Man skojar och har galghumor om detta och det är behövligt tror jag. Min mor skrev detta och jag fick mig en rejäl tankeställare.
Hur är det att vara över 80 och få höra att du de närmaste månaderna ska sitta inne, inte träffa människor, nöja dig med telefonsamtal. Är du 30 år blir det en kort paus i ett liv som kan pågå ett halvt sekel till , men är du över 80 blir dessa månader en god del av ditt liv.
Jag tillhör den äldre riskgruppen, o mina år kvar lär inte vara så många... Då vill man ju ,om man kan, ha lite liv kvar inte isoleras... Men det är naturligtvis nödvändigt pga Coronan.
Kan man säga att Virussjukdomen Corona är en tidstjuv?
Den inställningen har jag mött från flera gamlingar, en oförvägen spotta döden i ögat-attityd man kanske kan kosta på sig om man är i balans och överens med det liv man levt.
Och visst - isolera sig, späka sig, leva ett närmast fängelseliknande liv under X-antal månader, bara för att likförbannat smittas någonstans på upploppet, veckan innan vaccinet står klart att distribueras...? Värt?
Men, gammalt folk umgås i stor utsträckning med annat gammalt folk. Alla i åldersgruppen är inte redo att checka ut.
Blir isoleringen för den gruppen ändå värre då? Skall dödsföraktande penschisar vara solidariska med den andra gruppen och stanna hemma likförbannat? Questions questions...
En sak kan man dock slå fast:
Mantrat "Jag vill inte dö på långvården som ett kolli" är något man brukar höra från 20 och 30-åringar.
När det börjar bli aktuellt har frasen oftast smält ner till "Jag vill inte dö"...