Dagens bild

[zoda]

Duved över dagen...

De är färre men större söderut.

 

[Ägge]

Haha det är något visst med nerstänkta hjälmar och rutor.

 

[Boofer]

Scandic hell, det var en jävla resa!

 

[Str3 R]

 

[Brute Force]

Andra sidan pölen, mitt i..

 

[Sukkaha]

Tanten dammade av sin fyrfemti och hakade på en sväng. Gäller fan och passa på mellan skurarna.

[/IMG]

 

[Lasseåmål1]

kevlar jeans å Merch jacka för att kunna köra mc här i värmen!


Skickat från min iPad med Tapatalk

 

[Lugn]

Som boende i HK vill jag dela några bilder som beskriver stämningen här. Man kan ha olika åsikter angående det kontroversiella förslaget, men det är onekligen så att folket lokalt är väldigt engagerade i frågan.

Om uppgifterna stämmer så har alltså nästan en tredjedel av befolkningen deltagit i söndagens demonstration.

 

[Sukkaha]

Luftade gammelhondan idag. Sablars vad mjuk och go den är efter att jag suttit på fajjtern dom sista rundorna.
På något märkligt vis är 15cm puda bekvämare än 2mm disktrasa.

[/IMG]

 

[checkster]

Besiktade min SR500 -78 för sista gången idag och provade 135km/h på vägen hem liggandes över styret

 

[cidair]

Besiktade min SR500 -78 för sista gången idag och provade 135km/h på vägen hem liggandes över styret

Vilken skönhet!

 

[notrightrider]

Besiktade min SR500 -78 för sista gången idag och provade 135km/h på vägen hem liggandes över styret

Vilken skönhet!

Verkligen intensivt vacker!

135 km/h låter kanske inte så snabbt, men det märkliga är att när den står uppställd så där så ser den ut att göra 135 där också!

Men varför upplevs den som vacker?


Det handlar om linjer. Linjer som sällan korsar varandra, som därmed blir till ngn slags kraftvektorer. Linjer som korsar varandra går att binda ihop till trianglar och det blir balans och harmoni i linjespelet.

Häng med!

Främre ramröret - som dubblerar som oljetank(!) löper parallellt med ramröret som strävar upp bakom motorn.
Nästa ramrör, som går upp snett bakåt under sadeln bildar en liksidig triangel. Vi kan bara förnimma det eftersom del av strukturen är dold för ögat, men nästa triangel ger oss undermedveten ledning till att veta att det är så:
Linjen sving - stötdämpare - ramrör är en närmast identisk triangel, som är ställd på sin spets för att balansera den föregående triangeln. Just på bilden står hojen belastad på sitt centralstöd, men tänk er den ståendes med vikten på hjulen, startklar: två liksidiga trianglar efter varandra, den ena balanserande ut den andra.

Framgaffeln är parallell med sista ramröret upp mot sadeln - harmoni.
Ser ni nästa liksidiga triangel bildas?
Dra ut linjen på framgaffelns förlängning, och låt den möta linjen på stötdämparens förlängning: ännu en liksidig triangel bildas, och harmonin accentueras ytterligare.

Faktum är att denna dolda triangel är vacker på ett högre plan: det är fjädringskomponenterna som tillsammans med marken dom bearbetar som bildar denna större, sammanhållande liksidiga triangel.

Varför reagerar vi så positivt på just trianglar?
Tja, somliga av oss vet redan att precis trianglar är den starkaste av de geometriska figurerna, och hemligheterna som ligger dolda i triangeln lockar andra. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Triangel

Tittar man vidare på ämnet trigonometri https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Trigonometri så svindlar det för ögonen.
Plötsligt ramlar vi ner i ett svårt hål till landet Ur - civilisationens vagga, landet mellan floderna.

Så är det när man börjar riva i det hela, men det spelar ingen roll - även helt utan intresse för geometri, formgivning, konstruktion och matematisk mysticism så talar triangeln till oss. Vi absorberar budskapet, och tar helheten till oss.

Inget av detta är en slump. När det gäller SR så har konstruktion och design gått hand i hand, och dessutom mycket snyggt överbryggat trista, gråa och normalt designdödande omvärldskrav titta på sadeln!

Den är egentligen för stor. Designern ritar en sadel som passar hojen, och marknadsavdelningen säger "Ser bra ut, men den behöver en större sadel. Fixa."

Designer får ett asiatiskt utbrott, gapar och skriker- hojen är ju perfekt!!!

"Visst. På papper. Men européer är större, och ammies är fetare. Fixa!"

"Nej. Jag rubbar inte min design."

"Hallååååå...? Europeiska marknader har LAGKRAV på sadelns storlek för att bli godkända för passagerare. Du har ritat en solosadel.
Snygg, men funkar inte. Rita bättre."

Titta på sadeln!

Sadelns breddmaskeras av den bågformade längsgående linjen - som för övrigt är en förlängning av dekoren på tanken och tillsammans med den skapar en balanserande våglinje.

Sadelns generella storlek minskas effektivt av den lilla plastbiten baktill. Tänk bort detta lilla 50-öres tillägg, och se hur sadeln svämmar ut över alla gränser och tar över hela hojen.

Sadelns längd maskeras av vinkeln på avslutet - självklart parallell med de andra vektorrna, närmast bakre stötdämparen.


Harmoni, och ytterst genomtänkt formgivning.
Eftersom det är så ohyggligt länge sedan hojen ritades så uppfattar dagens betraktare ofta hojen som "retro".

Rätt, men ibland uppfattat på fel sätt.
Hojen var retro redan när den presenterades. Den ritades som en vänlig blinkning bakåt mot den engelska motorindustri man först oblygt kopierat, och därefter kört ifrån så det dånade och dammade.

Atsushi Ishiyama hade gjort massa bra grejer innan SR, och fortsatte mejsla ut det vi idag anser vara typiskt "Yamaha", men i just SR 500 blev precis allt rätt från start. De kommande gjutna hjulen är ett offer på bönräknarnas altare, men från start - med ekerhjul, är hojen en ren smekning för alla våra sinnen. En fullträff!

 

[checkster]

Verkligen intensivt vacker!

135 km/h låter kanske inte så snabbt, men det märkliga är att när den står uppställd så där så ser den ut att göra 135 där också!

Men varför upplevs den som vacker?


Det handlar om linjer. Linjer som sällan korsar varandra, som därmed blir till ngn slags kraftvektorer. Linjer som korsar varandra går att binda ihop till trianglar och det blir balans och harmoni i linjespelet.

Häng med!

Främre ramröret - som dubblerar som oljetank(!) löper parallellt med ramröret som strävar upp bakom motorn.
Nästa ramrör, som går upp snett bakåt under sadeln är en liksidig triangel. Vi kan bara förnimma det eftersom del av strukturen är dold för ögat, men nästa triangel ger oss undermedveten ledning till att veta att det är så:
Linjen sving - stötdämpare - ramrör är en närmast identisk triangel, som är ställd på sin spets för att balansera den föregående triangeln. Just på bilden står hojen belastad på sitt centralstöd, men tänk er den ståendes med vikten på hjulen, startklar: två liksidiga trianglar efter varandra, den ena balanserande ut den andra.

Framgaffeln är parallell med ramröret bakom motorn - harmoni.
Ser ni nästa liksidiga triangel bildas?
Dra ut linjen på framgaffelns förlängning, och låt den möta linjen på stötdämparens förlängning: ännu en liksidig triangel bildas, och harmonin accentueras ytterligare.

Faktum är att denna dolda triangel är vacker på ett högre plan: det är fjädringskomponenterna som tillsammans med marken dom bearbetar som bildar denna större, sammanhållande liksidiga triangel.

Varför reagerar vi så positivt på just trianglar?
Tja, somliga av oss vet redan att precis trianglar är den starkaste av de geometriska figurerna, och hemligheterna som ligger dolda i triangeln lockar andra. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Triangel

Tittar man vidare på ämnet trigonometri https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Trigonometri så svindlar det för ögonen.
Plötsligt ramlar vi ner i ett svårt hål till landet Ur - civilisationens vagga, landet mellan floderna.

Så är det när man börjar riva i det hela, men det spelar ingen roll - även helt utan intresse för geometri, formgivning, konstruktion och matematisk mysticism så talar triangeln till oss. Vi absorberar budskapet, och tar helheten till oss.

Inget av detta är en slump. När det gäller SR så har konstruktion och design gått hand i hand, och dessutom mycket snyggt överbryggat trista, gråa och normalt designdödande omvärldskrav titta på sadeln!

Den är egentligen för stor. Designern ritar en sadel som passar hojen, och marknadsavdelningen säger "Ser bra ut, men den behöver en större sadel. Fixa."

Designer får ett asiatiskt utbrott, gapar och skriker- hojen är ju perfekt!!!

"Visst. På papper. Men européer är större, och ammies är fetare. Fixa!"

"Nej. Jag rubbar inte min design."

"Hallååååå...? Europeiska marknader har LAGKRAV på sadelns storlek för att bli godkända för passagerare. Du har ritat en solosadel.
Snygg, men funkar inte. Rita bättre."

Titta på sadeln!

Sadelns breddmaskeras av den bågformade längsgående linjen - som för övrigt är en förlängning av dekoren på tanken och tillsammans med den skapar en balanserande våglinje.

Sadelns generella storlek minskas effektivt av den lilla plastbiten baktill. Tänk bort detta lilla 50-öres tillägg, och se hur sadeln svämmar ut över alla gränser och tar över hela hojen.

Sadelns längd maskeras av vinkeln på avslutet - självklart parallell med de andra vektorrna, närmast bakre stötdämparen.


Harmoni, och ytterst genomtänkt formgivning.
Eftersom det är så ohyggligt länge sedan hojen ritades så uppfattar dagens betraktare ofta hojen som "retro".

Rätt, men ibland uppfattat på fel sätt.
Hojen var retro redan när den presenterades. Den ritades som en vänlig blinkning bakåt mot den engelska motorindustri man först oblygt kopierat, och därefter kört ifrån så det dånade och dammade.

Atsushi Ishiyama hade gjort massa bra grejer innan SR, och fortsatte mejsla ut det vi idag anser vara typiskt "Yamaha", men i just SR 500 blev precis allt rätt från start. De kommande gjutna hjulen är ett offer på bönräknarnas altare, men från start - med ekerhjul, är hojen en ren smekning för alla våra sinnen. En fullträff!

Som vanligt när det gäller dig, otroligt välformulerat

En annan rolig grej med den är ju att den har tillverkningsnummer xxx102 också, serien i Europa började på 101 , så andra sålda i Europa.
Det sitter högkompkolv, annan kam, större förgasare och helsystem på den med, så det är bara att hålla i sig när man gasar på

 

[L. Mäkinen]

Å jag som tyckte att det såg ut som en FS1 Yankee...

 

[Two stroke man]

Verkligen intensivt vacker!

135 km/h låter kanske inte så snabbt, men det märkliga är att när den står uppställd så där så ser den ut att göra 135 där också!

Men varför upplevs den som vacker?


Det handlar om linjer. Linjer som sällan korsar varandra, som därmed blir till ngn slags kraftvektorer. Linjer som korsar varandra går att binda ihop till trianglar och det blir balans och harmoni i linjespelet.

Häng med!

Främre ramröret - som dubblerar som oljetank(!) löper parallellt med ramröret som strävar upp bakom motorn.
Nästa ramrör, som går upp snett bakåt under sadeln bildar en liksidig triangel. Vi kan bara förnimma det eftersom del av strukturen är dold för ögat, men nästa triangel ger oss undermedveten ledning till att veta att det är så:
Linjen sving - stötdämpare - ramrör är en närmast identisk triangel, som är ställd på sin spets för att balansera den föregående triangeln. Just på bilden står hojen belastad på sitt centralstöd, men tänk er den ståendes med vikten på hjulen, startklar: två liksidiga trianglar efter varandra, den ena balanserande ut den andra.

Framgaffeln är parallell med sista ramröret upp mot sadeln - harmoni.
Ser ni nästa liksidiga triangel bildas?
Dra ut linjen på framgaffelns förlängning, och låt den möta linjen på stötdämparens förlängning: ännu en liksidig triangel bildas, och harmonin accentueras ytterligare.

Faktum är att denna dolda triangel är vacker på ett högre plan: det är fjädringskomponenterna som tillsammans med marken dom bearbetar som bildar denna större, sammanhållande liksidiga triangel.

Varför reagerar vi så positivt på just trianglar?
Tja, somliga av oss vet redan att precis trianglar är den starkaste av de geometriska figurerna, och hemligheterna som ligger dolda i triangeln lockar andra. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Triangel

Tittar man vidare på ämnet trigonometri https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Trigonometri så svindlar det för ögonen.
Plötsligt ramlar vi ner i ett svårt hål till landet Ur - civilisationens vagga, landet mellan floderna.

Så är det när man börjar riva i det hela, men det spelar ingen roll - även helt utan intresse för geometri, formgivning, konstruktion och matematisk mysticism så talar triangeln till oss. Vi absorberar budskapet, och tar helheten till oss.

Inget av detta är en slump. När det gäller SR så har konstruktion och design gått hand i hand, och dessutom mycket snyggt överbryggat trista, gråa och normalt designdödande omvärldskrav titta på sadeln!

Den är egentligen för stor. Designern ritar en sadel som passar hojen, och marknadsavdelningen säger "Ser bra ut, men den behöver en större sadel. Fixa."

Designer får ett asiatiskt utbrott, gapar och skriker- hojen är ju perfekt!!!

"Visst. På papper. Men européer är större, och ammies är fetare. Fixa!"

"Nej. Jag rubbar inte min design."

"Hallååååå...? Europeiska marknader har LAGKRAV på sadelns storlek för att bli godkända för passagerare. Du har ritat en solosadel.
Snygg, men funkar inte. Rita bättre."

Titta på sadeln!

Sadelns breddmaskeras av den bågformade längsgående linjen - som för övrigt är en förlängning av dekoren på tanken och tillsammans med den skapar en balanserande våglinje.

Sadelns generella storlek minskas effektivt av den lilla plastbiten baktill. Tänk bort detta lilla 50-öres tillägg, och se hur sadeln svämmar ut över alla gränser och tar över hela hojen.

Sadelns längd maskeras av vinkeln på avslutet - självklart parallell med de andra vektorrna, närmast bakre stötdämparen.


Harmoni, och ytterst genomtänkt formgivning.
Eftersom det är så ohyggligt länge sedan hojen ritades så uppfattar dagens betraktare ofta hojen som "retro".

Rätt, men ibland uppfattat på fel sätt.
Hojen var retro redan när den presenterades. Den ritades som en vänlig blinkning bakåt mot den engelska motorindustri man först oblygt kopierat, och därefter kört ifrån så det dånade och dammade.

Atsushi Ishiyama hade gjort massa bra grejer innan SR, och fortsatte mejsla ut det vi idag anser vara typiskt "Yamaha", men i just SR 500 blev precis allt rätt från start. De kommande gjutna hjulen är ett offer på bönräknarnas altare, men från start - med ekerhjul, är hojen en ren smekning för alla våra sinnen. En fullträff!

Hur kan man komma på sådär mycket text att skriva om en SR?

 

[notrightrider]

Hur kan man komma på sådär mycket text att skriva om en SR?

Jag fick stryka ner det lite.
Det är ju den där irriterande gränsen på 10.000 tecken per inlägg man måste hålla sig inom.
Tyckte det blev lite mycket att låta det flyta ut över två inlägg...


Nä, men jag har lätt för ord, och när jag är engagerad i något går det snabbt att skriva.

Det klart, stora textsjok i en tråd med rubriken "Dagens bild" kan säkert trigga någon, men jag tycker verkligen att ämnet är intressant:

Varför talar viss design till så många?
Varför upprörs somliga av samma arkitektur som andra omfamnar av hela sitt hjärta?

Hur kan så få formgivare - bara en handfull individer, kunnat ha så stor påverkan på så många motorcykelmodeller?

Ämne för en egen tråd, helt klart - någon annan gång, men bilden på SRen i gräset väckte funderingarna igen kring vad som är vackert.

Har man stor kåpa, tank och andra stora ytor och öppna vidder att låta ritstiftet löpa över kan till och med Chris Bangle åstadkomma något (nix, nein, njet) men jobbar man med en liten nakenhoj så vill det jädrar i mig till att arbeta med helheten.

 

[L. Mäkinen]

Lågbudgetunderhållning i form av Gamle Svarten!

 

[bordsvatten]

Första gången jag släpade kossan på grusväg, Förvånansvärt smidig ändå för dess vikt....

 

[cidair]

Verkligen intensivt vacker!

135 km/h låter kanske inte så snabbt, men det märkliga är att när den står uppställd så där så ser den ut att göra 135 där också!

Men varför upplevs den som vacker?


Det handlar om linjer. Linjer som sällan korsar varandra, som därmed blir till ngn slags kraftvektorer. Linjer som korsar varandra går att binda ihop till trianglar och det blir balans och harmoni i linjespelet.

Häng med!

Främre ramröret - som dubblerar som oljetank(!) löper parallellt med ramröret som strävar upp bakom motorn.
Nästa ramrör, som går upp snett bakåt under sadeln bildar en liksidig triangel. Vi kan bara förnimma det eftersom del av strukturen är dold för ögat, men nästa triangel ger oss undermedveten ledning till att veta att det är så:
Linjen sving - stötdämpare - ramrör är en närmast identisk triangel, som är ställd på sin spets för att balansera den föregående triangeln. Just på bilden står hojen belastad på sitt centralstöd, men tänk er den ståendes med vikten på hjulen, startklar: två liksidiga trianglar efter varandra, den ena balanserande ut den andra.

Framgaffeln är parallell med sista ramröret upp mot sadeln - harmoni.
Ser ni nästa liksidiga triangel bildas?
Dra ut linjen på framgaffelns förlängning, och låt den möta linjen på stötdämparens förlängning: ännu en liksidig triangel bildas, och harmonin accentueras ytterligare.

Faktum är att denna dolda triangel är vacker på ett högre plan: det är fjädringskomponenterna som tillsammans med marken dom bearbetar som bildar denna större, sammanhållande liksidiga triangel.

Varför reagerar vi så positivt på just trianglar?
Tja, somliga av oss vet redan att precis trianglar är den starkaste av de geometriska figurerna, och hemligheterna som ligger dolda i triangeln lockar andra. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Triangel

Tittar man vidare på ämnet trigonometri https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Trigonometri så svindlar det för ögonen.
Plötsligt ramlar vi ner i ett svårt hål till landet Ur - civilisationens vagga, landet mellan floderna.

Så är det när man börjar riva i det hela, men det spelar ingen roll - även helt utan intresse för geometri, formgivning, konstruktion och matematisk mysticism så talar triangeln till oss. Vi absorberar budskapet, och tar helheten till oss.

Inget av detta är en slump. När det gäller SR så har konstruktion och design gått hand i hand, och dessutom mycket snyggt överbryggat trista, gråa och normalt designdödande omvärldskrav titta på sadeln!

Den är egentligen för stor. Designern ritar en sadel som passar hojen, och marknadsavdelningen säger "Ser bra ut, men den behöver en större sadel. Fixa."

Designer får ett asiatiskt utbrott, gapar och skriker- hojen är ju perfekt!!!

"Visst. På papper. Men européer är större, och ammies är fetare. Fixa!"

"Nej. Jag rubbar inte min design."

"Hallååååå...? Europeiska marknader har LAGKRAV på sadelns storlek för att bli godkända för passagerare. Du har ritat en solosadel.
Snygg, men funkar inte. Rita bättre."

Titta på sadeln!

Sadelns breddmaskeras av den bågformade längsgående linjen - som för övrigt är en förlängning av dekoren på tanken och tillsammans med den skapar en balanserande våglinje.

Sadelns generella storlek minskas effektivt av den lilla plastbiten baktill. Tänk bort detta lilla 50-öres tillägg, och se hur sadeln svämmar ut över alla gränser och tar över hela hojen.

Sadelns längd maskeras av vinkeln på avslutet - självklart parallell med de andra vektorrna, närmast bakre stötdämparen.


Harmoni, och ytterst genomtänkt formgivning.
Eftersom det är så ohyggligt länge sedan hojen ritades så uppfattar dagens betraktare ofta hojen som "retro".

Rätt, men ibland uppfattat på fel sätt.
Hojen var retro redan när den presenterades. Den ritades som en vänlig blinkning bakåt mot den engelska motorindustri man först oblygt kopierat, och därefter kört ifrån så det dånade och dammade.

Atsushi Ishiyama hade gjort massa bra grejer innan SR, och fortsatte mejsla ut det vi idag anser vara typiskt "Yamaha", men i just SR 500 blev precis allt rätt från start. De kommande gjutna hjulen är ett offer på bönräknarnas altare, men från start - med ekerhjul, är hojen en ren smekning för alla våra sinnen. En fullträff!

Man blir ju tårögd...

 

[Ägge]

Pitstop med humlan i Enköping



Då var man uppe i falun.