till och med jag, som ändå är lite insatt, häpnar över uppoffringarna som krävs för att nå och hålla sig i toppen.
Med 5, 7 eller 10 hästar i spel är det en logistikmardröm att matcha resurserna.
De stora ryttarna har alltid minst en lastbil på rull med hästar som skall bytas ut - en lastbil som möter den andra under resorna mellan tävlingarna och byter hästar.
Somliga av de nordiska ryttarna väljer att köpa eller arrendera ytterligare en gård i triangeln Nordtyskland/Holland/Belgien för att minska på resandet och ha närmare till de flygplatser varifrån hästarna kan flygas ut direkt, utan mellanlandning, till tävlingsplatser overseas.
För, det djävulska med att jaga topprankingen är att den grundar sig på helt olika serier och event.
Det är alltid säsong någonstans och vill man satsa mot toppen är det bara att flyga iväg hela cirkusen dit där tävlingarna är. Dubai, Singapore, Florida, Falsterbo, Aachen.
Varje helg. Året runt. Tävling nästan varenda helg, året runt.
Eller resa till en tävling, med aklimatisering till ny årstid och ny tidszon.
Kroppen skall hålla, psyket skall hålla, hästarna skall matchas så dom presterar max just när det är som viktigast - och dom måste plockas ur cirkulationen innan dom mattas och får skador.
Man skall plocka ägg från dem för att finansiera verksamheten, man blir av med hästar därför att hästägare blivit lovade bättre pengar någon annanstans, man skall jaga nya hästar, föda upp och utbilda själv när man inte har medel att bjuda över konsortier med nästintill obegränsade resurser, och man tvingas ibland sälja en uppfödning man själv verkligen tror och hoppas på - bara för att någon bjuder så inihelvete bra att man kan finansiera ytterligare en säsong eller två för köpeskillingen.
Det är en sådan djävulsk press på människorna som ger sig in i detta att man häpnar, och det lyser igenom i filmen.
Är du hästmänniska har du troligen redan sett filmen, men jag skulle önska att andra fick titta ner i det Ginnungagap som en elitsatsning med häst innebär.
Bifigurer i filmen, men inte i verkligheten:
Lisen Bratt - Hustru, trebarnsmor, tvåfaldig Olympier, duktig affärskvinna som pausat sin egen tävlingskarriär.
Ingvar Fredricson - Far, legendarisk veterinär med professors titel, stridbar inom många områden och är den man som totalt revolutionerade travsporten på sjuttiotalet. De doserade banorna som utgår från hästens behov är hans förtjänst.
Han är också mannen som lyckades rädda och omforma Flyinge till vad det är idag - när Staten tog sin hand ifrån denna klenod.
Jens Fredricson - blixtrar förbi i filmen. Bror, och skolchef på Strömsholm. Bara en sådan sak.
Jag är full av beundran.
Inte någon som ber oss tJöra vackert förbi hästar, ingen som klagat på hästbajs i idealspåret.
Märkligt.
Just nu på SVT Play: 1tim 45min lång dokumentär om Peder Fredricsons liv och närmast besatta kamp att nå förstaplatsen i världsrankingen.
https://www.svtplay.se/video/29458712/nr-1-med-sikte-mot-varldstoppen
Till och med jag, som ändå är lite insatt, häpnar över uppoffringarna som krävs för att nå och hålla sig i toppen.
Med 5, 7 eller 10 hästar i spel är det en logistikmardröm att matcha resurserna.
De stora ryttarna har alltid minst en lastbil på rull med hästar som skall bytas ut - en lastbil som möter den andra under resorna mellan tävlingarna och byter hästar.
Somliga av de nordiska ryttarna väljer att köpa eller arrendera ytterligare en gård i triangeln Nordtyskland/Holland/Belgien för att minska på resandet och ha närmare till de flygplatser varifrån hästarna kan flygas ut direkt, utan mellanlandning, till tävlingsplatser overseas.
För, det djävulska med att jaga topprankingen är att den grundar sig på helt olika serier och event.
Det är alltid säsong någonstans och vill man satsa mot toppen är det bara att flyga iväg hela cirkusen dit där tävlingarna är. Dubai, Singapore, Florida, Falsterbo, Aachen.
Varje helg. Året runt. Tävling nästan varenda helg, året runt.
Eller resa till en tävling, med aklimatisering till ny årstid och ny tidszon.
Kroppen skall hålla, psyket skall hålla, hästarna skall matchas så dom presterar max just när det är som viktigast - och dom måste plockas ur cirkulationen innan dom mattas och får skador.
Man skall plocka ägg från dem för att finansiera verksamheten, man blir av med hästar därför att hästägare blivit lovade bättre pengar någon annanstans, man skall jaga nya hästar, föda upp och utbilda själv när man inte har medel att bjuda över konsortier med nästintill obegränsade resurser, och man tvingas ibland sälja en uppfödning man själv verkligen tror och hoppas på - bara för att någon bjuder så inihelvete bra att man kan finansiera ytterligare en säsong eller två för köpeskillingen.
Det är en sådan djävulsk press på människorna som ger sig in i detta att man häpnar, och det lyser igenom i filmen.
Är du hästmänniska har du troligen redan sett filmen, men jag skulle önska att andra fick titta ner i det Ginnungagap som en elitsatsning med häst innebär.
Bifigurer i filmen, men inte i verkligheten:
Lisen Bratt - Hustru, trebarnsmor, tvåfaldig Olympier, duktig affärskvinna som pausat sin egen tävlingskarriär.
Ingvar Fredricson - Far, legendarisk veterinär med professors titel, stridbar inom många områden och är den man som totalt revolutionerade travsporten på sjuttiotalet. De doserade banorna som utgår från hästens behov är hans förtjänst.
Han är också mannen som lyckades rädda och omforma Flyinge till vad det är idag - när Staten tog sin hand ifrån denna klenod.
Jens Fredricson - blixtrar förbi i filmen. Bror, och skolchef på Strömsholm. Bara en sådan sak.
Jag är full av beundran.
Last edited:
