De värsta dagarna i mitt liv!!!!

[Nova]

När man läser detta får man en stor klump i halsen. Beklagar sorgen!

 

[aRWe]

Beklagar sorgen.

Har själv mist min far och jag hann inte vara med när han gick bort. Det var tungt. Bästa stödet har man i dom närmsta.

 

[OLJEKYLD GSXR]

Jag beklagar verkligen. En av mina bästa vänners far gick bort för ca en månad sen, väldigt plötsligt utan förvarning. Jag kände honom ganska bra så det blev ju en stor chock och hur det är för min vän och hans mor kan jag inte föreställa mig. Jag börjar själv bli orolig för min egen pappa som snuddar 60-strecket snart och är rökare. Jag vet inte vad jag skulle göra om han försvann, troligen skulle jag ångra att vi ses för sällan. Hoppas att ni i familjen finns för varandra nu.

 

[Drkosmos]

RIP

Finns inte ord för vad man känner när en närstående går bort.
Det vet alla som har mist nån närstående.

 

[Stephen]

Jag beklagar sorgen.
Fasar för den dagen då man måste gå igenom detta..

 

[Robban W]

beklagar sorgen

 

[MrGooFy]

Vet inte riktigt vad jag ska skriva...
Väldigt fint skrivet, sitter här och gråter.
Känns meningslöst att skriva att smärtan minskar med tiden för det klarar du knappast att ta åt dig just nu ändå.

Jag kan bara beklaga sorgen.

 

[Robban]

Beklagar sorgen

 

[Villee]

Jag finner inte ord. Du har precis genomlidit en av mina värsta mardrömmar. Jag beklagar verkligen sorgen.

precis vad jag känner..

hoppas han sitter på nåt fint moln nu, beklagar sorgen

 

[Masterlord]

Vet inte om det är rätt att skriva om detta här men för att lätta på trycket lite så gör jag det ändå. Det handlar om min Pappa, han har mått lite dåligt ett tag pga en dålig lever. För ca två veckor sedan åkte han in på sjukan och var väll ganska så illa däran. Tänkte själv att han nog fixar det, har ju varit inne förrut och då har det gått bra. Med det i ryggen har jag tänkt att jag inte behöver åka och hällsa på honom utan jag tar det när han kommer hem + att han inte ville att man skulle se honom sjuk. Men när han hade legat där i över en vecka utan att det blivit direkt bättre och när min Mamma sa att han hade blivit välldigt svag så tänkte jag att jag får åka och hälsa på ändå. Så jag min syster, Mamma (som i övrigt hade varit nere hos honom flera gånger under tiden) och min flickvän bestämmde oss för att åka ner på Lördagen. När vi kom dit så hade han precis ätit och dessutom all den maten han hade fått. Sjuksköterskan var glad över detta och det gladde givetvis oss andra med.
Han var lite snurrig och väldigt trött men vi satt och pratade med honom och han skämtade lite som han brukar. Pratade även med läkaren och han sa att det hade gått bra och att det inte längre var någon direkt fara med Pappa. Han hade en svulnad i buken som var lite oroande men att läkarna trodde att det skulle ordna sig med lite vila. Allt detta kändes tryggt när vi lämnade honom på eftermiddagen för att han skulle kunna få sin välbehövliga vila. Söndag morgon ringde Mamma och sa att dom hade ringt från sjukhuset och att det hade blivit hastigt sämmre, dom ville att vi skulle komma. Så jag och min flickvänn slängde oss i bilen och åkte ner till Varberg. När vi kom fram så var redan min Mamma och min syster där. Den synen som mötte oss när vi kom in, att se Pappa ligga i sjukhussängen och jämra sig vid varje andetag var nog ett av det absolut hemskaste jag någonsin har varit med om. Den känslan av total maktlöshet, och den sorgen när läkaren sa till oss att det antagligen var slut på min Pappas liv är fruktansvärd! Han hade fått en blödning i magen under natten och det var det som gjorde så ont när han jämrade sig. Vi satt vid min Pappa hela tiden och försökte trösta honom, han var nog ganska borta men vi fick ibland några bekräftelser på att han hörde att vi var där. Bla så såg jag tydligt hur han tittade efter Mamma när hon efter att ha pussat honom på kinden böjde sig bort för att gråta. Såg även att det kom en liten tår rullande på hans kind när jag sa till honom att vi älskar honom. Vid elva tiden i Söndags blev bödningen värre, och någonstans runt halv tolv slutade Pappa att jämra sig och strax innan tolv tog han sitt sista andetag. Nu efteråt så känner jag att det var fruktansvärt att se på när ens Pappa tar sina sista andetag men att jag absolut inte ångrar att jag var där, och jag hoppas att han verkligen kände ett stöd från oss och att han hörde det vi sa till honom. Min Pappa blev 57år gammal och han efterlämnar sig stor saknad och sorg..........................

Usch vad jobbigt!
Min farsa ska in och opereras imorgon. Det är något i halsen, förmodligen en tumör. Jag hoppas verkligen att det fixar sig, men man blir ju lite orolig när man tänker på vad som kan hända. Vem vet, det kanske e sista gången jag pratar med honom idag...? Han e 59 år, och jag tycker att det är alldeles för tidigt att behöva dö vid den åldern.

Jag beklagar verkligen din sorg, och tänker på hur hemskt det är för dig just nu.
Vi andra här är med dig och tänker på dig!

Niclas

 

[Thundercat]

Fint skrivet, verkligen sorgset att läsa...

Beklagar din sorg.

 

[jens__E]

Fy fan alltså... förstår nästan hur du känner... själv miste jag min farmor för snart två veckor sen... det var som en rejäl käft smäll när pappa ringde ich sa att hon var död...
det är ju inget man kan hindra det där med döden... så var glad varje dag era nära och kära är friska för dom kanske inte är där med er dagen efter...
Stå på dig //Jens

 

[cob]

Beklagar verkligen sorgen......

Min svärfarsa "Grottis" gick bort förra året och jag kan tänka mej vad du känner och går igenom, även om det känns tungt just nu så går livet vidare. Försök att tänka på allt gott och alla trevliga studer och minnen du har av din far....

Beklagar sorgen

//Christian

 

[Therudeboy]

Beklagar sorgen.

 

[Aee]

Beklagar sorgen.

 

[Aee]

Jag blev alldeles tårögd när jag läste det du skrivit.
QUOTE]
Det blev jag också
Det blev nog alla

 

[Remus]

Beklagar sorgen..

 

[Yenko]

Tänker på er... beklagar sorgen.

 

[Proskin]

När man blir gråtfärdig när man läser något som har hänt någon annan så undrar man hur man ska klara det när ens egna föräldrar dör...

Jag beklagar verkligen.

//Peter

 

[Nicke]

Instämmer med de andra... väldigt ledsen för din skull...

Min mamma gick bort för snart tre år sen, precis 63 år fyllda. Cancer som upptäcktes alldeles för sent. 7 veckor sen orkade hon inte mer... Det är det absolut värsta jag har varit och kommer vara med om tror jag. Ta hjälp och stöd av familj och vänner direkt. Det är skönt att vara själv också men det är guld värt att få prata ur sig. Är inte religiös men man vill ju hoppas och tro att det finns nåt annat bra på andra sidan. Finns också tillgänglig via PM om du vill ventilera.