Bikeporthans
Surskalle
Var och provade att åka bana igår.
Inget arrangerat, jag var på kurs i något helt annat på mittsverigebanan och efter
kursen så var ju ändå banan hyrd, så...
Ser mig själv som halvbra förare, det finns många som kör bättre än mig, men jag har väl hyfsad koll på läget.
Jag har aldrig åkt på en bana förut, så jag såg fram emot den möjligheten, men efter tre -fyra varv jag insåg jag att det här var ju bara skit. Jag åkte sedan hem.
Hela konceptet att se samma jävla kurvor om och om igen måste ju vara ett nöje för
autister och andra lite speciella personer?
Någonstans långt bak i reptilhjärnan begriper jag ju att det kan vara intressant att nöta och nöta på en kurvkombination
tills man hittar den ideala körningen just där, och om man kör ikapp med folk är självklart tävlingmomentet kul.
Att man för att kunna tävla med folk, och ha en chans, måste öva är också begripligt, och då kan man ju ha det
som motivation.
Att få utnyttja sin cykel till max (vilket inte jag kan, varken på bana eller väg) kan också vara lite intressant, kanske.
Men glädjen i hojåka handlar för mig om balansen mellan full kontroll och totalt kaos. man kör där på vägen, och måste
använda hela sitt sinne och kropp för att få allt att funka.
Varje kurva och krön bjuder på en ny situation som man måste behärska. Man vet att en felaktig bedömning av läget kan
resultera i något hemskt, men emmellanåt stämmer allt, och man känner sig som kung över hela världen.
Jag tänker absolut ge mig ut på bana igen, har tänkt mig att gå någon broms- och kurvkurs och så, men jag har väldigt
svårt att tänka mig att lägga ned tid, pengar och energi bara för själva banåkningen. Vilket skit.
Ha det bra därute, både på väg och bana!
Inget arrangerat, jag var på kurs i något helt annat på mittsverigebanan och efter
kursen så var ju ändå banan hyrd, så...
Ser mig själv som halvbra förare, det finns många som kör bättre än mig, men jag har väl hyfsad koll på läget.
Jag har aldrig åkt på en bana förut, så jag såg fram emot den möjligheten, men efter tre -fyra varv jag insåg jag att det här var ju bara skit. Jag åkte sedan hem.
Hela konceptet att se samma jävla kurvor om och om igen måste ju vara ett nöje för
autister och andra lite speciella personer?
Någonstans långt bak i reptilhjärnan begriper jag ju att det kan vara intressant att nöta och nöta på en kurvkombination
tills man hittar den ideala körningen just där, och om man kör ikapp med folk är självklart tävlingmomentet kul.
Att man för att kunna tävla med folk, och ha en chans, måste öva är också begripligt, och då kan man ju ha det
som motivation.
Att få utnyttja sin cykel till max (vilket inte jag kan, varken på bana eller väg) kan också vara lite intressant, kanske.
Men glädjen i hojåka handlar för mig om balansen mellan full kontroll och totalt kaos. man kör där på vägen, och måste
använda hela sitt sinne och kropp för att få allt att funka.
Varje kurva och krön bjuder på en ny situation som man måste behärska. Man vet att en felaktig bedömning av läget kan
resultera i något hemskt, men emmellanåt stämmer allt, och man känner sig som kung över hela världen.
Jag tänker absolut ge mig ut på bana igen, har tänkt mig att gå någon broms- och kurvkurs och så, men jag har väldigt
svårt att tänka mig att lägga ned tid, pengar och energi bara för själva banåkningen. Vilket skit.
Ha det bra därute, både på väg och bana!